Fria arbetstider på hösten

På sommaren spelar det väl inte så stor roll när man jobbar, det är ju ändå ljust hela tiden. Lika bra egentligen att sitta på ett relativt svalt kontor under dom allra hetaste middagstimmarna. Men såhär på hösten är det ju så mörkt hela tiden. Det var aldrig nåt som störde mej innan jag skaffade hund, jag har aldrig varit speciellt känslig för mörker. Men nu när jag har hund så tycker jag det är betydligt trevligare att promenera dom i solskenet än mitt i kolsvarta natten med pannlampa på skallen för att se nåt. Ute i bushen märker man ju av mörkret ännu mer än när vi bodde i förorten.
Då är det skönt att ha ett jobb där man iaf ganska ofta kan bestämma sina arbetstider själv.
Idag tog vi en lång härlig promenad mitt på dagen. Stannade till på vägen på ett fält och la spår, sen vidare. En fascinerande sak med Pietro är hur han blir mindre och mindre pjåskig med tiden. Nu var det lerigt på backen där vi spårade, så lerkockor fastnade både på mina kängor och på hundarnas tassar tills vi hade som veritabla snöskor av lera. Men Pietro lät sej inte störas, han spårade på. Duktig gosse! Dock verkar han också ha nån gräns, precis som Bissen, ungefär vid appell-längd på spåret... oavsett hur mycket han tränar verkar han aldrig riktigt bli mer uthållig än så.
Jaja, snart får jag ju en liten schäfer-tjej att träna med också. :-D Sen blir det verkligen spåra av!