.jpg)
Förhinder följer mina planer…
1 dag sedan
fredag 30 juli 2010
Ikväll ska syrran och svågern över
...och så ska vi grilla lite. Det stormar som sjutton, men i grillhörnan är det lä. Ha det!
torsdag 29 juli 2010
Katalonien förbjuder tjurfäktning
Tjurfäktning förbjuds i Katalonien
Genast kommer folk och påpekar att det finns djur som har det mycket värre än dessa tjurar. Tjurarna får ha ett rätt bra liv fram tills det är dags att tortera ihjäl dom inför publik. Andra djur lever hela sina liv under tortyr-liknande omständigheter, borde vi inte hjälpa dom i första hand?
STÄNDIGT detta argument. Oavsett vad saken gäller. "Varför engagera sej för X, när Y har det ännu värre". Men om man hade som etisk regel att alltid börja från botten, att man liksom inte "fick" hjälpa nån alls ifall man inte började med den varelse som hade det värst ställt på hela jordklotet, så skulle aldrig nån få nån hjälp öht.
Man måste börja nånstans. Det ligger väl lite i människans natur att man börjar med det som syns mest, som är mest spektakulärt. Man kan tycka att det är irrationellt att börja i just den änden, visst, men det viktiga är ju att man börjar nånstans. Så småningom kanske djurskyddslagen stärks även för djur inom andra områden, när man väl vågat gå emot gamla traditioner på tjur-området.
Genast kommer folk och påpekar att det finns djur som har det mycket värre än dessa tjurar. Tjurarna får ha ett rätt bra liv fram tills det är dags att tortera ihjäl dom inför publik. Andra djur lever hela sina liv under tortyr-liknande omständigheter, borde vi inte hjälpa dom i första hand?
STÄNDIGT detta argument. Oavsett vad saken gäller. "Varför engagera sej för X, när Y har det ännu värre". Men om man hade som etisk regel att alltid börja från botten, att man liksom inte "fick" hjälpa nån alls ifall man inte började med den varelse som hade det värst ställt på hela jordklotet, så skulle aldrig nån få nån hjälp öht.
Man måste börja nånstans. Det ligger väl lite i människans natur att man börjar med det som syns mest, som är mest spektakulärt. Man kan tycka att det är irrationellt att börja i just den änden, visst, men det viktiga är ju att man börjar nånstans. Så småningom kanske djurskyddslagen stärks även för djur inom andra områden, när man väl vågat gå emot gamla traditioner på tjur-området.
onsdag 28 juli 2010
Jeppssonhundarna warpar loss. del 17.
The Jeppsson dogs warp away. part 17.
Logan: I'll have to try pantomime... you... me... WAR...
Tenor: I'd love to continue fighting, but there's just no honour in fighting a spastic, dumb, brain-damaged enemy. So unfortunately I have to agree to peace.
And so the dogs returned to Earth.
TV: Innumerable UFO-sightings above the Stockholm area...
Sofia: Hehe, people are so credulous.
Logan: I wanna go up in space again. I didn't get any chicks!
Skinny puppy igår
Skinny Puppy
Skitbra! Och som vanligt kommer skämtet om Pietros favoritband upp... går inte att undvika.
Skitbra! Och som vanligt kommer skämtet om Pietros favoritband upp... går inte att undvika.
tisdag 27 juli 2010
Malligator-fajt
Igår var vi alltså ute och tränade sök igen. Logan fick tre övningar, med två skick på varje övning. Först att figgen går ut med honom och jag ropar in honom (för att förstärka att han kommer tillbaka till mej snarare än att bara leta och leta ifall han går tomt, har varit lite si och så med det ibland...). Sen att jag skickar ut honom och ropar in honom efter ett par skall bara, och till sist att jag skickar honom och låter honom skälla tills jag hämtar honom. Skicken var bara c:a tjugo meter långa, men det var ändå ganska jobbigt för honom eftersom det var så varmt och kvavt.
Av övriga hundar så utmärkte sej en viss malinutt, vi kan låta honom vara anonym och kalla honom X, genom att vara alldeles extra galen. X blev en gång diskad på tävling pga att han började slita sönder ligg-underlaget som en figge låg på. X är nämligen helt tokig i ligg-underlag. För att öva på detta så skulle jag ligga på ett underlag och sen helt enkelt hindra X om han försökte nånting, och så skulle han bli omskickad och inte få göra klart momentet förrän han gjorde rätt. Väldigt klicker-mässigt och fint tänkt.
Tyvärr ballade allting ur. Jag var beredd på att X skulle försöka ta sej ett bett i ligg-underlaget. Jag var inte beredd på att han skulle attackera det som om hela planetens öde hängde på att han besegrade detta ondskefulla underlag. Att helt enkelt ta tag i hans halsband och hindra honom var lättare sagt än gjort. Jag försökte få tag i X, X försökte slita sönder allt skumgummi han kom över i galet raseri. Det hela urartade till en våldsam och inte ett dugg klicker-mässig brottnings-match mellan mej och X, som slutade med att jag vann genom att trycka ner X i backen och hålla ihop käftarna på honom... Bra och pedagogisk klicker-träning NOT.
Till slut lyckades vi faktiskt få till några lyckade skick med X. Men jösses vad knasiga dom kan vara, dessa mallligatorer... och så undrar malle-fantasterna i bekantskaps-kretsen varför man vill ha en schäfer istället!
Av övriga hundar så utmärkte sej en viss malinutt, vi kan låta honom vara anonym och kalla honom X, genom att vara alldeles extra galen. X blev en gång diskad på tävling pga att han började slita sönder ligg-underlaget som en figge låg på. X är nämligen helt tokig i ligg-underlag. För att öva på detta så skulle jag ligga på ett underlag och sen helt enkelt hindra X om han försökte nånting, och så skulle han bli omskickad och inte få göra klart momentet förrän han gjorde rätt. Väldigt klicker-mässigt och fint tänkt.
Tyvärr ballade allting ur. Jag var beredd på att X skulle försöka ta sej ett bett i ligg-underlaget. Jag var inte beredd på att han skulle attackera det som om hela planetens öde hängde på att han besegrade detta ondskefulla underlag. Att helt enkelt ta tag i hans halsband och hindra honom var lättare sagt än gjort. Jag försökte få tag i X, X försökte slita sönder allt skumgummi han kom över i galet raseri. Det hela urartade till en våldsam och inte ett dugg klicker-mässig brottnings-match mellan mej och X, som slutade med att jag vann genom att trycka ner X i backen och hålla ihop käftarna på honom... Bra och pedagogisk klicker-träning NOT.
Till slut lyckades vi faktiskt få till några lyckade skick med X. Men jösses vad knasiga dom kan vara, dessa mallligatorer... och så undrar malle-fantasterna i bekantskaps-kretsen varför man vill ha en schäfer istället!
måndag 26 juli 2010
Grattis på födelsedagen, Logan!
Sju år idag! :-D Ikväll blir det sök, Logans favorithobby (Logan markerar träningskompisen Luss på bilden).
söndag 25 juli 2010
Nu har jag läst ut Morrisons "final crisis"
Oj vilken resa. Oj vad jag älskar alla Morrisons grejer. Ni som inte alls läser serier, eller ni som enbart läser självbiografiska och fult tecknade serier som handlar om mobbing och övergrepp, ni vet banne mej inte vad ni missar.
