Den fantastiska grenen

Likt en förorts-pitbull brukar Mary attackera träd och buskar här på tomten och slita loss pinnar och grenar. Från ett dött träd som ligger på gräset har hon lyckats få loss en rejäl gren, c:a 1,5 m lång. Nu verkar hon ha fått nån sorts fixering vid att springa runt med den i munnen. Igårkväll nådde fixeringen sin kulmen. Hon kutade runt huset med den där långa grenen i munnen varv på varv i en timma. Lyssnade inte på inkallning eller nånting. Till slut lyckades jag distrahera henne med en annan gren, och sen få tag i henne och bära henne in i huset (ja, det är ganska tungt, men det går).
Nu är den fantastiska grenen tryggt undangömd bland träden utanför hundstaketet...