Tja, jag tycker ju man ska avdramatisera psykisk sjukdom. Nu ska jag dra mitt strå till stacken. Såhär är det: En gång i tiden (med början i barndomen) hade jag psykoser av och till, tappade verklighetskontakten rejält. Vid tjugo års ålder åt jag ganska mycket ganska tunga mediciner (haldol och xanor). Så småningom kunde jag trappa ner, och sen sluta. Nu jobbar jag heltid och är omedicinerad sen rätt många år, senaste rejäla återfallet jag hade då jag fick läggas in på sjukhus och tugga massa piller var för sju år sen.
Dock är väl min skalle på olika sätt fortfarande lite mer "svajig" än medel-svenssons. Det får man väl leva med helt enkelt.
Under några veckor nu har det svajat lite mer än vanligt. Minnen, tankar om vad som kunde ha hänt om det hade varit si eller så istället, och den faktiska verkligheten har tenderat att glida ihop. Jag har varit tvungen att lägga rätt mycket mental energi och koncentration på att hålla isär vad som är vad. Vad som är minne och vad som är nu, vad som är hypotetiska scenarior och vad som är aktuellt. Ingen full-blown psykos, men man kanske kan kalla det nån sorts proto-psykos. Detta har varit väldigt tröttande. Till slut var jag så matt att jag bara inte orkade jobba längre. Jag försökte åstadkomma nåt logiskt hållbart resonemang i min avhandling, men det slutade med att jag bara satt och glodde dumt på skärmen. Märkte också att jag inte riktigt orkade umgås normalt på jobbet, zonade ut när folk diskuterade nånting. Alexander har varit på mej i över en vecka nu att jag ska sjukskriva mej för att försöka samla ihop hjärnan igen. Jag protesterade och envisades med att jag kunde jobba mej igenom detta, men till slut fick jag inse att han hade rätt. Så igår sjukskrev jag mej.
Senaste jag fick nån proto-psykos (eller vad man nu ska kalla det), vilket var ett eller två år sen (minns faktiskt inte vilket på rak arm), så kunde jag iaf gå tillbaks till jobbet fit for fight igen efter att ha stannat hemma och bara vilat hjärnan i en vecka eller så. Förhoppningsvis räcker detta nu också. I annat fall får jag väl kontakta psykvården igen. Jag har redan starkt funderat på att göra det, för några dagar sen så snurrade det riktigt i skallen och jag tänkte att nu orkar jag inte med mera, nu ska jag kontakta en psykiater och sen börja äta haldol igen... Men nu känns det redan lite bättre. Själva grejen att ta kontakt med psykvården igen när man varit "ute ur systemet" i åratal är ett ganska stort projekt i sej, och för tillfället är jag inte fullt så kajkad i skallen att det är värt det. Förhoppningsvis behövs det inte heller.
Nu kanske ni tänker "vadå, hon verkar ju helt klar och redig?", men både avhandlingsskrivande och umgänge irl är ju mycket mer psykiskt krävande än att bara blogga lite, eller skriva lite på Fejan eller nåt forum.
Jag ska ägna mej åt att gå på gym en massa (det känns som att skallen klarnar lite när man tränar riktigt hårt... kanske har med endorfiner och sånt att göra), promenera med hundarna, men inte jobba och inte umgås irl med nån annan än Alexander. Så ger det sej förhoppningsvis.
.jpg)
Vad ska man säga..?
2 dagar sedan
10 kommentarer:
Krya på dig. Jag hoppas du är tillbaka snart men låt det ta den tid som behövs. Ta hand om dig!
Tråkigt att du är dålig Big, hoppas att du mår bättre igen snart!
Coolt och bra att du skriver om det.
Bli bra.
*krama*
Vad jobbigt att ha det så. Hoppas det ger sig snabbt. Jag har haft panikångest av och till, dock inte de senaste tio åren. Starkt av dig att skriva om detta. Kram.
Jag tror inte riktigt att det går att föreställa sig hur det är om man inte varit ute för det själv (och det har jag inte) men det låter extremt jobbigt.
Låt det ta tid och rå om dig ordentligt.
Det är bra att någon orkar skriva om psykisk sjukdom, och jag hoppas du mår bättre snart! Jag borde göra det nån dag, men inte nu när jag är inne i en ganska djup depression. Den är svår att distansera sig ifrån för tillfället.. Det är bra att känna igen tecknen på när det blir värre och sätta stopp innan det "bryter ut" på allvar så att säga. Ta hand om dig!
Väldigt bra skrivet! Det måste vara svårt att sätta ord på det där....
Jag kan inte föreställamig hur jobbigt det är eftersom jag alltid varit löjligt frisk, men på nåt sätt kan jag ändå få en hint om det i din text.
Tack!
Och krya på dig!!
Hoppas att du kommer igenom hel och utan att behöva ta kontakten igen, att du i ditt inre och med Alex, hundarnas hjälp klarnar upp dig så att säga.
Tycker du är ruggigt bra på att förklara det inre du känt, men så har du ju ordets gåva också förstås ;-) och fingrarna kanske bara glider iväg helt redigt, men avundas också för att du faktiskt når ut så folk förstår, det har jag svårt för ibland, få dem att förstå det inre hos mig.
Tänker på dig och hoppas långa härliga höstpromenader med filtmys efteråt gör susen för din kropp och själ!
jag tycker att det skrivs för lite om det öht o det är väldigt starkt av dig. psykiska sjukdomar måste vara bland det jobbigaste man kan råka ut för...
kram o hoppas att du mår bättre idag
Helt rätt att pausa och vila! När man är belastad psykiskt är det viktigt att stressa ner. Lägg undan all tidspress och deadline, och gör saker du tycker om. Endorfiner är bra grejer, och att umgås med hundar. Det finns ju tom hundar som jobbar med terapi, så nog måste man må bra av dogs! Krya på dig!
Skicka en kommentar