Blanda inte ihop tävlingsresultat med välmående!
Kollar man på människor, så går det lätt att hitta exempel på personer som blivit stenhårt drillade, plågade och förnedrade, och som i slutändan gör fantastiska prestationer inom exempelvis sport, konst, eller krigföring. För att ta bara ett exempel ur mängden: För några år sen infördes en ny regel för OS-gymnaster - flickor måste vara minst sexton år för att få delta. Regeln kom till för att skydda barnen. Många små fjortisar som var svultna till extremt låg kroppsvikt och tvingade att träna stenhårt dagarna i ända gjorde fantastiska resultat och tog medaljer. För att skydda barn från att utnyttjas införde man alltså en åldersgräns.
Man skulle ju kunna önska att hårda, elaka träningsmetoder aldrig lönade sej. Man skulle ju kunna önska att världen var sån att det alltid var lönlöst att försöka slå och banka och hetsa fram bra resultat, att sånt alltid straffade sej i form av uteblivna medaljer och framgångar. Om det hade varit på det viset, om det verkligen var sant att "synden straffar sej själv", så hade man ju kunnat plocka bort en massa lagar och regler. Ingen skulle ju t ex svälta och pressa en fjortis ifall detta ofelbart resulterade i att fjortisen sen gjorde kassa resultat på tävling. Men nu är det tyvärr så illa ställt med världen att man ofta kan få framgång genom att vara elak - och därför behövs lagar och regler.
Det är ju precis likadant med hundar. Varför har SBK en dressyrpolicy som bl a förbjuder stackel och el? Varför är el också förbjudet i djurskyddslagen? Ja om det var så att hundar alltid presterade sämre när dom fick på sej elhalsband och/eller stackel, så skulle ju inte denna policy behövas. Folk skulle självmant gå över till snällare tävlingsmetoder, ifall det var så att folk som tränade med den här typen av redskap alltid missade mästerskapen, medan det alltid var nån som tränade med trevliga metoder som stod högst på pallen och drog hem medaljskörden.
Jag säger inte att det är omöjligt att nå topp-resultat med trevliga metoder, det finns folk som har gjort det. Jag säger bara att man också kan nå fantastiska tävlingsresultat och dra hem massa medaljer med hund efter hund genom att slå och banka och elchocka in dressyren. Att man kan göra detta, att det finns förare som gör detta, är ju själva anledningen till att dressyrpolicies behövs - om dessa metoder var värdelösa rent resultatmässigt så skulle dom dö ut av sej själva helt enkelt.
Ändå verkar så många människor i debatten ha svårt att fatta att tävlingsresultat är en sak, hur hunden mår av metoderna och vilka metoder som är etiskt försvarbara är en helt annan sak. Folk som försvarar stackel och el kan dra upp exempel på förare som använt sej av detta och nått stora framgångar, som om det vore det minsta vettigt att plåga en levande varelse bara för sin hobbys skull. Medan folk som är motståndare till detta ofta hakar upp sej på att det skulle vara mer effektivt att träna på andra vis. Och det kanske det är, men som sagt, om skillnaden i effektivitet vore helt enormt stor så borde den ju liksom ha upptäckts av människor som skiter i hunden och bara vill vinna till varje pris som helst, och stacklandet och elandet borde ha dött ut för länge sen.
Det är ju löjligt. Anta att jag har tränat många hundar och upptäckt att det är tusen gånger mer effektivt att frishejpa in lydnadsmoment X än att träna samma moment med targetstick. I så fall kommer jag förstås att tipsa folk om detta. Men inte sjutton kommer jag att ägna massvis av spaltmeter på internetforum åt att debattera frågan, jag kommer inte att bli upprörd ifall nån inte tror på mej utan ändå kör med targetstickan, och jag kommer minst av allt att lobba för att BhK ska anta en dressyrpolicy som säger att targetstick är förbjudet vid inlärning av moment X. När det bara handlar om vilken metod som är mest effektiv, så får folk i slutändan göra som dom själva känner för.
Effektivitet vid inlärning är en sak, etik och vad hunden mår bra av är en helt annan sak. Om jag väljer en mindre effektiv träningsmetod så är det bara jag som eventuellt blir lidande - och om jag sen känner att jag lider av att inte komma ut på tävlingsbanan så fort som jag hade tänkt, så kan jag ju då välja att byta metod. Om jag däremot väljer en metod som hunden mår dåligt av så är det ju hunden som blir lidande, och hunden kan inte välja att byta metod heller. Alltså är det mycket viktigare att diskutera och även reglera det sistnämnda, medan det förstnämnda, det här med effektivitet, är nånting där var och en för göra som dom känner för och ta ansvar för sin egen träning. Alltså är det väldigt synd att folk för det första blandar ihop effektivitet med välmående, för det andra totalt hakar upp sej på att diskutera effektivitets-biten, ungefär som om det vore pinsamt att prata om etik och djurens välbefinnande.
Man skulle ju kunna önska att hårda, elaka träningsmetoder aldrig lönade sej. Man skulle ju kunna önska att världen var sån att det alltid var lönlöst att försöka slå och banka och hetsa fram bra resultat, att sånt alltid straffade sej i form av uteblivna medaljer och framgångar. Om det hade varit på det viset, om det verkligen var sant att "synden straffar sej själv", så hade man ju kunnat plocka bort en massa lagar och regler. Ingen skulle ju t ex svälta och pressa en fjortis ifall detta ofelbart resulterade i att fjortisen sen gjorde kassa resultat på tävling. Men nu är det tyvärr så illa ställt med världen att man ofta kan få framgång genom att vara elak - och därför behövs lagar och regler.
Det är ju precis likadant med hundar. Varför har SBK en dressyrpolicy som bl a förbjuder stackel och el? Varför är el också förbjudet i djurskyddslagen? Ja om det var så att hundar alltid presterade sämre när dom fick på sej elhalsband och/eller stackel, så skulle ju inte denna policy behövas. Folk skulle självmant gå över till snällare tävlingsmetoder, ifall det var så att folk som tränade med den här typen av redskap alltid missade mästerskapen, medan det alltid var nån som tränade med trevliga metoder som stod högst på pallen och drog hem medaljskörden.
Jag säger inte att det är omöjligt att nå topp-resultat med trevliga metoder, det finns folk som har gjort det. Jag säger bara att man också kan nå fantastiska tävlingsresultat och dra hem massa medaljer med hund efter hund genom att slå och banka och elchocka in dressyren. Att man kan göra detta, att det finns förare som gör detta, är ju själva anledningen till att dressyrpolicies behövs - om dessa metoder var värdelösa rent resultatmässigt så skulle dom dö ut av sej själva helt enkelt.
Ändå verkar så många människor i debatten ha svårt att fatta att tävlingsresultat är en sak, hur hunden mår av metoderna och vilka metoder som är etiskt försvarbara är en helt annan sak. Folk som försvarar stackel och el kan dra upp exempel på förare som använt sej av detta och nått stora framgångar, som om det vore det minsta vettigt att plåga en levande varelse bara för sin hobbys skull. Medan folk som är motståndare till detta ofta hakar upp sej på att det skulle vara mer effektivt att träna på andra vis. Och det kanske det är, men som sagt, om skillnaden i effektivitet vore helt enormt stor så borde den ju liksom ha upptäckts av människor som skiter i hunden och bara vill vinna till varje pris som helst, och stacklandet och elandet borde ha dött ut för länge sen.
