tisdag 9 februari 2010

Att döda hundar för sin hobby

Jag var inne i en diskussion på vovve.net nyligen, om ifall det är okej att att föda upp hundar och regelbundet avliva valpar för att det inte går att hitta bra hem till alla. Eller, det var iaf vad tråden verkade handla om till en början, men TS var så förvirrad så i slutändan fattade ingen vad hon menade. Men oavsett vad denna TS egentligen ville få fram, så kan man ju diskutera sakfrågan.
Vi antar att vi har en uppfödare som brinner för sin ras, som gör väldigt genomtänkta avelskombinationer etc, men det finns helt enkelt inte så stor seriös efterfrågan på rasen. Hellre än att sälja till sämre hem, så avlivar personen då. (Vi pratar alltså om fullt friska valpar.) Är detta okej?

Svarar man "ja" på den frågan så säger man alltså att det är okej att ha en hobby som kräver att man dödar valpar. Man kan ge andra exempel på såna hobbies. Ta den här konstnären (har förträngt hennes namn för tillfället) som gjorde en karriär på att döda kaniner, katter osv och sen göra konstfulla fotografier av dom. Tänk er nu en konstnär som gör precis samma sak med hundar. Denna konstnär, och uppfödaren i mitt exempel ovan, dödar alltså hundar för sin hobby, båda två. Tycker man att det är nåt etiskt problematiskt med det konstnären håller på med, så bör man rimligtvis tycka samma sak om uppfödaren.

Jag tror att många människor dock har svårt att se den här parallellen, för dom tänker på nåt förvirrat vis att uppfödaren, till skillnad från konstnären, ändå gör nånting för hundarna. Men det gör han ju inte alls. Uppfödaren gör nånting för rasen - men rasen som helhet är ju ingen hund. Den består av hundar, men den är ingen hund. Rasen är ingen varelse som kan bli glad över att få existera vidare snarare än att dö ut, eller som kan bli glad över att få existera i Sverige också och inte bara i diverse andra länder. Den enda som skulle bli lidande om man helt enkelt lät bli att avla på dessa hundar öht, eller lät bli att avla på dom i Sverige, är uppfödaren och andra ras-entusiaster. Uppfödaren har alltså en hobby för sin egen skull och ras-entusiasternas skull, precis som konstnären gör sina konstverk för sin egen och vissa konst-entusiasters skull. Och båda två måste döda hundar för att komma dit dom vill, för att kunna fortsätta roa sej med sin hobby.

Jag tycker inte det är fel att anstränga sej för att bevara eller förbättra en viss hundras, under förutsättning att det inte går ut över dom enskilda hundarna. Just pga att det bara är en hobby, inget annat, och man lurar sej själv om man inbillar sej att det är några stora och viktiga värden som står på spel här. Men måste man välja mellan att döda en massa hundar, sälja dom till fel hem, eller helt enkelt sluta föda upp en viss ras, så tycker jag det är självklart att man ska ta det sista alternativet. För hundarnas skull.

7 kommentarer:

Lotta sa...

Ja personligen så anser jag att har man satt valpar till världen får man också ta ansvar för dem, visst kan man hävda att avlivning är att ta ansvar. Men jag anser att att om man inte får valparna sålda så får man helt sonika ha dem kvar hemma tills man hittar ett värdigt hem till valpen/hunden.

Jag har själv två valpar kvar från tidigare kull och just dem är det ingen åtgång på men vad gör det så småningom hittas rätt hem tillv ar och en av dem. Det sista man ska göra är ju att kasta iväg dem på vem som heslt, ansvaret tar ju inte slut i och med att valpen flyttar heller.

Själv har jag ju även hamstrar och i den världen är det relativt vanligt att man avlivar överblivna djur och jag anser att det är lika fel där som inom hunderiet.

Kontentan är ju att ett liv är ett liv oavsett art.

Hälsningar Lotta
Geishas Kennel

Mia sa...

Bra skrivet av Lotta tycker jag, har man satt dem till livet får man ta hand om dem sen, annars tar man inte en ny kull om man skulle tro att ingen går åt (min åsikt).

Blir snart inte förvånad hur folk tänker, vill så gärna bli det men vi människor är visst inte helt hemma i detta med hur man tänker rätt mot dem vi valt att ta hand om, dvs våra djur.

Mia sa...

Måste nog in och läsa lite där tror jag ... intressant hur folk får till det!

Anonym sa...

Håller med tidigare skribenter, man blir mörkrädd vad folk säger för att berättiga det dom gör.

Föder man upp friska djur får man se till att ta tillvara på alla oavsett pälsfärg, annars kan man byta hobby.

Vidare är det intressant hur enbart en pälsfärg inom en ras anses vara en "genetisk defekt" medans i en annan är det precis samma färg som är önskvärd.

Lotta sa...

Ja visst är de underbara dessa två raser. Dvärgpinscher har jag haft sedan 2001 och de är underbara även om jag på senare tid fallit mer och mer för Tibbarnas charm.

För tillfället har jag förutom de två dp ungtikarna en tibbekull med en tik och två hanar i dessa blir 8 veckor på torsdag.
Ingen av hanarna är bokade men inte får man panik för det.
Rätt hem dyker upp så småningom.

Nu bor vi visserligen mkt bra och vi har tillstånd att ha många hundar men det är just detta jag menar om man inte kan sitta kvar med valpar/unghundar, nej då får man helt enkelt avstå en kull just då.

Nu blir inte jag avskräckt från att ta fler kullar då jag har ett intresse i frågan men å andra sidan blir det en himla massa hundar här hemma stundvis, ofta tycker jag dock inte att det är en nackdel då man hinner se så mkt mer om hur hunden blir och kanske ändrar man åsikt om vilken valp man ska ha kvar.

Detta med färger godkända-icke godkända tycker jag är helt absurt.
Vad gör att en hund med "fel" färg har mindre rätt att leva än en med "rätt" färg?

Anonym sa...

jisses... man får väll för tusan isåfall ta färre kullar så man inte får massa valpar kvar efter en kull, å det går ju faktist sälja även när dom blivit lite äldre... mutter... aldrig att jag skulle kunna döda en valp för att jag inte hittar en bra köpare, då har jag ju kvar hunden.. går ju också att sätta valpköpare på en lista så man vet att man har kommande köpare vid nästa födsel.. huga..

Å den där konstnären han skulle ju banne mej få böta o hamna i fängelse, snacka om djurplågeri... *tingeling*

Mari sa...

Jag är nog väldigt naiv. Det där låter ju inte klokt.

Å andra sidan vet jag om en taxuppfödare som tänkte göra en parning med en inavelsgrad på 19,5 procent. En av anledningarna var att hon ville att valparna skulle få en viss färg. Och uppfödaren menade att hon var beredd att ta risken som den höga inavelsgraden innebar.

Nu tror jag dock att uppfödaren kommer att tänka sig för. Det råkade nämligen bli ett PRA-fall på en mycket ung tik med en inavelsgrad på 12,5 procent (pappa och morfarsfar var samma hund och visade sig vara anlagsbärare), som uppfödaren hade fött upp.

Det jag vill säga är att det är ju att nästintill medvetet riskera individernas hälsa, bara för att man till varje pris vill få fram en viss typ, färg eller liknande.

Usch.