Det är ju löjligt. Anta att jag har tränat många hundar och upptäckt att det är tusen gånger mer effektivt att frishejpa in lydnadsmoment X än att träna samma moment med targetstick. I så fall kommer jag förstås att tipsa folk om detta. Men inte sjutton kommer jag att ägna massvis av spaltmeter på internetforum åt att debattera frågan, jag kommer inte att bli upprörd ifall nån inte tror på mej utan ändå kör med targetstickan, och jag kommer minst av allt att lobba för att BhK ska anta en dressyrpolicy som säger att targetstick är förbjudet vid inlärning av moment X. När det bara handlar om vilken metod som är mest effektiv, så får folk i slutändan göra som dom själva känner för.
Effektivitet vid inlärning är en sak, etik och vad hunden mår bra av är en helt annan sak. Om jag väljer en mindre effektiv träningsmetod så är det bara jag som eventuellt blir lidande - och om jag sen känner att jag lider av att inte komma ut på tävlingsbanan så fort som jag hade tänkt, så kan jag ju då välja att byta metod. Om jag däremot väljer en metod som hunden mår dåligt av så är det ju hunden som blir lidande, och hunden kan inte välja att byta metod heller. Alltså är det mycket viktigare att diskutera och även reglera det sistnämnda, medan det förstnämnda, det här med effektivitet, är nånting där var och en för göra som dom känner för och ta ansvar för sin egen träning. Alltså är det väldigt synd att folk för det första blandar ihop effektivitet med välmående, för det andra totalt hakar upp sej på att diskutera effektivitets-biten, ungefär som om det vore pinsamt att prata om etik och djurens välbefinnande.
Solfläck
Hittade det här kortet som nog är ett par månader gammalt, på hundarna som ligger och njuter i en solfläck. Sen blev det ju lite mycket sol för dom flestas smak (undantaget Pietro, som inte har några gränser alls när det gäller värme). Himla skönt att det regnade till slut.
lördag 24 juli 2010
Tovor mellan tårna
Så har man återigen suttit med nagelsax och försiktigt klippt bort pälstovor mellan Logans tår. Jag försöker verkligen hålla efter detta, men ibland så byggs det ändå upp under fötterna, och så ser man hur han börjar gå lite stelt... Måste ju kännas som att ha en sten i skon ungefär.
Kan man inte avla fram lurviga hundar som är korthåriga just under fötterna?
Kan man inte avla fram lurviga hundar som är korthåriga just under fötterna?
Enda tjejen i bloggosfären utan ätstörningar?
Jag funderar ibland på om jag är det. Verkar som att precis ALLA andra blogg-tjejer har eller har haft nån ätstörning, eller åtminstone bantar mer eller mindre konstant... men men, det speglar säkert hur det ser ut i samhället i stort.
Iofs har jag ju aldrig varit tjock - å andra sidan, kollar man på andra tjejer så verkar det gå utmärkt att få ätstörningar även fast man aldrig varit tjock eller ens lite knubbig. Så det kan ju inte vara det som är förklaringen.
Det vore ju fint ifall förklaringen var att jag är så enormt fantastiskt självständig och helt opåverkbar av samhällets skönhetsideal, men även om det vore en smickrande förklaring känns den inte så trolig... Det kanske helt enkelt är så att jag varit upptagen med mina psykoser, så jag har liksom haft mentalsjuke-kontot fullt redan, och inte haft plats över för att dessutom noja över vikten. Haha, vad tragiskt i så fall. Enda sättet att undvika att bli bantnings-fixerad i detta samhälle är att skaffa sej nån annan mentalsjukdom istället.
Iofs har jag ju aldrig varit tjock - å andra sidan, kollar man på andra tjejer så verkar det gå utmärkt att få ätstörningar även fast man aldrig varit tjock eller ens lite knubbig. Så det kan ju inte vara det som är förklaringen.
Det vore ju fint ifall förklaringen var att jag är så enormt fantastiskt självständig och helt opåverkbar av samhällets skönhetsideal, men även om det vore en smickrande förklaring känns den inte så trolig... Det kanske helt enkelt är så att jag varit upptagen med mina psykoser, så jag har liksom haft mentalsjuke-kontot fullt redan, och inte haft plats över för att dessutom noja över vikten. Haha, vad tragiskt i så fall. Enda sättet att undvika att bli bantnings-fixerad i detta samhälle är att skaffa sej nån annan mentalsjukdom istället.
Lite torkat kött sitter bra...
...efter att man lekt bergsbestigare i skogen. Att leta upp höga klippor och bergsknallar och böka sej upp är en kul motionsform. :-)
När Logan äter sånt här så kan han heller inte skälla, för det är ju HELT omöjligt att spotta ut det man tuggar på, skälla lite och sen fortsätta ätandet. Därav rådjurets listiga plan i serie-följetongen "Jeppssonhundarna warpar loss".
Vegan-pannkakor
Vi har käkat pannkaka till frukost. Såhär gör man pannkaka som vegan:
Man vispar ihop
- 2,5 dl vetemjöl
- 2,5 dl bovetemjöl eller rismjöl
- 2 dl sojamjöl eller kikärtsmjöl (sojamjöl finns vid hälsokosten i dom flesta välsorterade mataffärer, men när vi bodde i Skärholmen hade den närmaste affären kikärtsmjöl och inte sojamjöl i sortimentet, så då använde vi det istället)
- c:a en liter havremjölk eller sojamjölk (havremjölk blir bäst)
- salt, som jag har i på känn bara, men jag tror det kanske rör sej om en tesked? man kan ju alltid smaka på den första pannkakan man steker och se om det behövs mer
Man vispar alltså ihop detta till en smet. Sen steker man i ganska mycket vego-margarin. Pannkakorna blir lite styvare i konsistensen än "vanliga", och mycket mer mättande.
Man vispar ihop
- 2,5 dl vetemjöl
- 2,5 dl bovetemjöl eller rismjöl
- 2 dl sojamjöl eller kikärtsmjöl (sojamjöl finns vid hälsokosten i dom flesta välsorterade mataffärer, men när vi bodde i Skärholmen hade den närmaste affären kikärtsmjöl och inte sojamjöl i sortimentet, så då använde vi det istället)
- c:a en liter havremjölk eller sojamjölk (havremjölk blir bäst)
- salt, som jag har i på känn bara, men jag tror det kanske rör sej om en tesked? man kan ju alltid smaka på den första pannkakan man steker och se om det behövs mer
Man vispar alltså ihop detta till en smet. Sen steker man i ganska mycket vego-margarin. Pannkakorna blir lite styvare i konsistensen än "vanliga", och mycket mer mättande.
fredag 23 juli 2010
Vem kan motstå...
...dom här bedjande ögonen? Jag har jobbat ett antal timmar, men Bisse vill gå på promenad säger han! Okej då Bisse säger jag. Jag tycker en mattes uppgift är att skämma bort hundarna så mycket som möjligt. ;-)
Kul på BhK
Jag och jycksen har varit på BhK för första gången på jättelänge. Det var skitkul. Det var iofs bara vi där, men hundarna blev peppade och gick upp i varv av miljöombytet och alla lukter.
Bissen är som alltid lite vimsig i bollen, men ansträngde sej duktigt för att fokusera på mej ändå. Vi körde massa fotgående, apportering, inkallning, framförgående, lite allmän lek, lydnads-hindret (där han lärt sej att sitta i rak position jättebra) och så övade vi hopp på agility-banan. Jag upptäckte att man kan stå mellan hindren och bara peka på det ena efter det andra, och Bissen hoppar det. Iaf så länge han lyckas koncentrera sej - rätt som det är så fick han nåt frispel och sprang in i skogen istället. Jag älgade efter och ropade "HALLÅ!". Bissen bara "öh ojdå vad gör jag?" och kom tillbaks. Sen agility-övade vi lite till, och avslutade med platsliggning, som han gjorde jättebra med svansen i backen.
Logan var också taggad på att träna lydnad (minns inte när han var det senast?). Gjorde en massa övningar med honom också, och han var på så länge han fick skälla mycket och rulla runt i backen lite då och då.
Med Pietro körde jag också på agility-banan, gjorde bara ett par korta lydnadsmoment.
Det är så himla kul att träna grejer med hundarna. Tänk, för några år sen så tog jag för givet att ett träningspass på BhK inte enbart var skoj och kul utan också innehöll lite frustration och en och annan konflikt med hunden... så dumt. Och jag tror inte detta enbart handlar om vilken träningsmetod man kör, för det finns ju klickare också som då och då blir frustrerade för att saker och ting inte fungerar som dom hade tänkt. Men om man tänker efter lite - varför i hela fridens namn ska man bli frustrerad på sin hund? Att träna hund ska ju vara en hobby, nånting man håller på med för att både hund och förare ska ha kul - inte nånting man gör för att göda sitt ego genom att visa omgivningen vad duktig man är samtidigt som hunden blir lidande av mattes humör (och som sagt, hunden kan ju bli lidande av mattes frustration/stress även om man aldrig använder positiv bestraffning...).
Alla som känner sej frustrerade över att nån del av träningen inte funkar borde fundera över vad det egentligen är man retar sej på. Nån cirkuskonst vars enda funktion är att vara kul för ägare och hund, som i övrigt är fullständigt meningslös och onödig. I samma stund som träningen inte är rolig längre, har man alltså tagit bort hela poängen med att träna...
Bissen är som alltid lite vimsig i bollen, men ansträngde sej duktigt för att fokusera på mej ändå. Vi körde massa fotgående, apportering, inkallning, framförgående, lite allmän lek, lydnads-hindret (där han lärt sej att sitta i rak position jättebra) och så övade vi hopp på agility-banan. Jag upptäckte att man kan stå mellan hindren och bara peka på det ena efter det andra, och Bissen hoppar det. Iaf så länge han lyckas koncentrera sej - rätt som det är så fick han nåt frispel och sprang in i skogen istället. Jag älgade efter och ropade "HALLÅ!". Bissen bara "öh ojdå vad gör jag?" och kom tillbaks. Sen agility-övade vi lite till, och avslutade med platsliggning, som han gjorde jättebra med svansen i backen.
Logan var också taggad på att träna lydnad (minns inte när han var det senast?). Gjorde en massa övningar med honom också, och han var på så länge han fick skälla mycket och rulla runt i backen lite då och då.
Med Pietro körde jag också på agility-banan, gjorde bara ett par korta lydnadsmoment.
Det är så himla kul att träna grejer med hundarna. Tänk, för några år sen så tog jag för givet att ett träningspass på BhK inte enbart var skoj och kul utan också innehöll lite frustration och en och annan konflikt med hunden... så dumt. Och jag tror inte detta enbart handlar om vilken träningsmetod man kör, för det finns ju klickare också som då och då blir frustrerade för att saker och ting inte fungerar som dom hade tänkt. Men om man tänker efter lite - varför i hela fridens namn ska man bli frustrerad på sin hund? Att träna hund ska ju vara en hobby, nånting man håller på med för att både hund och förare ska ha kul - inte nånting man gör för att göda sitt ego genom att visa omgivningen vad duktig man är samtidigt som hunden blir lidande av mattes humör (och som sagt, hunden kan ju bli lidande av mattes frustration/stress även om man aldrig använder positiv bestraffning...).
Alla som känner sej frustrerade över att nån del av träningen inte funkar borde fundera över vad det egentligen är man retar sej på. Nån cirkuskonst vars enda funktion är att vara kul för ägare och hund, som i övrigt är fullständigt meningslös och onödig. I samma stund som träningen inte är rolig längre, har man alltså tagit bort hela poängen med att träna...
Jeppssonhundarna warpar loss. del 16.
The Jeppsson dogs warp away. part 16.
Tenor: I heard that you wanted to discuss peace, captain Logan.
Logan (thinking): No no never I want to fight on!
Tenor: I don't understand what you're captain says. Has he developed a speech impediment?
Deer: Yes, unfortunately, after a blow to the head during the battle with Azatoth. But we want peace!
Logan (thinking): No! I want to make war! But I can't make myself spit out... it's just too tasty!
Isabelle McAllister fixar trädgårdsfest
Ur dagens DN, TV & Andra medier:
"Vanna Rosenberg är den tredje svenska kändisen som får besök av gänget i serien "Hemma hos...". I programmet bjuder hon in grannar och vänner till sin mammas skånska stenhus med utsikt över rapsfälten. Temat för festen är hav och vind.
- Vi visar inte bara hur man kan duka utan vi bygger drakar och gör små inbjudningskort och installationer på bordet. Det blir lite tips på sommarpyssel, säger Isabelle McAllister.
Inför festen tillverkar hon även placeringskort med hjälp av vaktelägg, piffar upp enkla plastmuggar och syr fyra meter höga flaggor för att skapa ett rum i rummet ute i trädgården.
....
- Det behöver inte vara så uppstyrt alla gånger, det är faktiskt väldigt roligt att träffas och bara hänga. Annars blir det lätt att man tar sig vatten över huvudet och så hinner man inte ses för att man står i köket och slavar."
Isabelle McAllister är 33 år och bor på Söder i Stockholm, med maken Erik samt barnen Della och Beppe.
"Vanna Rosenberg är den tredje svenska kändisen som får besök av gänget i serien "Hemma hos...". I programmet bjuder hon in grannar och vänner till sin mammas skånska stenhus med utsikt över rapsfälten. Temat för festen är hav och vind.
- Vi visar inte bara hur man kan duka utan vi bygger drakar och gör små inbjudningskort och installationer på bordet. Det blir lite tips på sommarpyssel, säger Isabelle McAllister.
Inför festen tillverkar hon även placeringskort med hjälp av vaktelägg, piffar upp enkla plastmuggar och syr fyra meter höga flaggor för att skapa ett rum i rummet ute i trädgården.
....
- Det behöver inte vara så uppstyrt alla gånger, det är faktiskt väldigt roligt att träffas och bara hänga. Annars blir det lätt att man tar sig vatten över huvudet och så hinner man inte ses för att man står i köket och slavar."
Isabelle McAllister är 33 år och bor på Söder i Stockholm, med maken Erik samt barnen Della och Beppe.
Pietro hittar gamla pinnar
Var ute och tränade lite näs-arbete med hundarna igen igår. Bissen sprang först bara runt runt i en cirkel, så jag fick veva in honom och liksom placera honom på spåret. Sen gick han som på räls. Pietro hade fått ett mycket lättare spår än sist. Men vid ett tillfälle så lallade han iväg några meter från spåret, började gå i cirklar och såg förvirrad ut... jag lät honom hållas... och så hittade han en gammal spårpinne från nåt tidigare spår som jag gjort åt Bisse. Jag berömde honom och stoppade på mej pinnen, alltid bra med spårpinnar. Sen gick han tillbaks till sitt spår och spårade klart utan problem.
Logan börjar bli riktigt på nu när det gäller skall-uppletande. Det är bra, han behöver en hobby även emellan sökträningarna.
Logan börjar bli riktigt på nu när det gäller skall-uppletande. Det är bra, han behöver en hobby även emellan sökträningarna.
torsdag 22 juli 2010
Glen or Glenda - typ världens mest bisarra film
Den såg vi igår. Det är klart att filmen är bisarr, det är ju en Ed Wood-film - men även med hans mått mätt är den absurd!
Filmen börjar med att Bela Lugosi sitter i en mystisk källare med bokhyllor och skelett på väggen och pratar mystiskt och skräckfilms-aktigt om... ja... vadå? Ödet? Skräck? Att vi är som marionetter, där ödet drar i trådarna? Det är lite oklart. Sen pysslar han med några provrör och E-kolvar vid en bänk.
Efter detta blir filmen ganska normal ett tag. Vi introduceras för ämnet trans-personer, som väl knappast var sett med särskilt blida ögon 1953 när filmen gjordes. Det förklaras att naturen ju visst gör misstag ibland, som vi normalt sett inte ser några problem att rätta till via medicinsk vetenskap. Samt att folk alltid varit rädda för sånt som helt enkelt är nytt och ovant (illustrerad med röster som säger "Om Gud hade velat att vi skulle flyga hade han gett oss vingar!" och "Om Gud hade velat att vi skulle köra runt på en motorväg hade han gett oss hjul!") - men det är ju bara fånigt. Speaker-rösten etablerar att det finns transsexuella män såväl som kvinnor och det är inget fel i att såna ska få göra könskorrigering. Kort sagt, efter introduktionen med mystiska Bela så blir det nån sorts normal (och för sin tid otroligt radikal) dokumentär ett tag.
Sen hoppar vi över till en ramhandling bestående av en polis som upptäckt ett självmord - en transkvinna som upprepade gånger arresterats (!) för att ha klätt sej i fel köns kläder har till slut tagit livet av sej. Polisen upptäcker tydligen såna fall då och då, och för att reda ut vad det egentligen handlar om söker han upp en psykiater. I det universum den här filmen utspelar sej i verkar det helt enormt vanligt att vara trans på ett eller annat sätt, psykiatern nämner att han själv gjort sju könsbyten men många av hans kollegor har gjort hundratals var. Och utöver dom som faktiskt vill genomgå könskorrigering så har vi då alla transvestiter som inte vill eller behöver detta (det antyds att den förra gruppen kunde vara mindre och den senare större om samhället var mer tolerant).
Psykiatern berättar nu om Glen/Glenda (spelad av Ed Wood själv, som var periodvis transvestit i verkligheten). Glen är en vanlig hetero man, vanlig förutom att han har ett behov av att ibland klä sej i kvinnokläder. Nu förklarar speakerrösten att kvinnokläder rent objektivt är bättre än manskläder, vi får veta att kvinnokläder faktiskt är mjukare och bekvämare, punkt slut. (Mans-hattar sägs t ex förstöra blodcirkulationen till hårbotten och orsaka skallighet, vilket kvinno-hattar inte gör.) Detta påstående är liksom helt malplacerat i filmen och stämmer inte direkt med resten... Jag menar, hur förklarar man då transmän (som nämns ett par gånger i filmen, även om det inte fokuseras på dom)? Hur förklarar man då att inte samtliga män är transvestiter, utan att det ändå är en minoritet? Skitkonstigt. Men sen blir det återigen en ganska normal film, dock spelfilm istället för dokumentär... Det handlar om Glen och hans ångest över att fästmön Barbara inte känner till att han ibland är Glenda, han vet att hon har rätt att veta sånt och att han inte borde ha hemligheter för henne, men det är så svårt.
Glens ångest leder honom plötsligt in i en sorts psykedelisk mardröm. Han ser en djävul som dansar omkring, han ser en lesbisk S&M-scen (???? ska den liksom symbolisera "perversioner" i största allmänhet????), han ser både kvinnor och män som hånfullt pekar finger åt honom, allt till vildsint karnevals-musik. Bela Lugosi kommer in igen och pratar mystiskt och skräckfilms-aktigt om "den stora gröna draken, som äter hundvalps-svansar och feta sniglar". Vi ser också Bela liksom trolla fram och trolla bort män respektive kvinnor. Till slut förvandlas Glen till Glenda i sin hallucination, och sen blir allt lugnt.
Glen berättar till slut för Barbara, och hon accepterar honom som han är. Slutet gott, allting gott.
Tillbaks till psykiatern och polisen. Psykiatern förklarar att det kan ha olika orsaker varför man blir trans, det kan ligga i barndomen och relationen till föräldrarna, eller bero på hormoner. Vissa behöver opereras, andra inte. I Glens fall så hade han ett starkt behov av "den perfekta kvinnan" efter att ha växt upp med en känslokall mor, men när han väl gift sej med underbara Barbara så försvann så småningom transvestismen. Psykiatern berättar dock om en annan transperson, Alan/Ann, som både hade haft en konstig uppfostran OCH dessutom hade nåt svaj på hormonerna. Hon opererades om så småningom, och levde sen lycklig som kvinna.
Detta är dock bara en kort sammanfattning av alla bisarrerier som far förbi i filmen... måste säga att denna film var klart bättre än den mer kända "Plan 9 from outer space", som till slut bara blir tråkigt konstig. Den här filmen var nästan konstant underhållande i all sin underlighet. Men det var ju synd för femtiotalets transpersoner att ingen vettig människa gjorde en film som försvarade deras rättigheter...
Vi gissade för övrigt att Bela Lugosis rollfigur skulle föreställa typ transpersonernas gud. Men i rollistan står han listad som "scientist".
Filmen börjar med att Bela Lugosi sitter i en mystisk källare med bokhyllor och skelett på väggen och pratar mystiskt och skräckfilms-aktigt om... ja... vadå? Ödet? Skräck? Att vi är som marionetter, där ödet drar i trådarna? Det är lite oklart. Sen pysslar han med några provrör och E-kolvar vid en bänk.
Efter detta blir filmen ganska normal ett tag. Vi introduceras för ämnet trans-personer, som väl knappast var sett med särskilt blida ögon 1953 när filmen gjordes. Det förklaras att naturen ju visst gör misstag ibland, som vi normalt sett inte ser några problem att rätta till via medicinsk vetenskap. Samt att folk alltid varit rädda för sånt som helt enkelt är nytt och ovant (illustrerad med röster som säger "Om Gud hade velat att vi skulle flyga hade han gett oss vingar!" och "Om Gud hade velat att vi skulle köra runt på en motorväg hade han gett oss hjul!") - men det är ju bara fånigt. Speaker-rösten etablerar att det finns transsexuella män såväl som kvinnor och det är inget fel i att såna ska få göra könskorrigering. Kort sagt, efter introduktionen med mystiska Bela så blir det nån sorts normal (och för sin tid otroligt radikal) dokumentär ett tag.
Sen hoppar vi över till en ramhandling bestående av en polis som upptäckt ett självmord - en transkvinna som upprepade gånger arresterats (!) för att ha klätt sej i fel köns kläder har till slut tagit livet av sej. Polisen upptäcker tydligen såna fall då och då, och för att reda ut vad det egentligen handlar om söker han upp en psykiater. I det universum den här filmen utspelar sej i verkar det helt enormt vanligt att vara trans på ett eller annat sätt, psykiatern nämner att han själv gjort sju könsbyten men många av hans kollegor har gjort hundratals var. Och utöver dom som faktiskt vill genomgå könskorrigering så har vi då alla transvestiter som inte vill eller behöver detta (det antyds att den förra gruppen kunde vara mindre och den senare större om samhället var mer tolerant).
Psykiatern berättar nu om Glen/Glenda (spelad av Ed Wood själv, som var periodvis transvestit i verkligheten). Glen är en vanlig hetero man, vanlig förutom att han har ett behov av att ibland klä sej i kvinnokläder. Nu förklarar speakerrösten att kvinnokläder rent objektivt är bättre än manskläder, vi får veta att kvinnokläder faktiskt är mjukare och bekvämare, punkt slut. (Mans-hattar sägs t ex förstöra blodcirkulationen till hårbotten och orsaka skallighet, vilket kvinno-hattar inte gör.) Detta påstående är liksom helt malplacerat i filmen och stämmer inte direkt med resten... Jag menar, hur förklarar man då transmän (som nämns ett par gånger i filmen, även om det inte fokuseras på dom)? Hur förklarar man då att inte samtliga män är transvestiter, utan att det ändå är en minoritet? Skitkonstigt. Men sen blir det återigen en ganska normal film, dock spelfilm istället för dokumentär... Det handlar om Glen och hans ångest över att fästmön Barbara inte känner till att han ibland är Glenda, han vet att hon har rätt att veta sånt och att han inte borde ha hemligheter för henne, men det är så svårt.
Glens ångest leder honom plötsligt in i en sorts psykedelisk mardröm. Han ser en djävul som dansar omkring, han ser en lesbisk S&M-scen (???? ska den liksom symbolisera "perversioner" i största allmänhet????), han ser både kvinnor och män som hånfullt pekar finger åt honom, allt till vildsint karnevals-musik. Bela Lugosi kommer in igen och pratar mystiskt och skräckfilms-aktigt om "den stora gröna draken, som äter hundvalps-svansar och feta sniglar". Vi ser också Bela liksom trolla fram och trolla bort män respektive kvinnor. Till slut förvandlas Glen till Glenda i sin hallucination, och sen blir allt lugnt.
Glen berättar till slut för Barbara, och hon accepterar honom som han är. Slutet gott, allting gott.
Tillbaks till psykiatern och polisen. Psykiatern förklarar att det kan ha olika orsaker varför man blir trans, det kan ligga i barndomen och relationen till föräldrarna, eller bero på hormoner. Vissa behöver opereras, andra inte. I Glens fall så hade han ett starkt behov av "den perfekta kvinnan" efter att ha växt upp med en känslokall mor, men när han väl gift sej med underbara Barbara så försvann så småningom transvestismen. Psykiatern berättar dock om en annan transperson, Alan/Ann, som både hade haft en konstig uppfostran OCH dessutom hade nåt svaj på hormonerna. Hon opererades om så småningom, och levde sen lycklig som kvinna.
Detta är dock bara en kort sammanfattning av alla bisarrerier som far förbi i filmen... måste säga att denna film var klart bättre än den mer kända "Plan 9 from outer space", som till slut bara blir tråkigt konstig. Den här filmen var nästan konstant underhållande i all sin underlighet. Men det var ju synd för femtiotalets transpersoner att ingen vettig människa gjorde en film som försvarade deras rättigheter...
Vi gissade för övrigt att Bela Lugosis rollfigur skulle föreställa typ transpersonernas gud. Men i rollistan står han listad som "scientist".
måndag 19 juli 2010
Dags att börja mjukstarta lite...
...komma igång så smått och arbeta igen, efter fem lediga dagar (onsdag till söndag - behövlig minisemester efter två veckor utan en enda ledig dag och typ jobb dygnet runt nästan). Sen i morgon och övermorgon blir det stenhård tentarättning igen. (Ja alltså jag menar att vi ska jobba stenhårt! Inte vara stenhårda i våra bedömningar.)
söndag 18 juli 2010
Jeppssonhundarna warpar loss. del 15.
Logan: I'm gonna tell Tenor that we'll keep on fighting each other! Are you coming?
Pietro: Sorry, we have to check something in engineering...
When the deer and Logan are alone on the bridge:
Deer: Look what I found in a package at my work station!
Logan: That smell... it's... dried meat!
Logan: Better push the whole lump into my mouth at once! Deer are said to be herbivores, but you never know...
Dagens spår-rapport
Bissen var superglad idag. Han galloperade runt sitt typ appell-långa spår (men med betydligt fler apporter), men lyckades ändå hålla koncentrationen nästan hela tiden. Vid varje pinne så stannade vi och lekte kastlekar med den, sen vidare, så det blev en hel del spring och lek mellan näs-arbetet. Med sån här dagsform så skulle han ju klara appellen plätt-lätt, men som jag påpekat tidigare är dagsformen nåt som går upp och ner på Bisse Bus. En annan grej man kan konstatera är ju att Bissen liksom aldrig utvecklas vidare. Typ appell-spår är år efter år en utmaning för honom, förmodligen för att han liksom är född lite vimsig i bollen. Men han tycker verkligen det är KUL med spårandet, och det är ju huvudsaken. Det är ju rätt härligt ändå med hundar, att dom inte tröttnar och tappar modet bara för att dom inte är så bra på en viss aktivitet, utan dom kan ha jätteroligt ändå, utan att jämföra sej med andra.
Pietro däremot, som verkar vara född med nån sorts "nos-dyslexi" men samtidigt med en förmåga att verkligen fokusera på nåt han vill, han blir ju bara bättre och bättre hela tiden. Men idag nådde han ändå sin gräns. Jag hade lagt ett fältspår som var kanske fyrahundra meter med några knepiga spetsvinklar, och normalt sett fixar han det, även om han verkligen får ta i för att klara av det. Men idag blev det för mycket i kombination med blåsten, som verkligen hade dragit iväg vittringen åt sidan. Pietro fick slita som ett djur först för att lyckas med spårupptaget. Sen höll han spårkärnan ett tag när han väl hittat den, men vid första räta vinkeln så hade han problem. Till slut lyckades han ta vinkeln, men hade svårt därefter att verkligen hålla kärnan... och sen vid första spetsiga vinkeln så var det precis nätt och jämt att han klarade av den. Två apporter (hade som vanligt rätt många apporter i spåret, kanske en apport var tjugonde-femtionde meter ungefär)efter spetsvinkeln så var han så trött i skallen att han bara la sej ner och suckade. Jag tog av honom spårhalsbandet (alltså han spårar lös utan lina eller koppel, men har på sej ett halsband som arbetstecken) och så strosade vi bara i ungefär den riktning som jag visste att spåret fortsatte. Några minuter senare, när Pietro hunnit hämta andan, så tog han spontant spåret igen, och sen körde vi det till slut, även om det var svajigt från Pietros sida.
Jisses vad jobbigt detta blev för honom, vilket inte var min mening... Jag hade helt enkelt inte tänkt på att det blåste rejält idag, till skillnad från senaste gången jag gjorde ett spår av den här typen... Nästa gång jag spårar med honom ska jag göra ett riktigt plätt-lätt spår! Det behöver han nog efter idag.
Logan hade rätt bra entusiasm på sitt lilla uppletande. Det berodde nog också på blåsten... det enda han kämpar på med även om det är kokhett och vindstilla är sök. Annars påverkas hans arbetslust rätt rejält av vädret, och underligt vore väl annars med den pälsen.
Pietro däremot, som verkar vara född med nån sorts "nos-dyslexi" men samtidigt med en förmåga att verkligen fokusera på nåt han vill, han blir ju bara bättre och bättre hela tiden. Men idag nådde han ändå sin gräns. Jag hade lagt ett fältspår som var kanske fyrahundra meter med några knepiga spetsvinklar, och normalt sett fixar han det, även om han verkligen får ta i för att klara av det. Men idag blev det för mycket i kombination med blåsten, som verkligen hade dragit iväg vittringen åt sidan. Pietro fick slita som ett djur först för att lyckas med spårupptaget. Sen höll han spårkärnan ett tag när han väl hittat den, men vid första räta vinkeln så hade han problem. Till slut lyckades han ta vinkeln, men hade svårt därefter att verkligen hålla kärnan... och sen vid första spetsiga vinkeln så var det precis nätt och jämt att han klarade av den. Två apporter (hade som vanligt rätt många apporter i spåret, kanske en apport var tjugonde-femtionde meter ungefär)efter spetsvinkeln så var han så trött i skallen att han bara la sej ner och suckade. Jag tog av honom spårhalsbandet (alltså han spårar lös utan lina eller koppel, men har på sej ett halsband som arbetstecken) och så strosade vi bara i ungefär den riktning som jag visste att spåret fortsatte. Några minuter senare, när Pietro hunnit hämta andan, så tog han spontant spåret igen, och sen körde vi det till slut, även om det var svajigt från Pietros sida.
Jisses vad jobbigt detta blev för honom, vilket inte var min mening... Jag hade helt enkelt inte tänkt på att det blåste rejält idag, till skillnad från senaste gången jag gjorde ett spår av den här typen... Nästa gång jag spårar med honom ska jag göra ett riktigt plätt-lätt spår! Det behöver han nog efter idag.
Logan hade rätt bra entusiasm på sitt lilla uppletande. Det berodde nog också på blåsten... det enda han kämpar på med även om det är kokhett och vindstilla är sök. Annars påverkas hans arbetslust rätt rejält av vädret, och underligt vore väl annars med den pälsen.
Saker jag stör mej på i Sandman
Sandman är en väldigt hyllad serie. Det är på många sätt förståeligt. Det är mytologi från all världens hörn, det är historier i historier i historier som glider in i varanadra och vävs samman, man får en hel enorm gobeläng av människo- och övernaturliga öden när man läser igenom hela serien och bifiguren i ena berättelsen blir huvudperson i nästa eller tvärtom.
Det finns dock vissa grejer jag stör mej på, insåg jag när jag läste om hela serien från början till slut nyligen.
1. Kvinnorollen. Neil Gaiman har hyllats för att porträttera "starka kvinnor". Egentligen är dock kvinnorna ganska kringskurna. Deras roll är att stå med båda fötterna på jorden och se till att männen inte ballar ur, och att hålla humöret uppe och se till så att inte männen fastnar i nåt doom-and-gloom-tillstånd. T o m Delirium får bisarrt nog spela just den här rollen - hon drar med broodande Dream ut på en resa så han får annat att tänka på. Hon är betydligt mer quirky crazy söt tjej än skrämmande galning.
Den tjej som jag gillar bäst i Sandman-historierna är faktiskt Barbie. Känns som att hon blev mest människa och minst stereotyp av alla kvinnor som är med... lite paradoxalt kanske, eftersom hon är den tjej i serien som ytligt sett är mest tjejig/kvinnlig.
2. Kvinnor har ingen kontroll över sin reproduktion. Kanske återigen undantaget Barbie, som nämner att hon faktiskt gjort abort en gång efter en oönskad graviditet. I övrigt så är bebisar nåt som liksom ramlar ner från himlen helt oväntat. Folk blir oplanerat gravida lite då och då, och sen fylls dom alltid av moderskänslor och behåller barnet. Ingen blir planerat gravid. Ingen blir heller oplanerat gravid på nån sorts normalt sätt, typ man är full och dum och glömde att skydda sej. Nej, det är spontant sprickande kondomer, våldtäkter på koma-patienter, vuxna storstads-kvinnor som lyckats gå genom hela livet utan att lära sej var bebisar kommer ifrån och därför blir förvånade när ett oskyddat heterosexuellt samlag visar sej kunna resultera i en dylik - att öht ha hetero-sex utan att bli gravid verkar vara ett nästan hopplöst företag i Sandman-universat. Alla kvinnor måtte ha konstant ägglossning, och sen dessa moderskänslor då som ofelbart bubblar upp och överväldigar dom så fort fostret är på plats.
3. Att vara en riktig kvinna innebär att ha nån sorts medfödd talang för att deala med häxerier och mångudinnor. Riktig kvinna är man om man har dubbla X-kromosomer. Transkvinnan Wanda blir inte bara mobbad av dom trångsynta människorna i hålan hon kommer ifrån, utan också av den övernaturliga världen. Barbie accepterar henne som hon är, men Gaiman själv verkar ha ett mer kluvet förhållande till sin karaktär - jag menar, det är ju han och ingen annan som hittade på att man måste ha rätt kromosomer för att vara kvinna inte bara ut i fingerspetsarna utan ända ut i övernaturligheten.
4. Om en karriärsugen Streber håller en kvinna fången i åratal och våldtar henne upprepade gånger därför att det gynnar hans karriär (lång historia), så är han ond och ska straffas. Men om en känslig gothkille håller en kvinna fången och torterad i tiotusentals år för att han blev sur när hon gjorde slut, då bör man förlåta honom - han är ju trots allt en känslig gothkille, så det kan inte jämföras.
Man ska nog vara väldigt glad och tacksam över att man aldrig varit ihop med Neil Gaiman.
(F ö så tycker jag att den bästa Sandman-serien nånsin är "a dream of a thousand cats".)
Det finns dock vissa grejer jag stör mej på, insåg jag när jag läste om hela serien från början till slut nyligen.
1. Kvinnorollen. Neil Gaiman har hyllats för att porträttera "starka kvinnor". Egentligen är dock kvinnorna ganska kringskurna. Deras roll är att stå med båda fötterna på jorden och se till att männen inte ballar ur, och att hålla humöret uppe och se till så att inte männen fastnar i nåt doom-and-gloom-tillstånd. T o m Delirium får bisarrt nog spela just den här rollen - hon drar med broodande Dream ut på en resa så han får annat att tänka på. Hon är betydligt mer quirky crazy söt tjej än skrämmande galning.
Den tjej som jag gillar bäst i Sandman-historierna är faktiskt Barbie. Känns som att hon blev mest människa och minst stereotyp av alla kvinnor som är med... lite paradoxalt kanske, eftersom hon är den tjej i serien som ytligt sett är mest tjejig/kvinnlig.
2. Kvinnor har ingen kontroll över sin reproduktion. Kanske återigen undantaget Barbie, som nämner att hon faktiskt gjort abort en gång efter en oönskad graviditet. I övrigt så är bebisar nåt som liksom ramlar ner från himlen helt oväntat. Folk blir oplanerat gravida lite då och då, och sen fylls dom alltid av moderskänslor och behåller barnet. Ingen blir planerat gravid. Ingen blir heller oplanerat gravid på nån sorts normalt sätt, typ man är full och dum och glömde att skydda sej. Nej, det är spontant sprickande kondomer, våldtäkter på koma-patienter, vuxna storstads-kvinnor som lyckats gå genom hela livet utan att lära sej var bebisar kommer ifrån och därför blir förvånade när ett oskyddat heterosexuellt samlag visar sej kunna resultera i en dylik - att öht ha hetero-sex utan att bli gravid verkar vara ett nästan hopplöst företag i Sandman-universat. Alla kvinnor måtte ha konstant ägglossning, och sen dessa moderskänslor då som ofelbart bubblar upp och överväldigar dom så fort fostret är på plats.
3. Att vara en riktig kvinna innebär att ha nån sorts medfödd talang för att deala med häxerier och mångudinnor. Riktig kvinna är man om man har dubbla X-kromosomer. Transkvinnan Wanda blir inte bara mobbad av dom trångsynta människorna i hålan hon kommer ifrån, utan också av den övernaturliga världen. Barbie accepterar henne som hon är, men Gaiman själv verkar ha ett mer kluvet förhållande till sin karaktär - jag menar, det är ju han och ingen annan som hittade på att man måste ha rätt kromosomer för att vara kvinna inte bara ut i fingerspetsarna utan ända ut i övernaturligheten.
4. Om en karriärsugen Streber håller en kvinna fången i åratal och våldtar henne upprepade gånger därför att det gynnar hans karriär (lång historia), så är han ond och ska straffas. Men om en känslig gothkille håller en kvinna fången och torterad i tiotusentals år för att han blev sur när hon gjorde slut, då bör man förlåta honom - han är ju trots allt en känslig gothkille, så det kan inte jämföras.
Man ska nog vara väldigt glad och tacksam över att man aldrig varit ihop med Neil Gaiman.
(F ö så tycker jag att den bästa Sandman-serien nånsin är "a dream of a thousand cats".)
Att läsa med en Bisse
Typ såhär låg Bissen på mej igår, i flera timmar, medan jag läste superhjälte-serier... Alexander fick komma och räcka mej nya tidningar, eftersom det var lite svårt att resa sej upp.
Närhets-knarkare är vad dom är, vovvarna.
lördag 17 juli 2010
Rådjuren - från svältande offer till bortskämda gourméter.
I vintras såg det ut såhär:
Rådjuren frös och svalt, men nästan varje dag pulsade dom fram till vår kompost och åt upp dagens skörd av frukt-, rotfrukts- och grönsaksrester. Vi la t o m ut lite extra åt dom... Och dom överlevde hela den fruktansvärda vintern. Vi var så rörda.
Nu ser det ut såhär:
Bortskämda jävlar som knatar runt bland våra trädgårdsland, väljer och vrakar, man ser hur dom smakat en tugga på nån växt men inte tyckte den var god nog, andra växter gillar dom och går all in on.
Nu har vi burat in alla dom åtråvärda växterna, och landen verkar återhämta sej...
Om rådjuren kunde läsa skulle vi satt upp en skylt med texten: "Ni är välkomna att rädda er undan svältdöden i vår trädgård, men det är ingen jävla lyxrestaurang här."
Rådjuren frös och svalt, men nästan varje dag pulsade dom fram till vår kompost och åt upp dagens skörd av frukt-, rotfrukts- och grönsaksrester. Vi la t o m ut lite extra åt dom... Och dom överlevde hela den fruktansvärda vintern. Vi var så rörda.
Nu ser det ut såhär:
Bortskämda jävlar som knatar runt bland våra trädgårdsland, väljer och vrakar, man ser hur dom smakat en tugga på nån växt men inte tyckte den var god nog, andra växter gillar dom och går all in on.
Nu har vi burat in alla dom åtråvärda växterna, och landen verkar återhämta sej...
Om rådjuren kunde läsa skulle vi satt upp en skylt med texten: "Ni är välkomna att rädda er undan svältdöden i vår trädgård, men det är ingen jävla lyxrestaurang här."
fredag 16 juli 2010
Tandköttsfickor
Såhär blev domen över Bisses tänder: En del tandsten som dom tog bort. Inga inflammationer eller tandlossning, men tandköttsfickorna var lite för djupa vid dom vänstra hörntänderna, och på gränsen vid framtänderna. Förmodligen för att Bissen inte riktigt vill hålla huvudet stilla när jag borstar där fram, han tycker det är lite obehagligt. Får jobba på det, och borsta extra noga där framöver. Normalt sett brukar hundar (enligt vetten) tycka det är mer obehagligt när man borstar dom bakre tänderna, men Bissen ska ju alltid vara lite knasig och tvärtemot. Längst bak får jag borsta hur noga som helst, och där var det jättefint.
Vi gick förbi djuraffären på vägen hem och köpte lite mer godis och tandvårds-tuggisar. Bissen verkade helt förvirrad, "som ett semester-fyllo" som Alexander sa. Hemma i trädgården igen verkar han iaf finna sej tillrätta. Förhoppningsvis har fylle-tendenserna (läs kvardröjande narkos-effekt) gått över till kvällen iaf.
Vi gick förbi djuraffären på vägen hem och köpte lite mer godis och tandvårds-tuggisar. Bissen verkade helt förvirrad, "som ett semester-fyllo" som Alexander sa. Hemma i trädgården igen verkar han iaf finna sej tillrätta. Förhoppningsvis har fylle-tendenserna (läs kvardröjande narkos-effekt) gått över till kvällen iaf.
Nu är Bisse och får sina tänder fixade
Dom ska ta bort lite tandsten och kolla tandkötts-fickorna. Under tiden som stackars Bisse är hos vetten och blir behandlad, går vi här hemma och äter glass och körsbär från egna körsbärsträdet. Livet är orättvist ibland.
torsdag 15 juli 2010
Jeppsson-hundarna warpar loss. del 14.
The Jeppsson dogs warp away. part 14.
Bissy: It worked to cooperate with Tenor! We should make peace with him!
Pietro: Yes, what's the alternative? That we both destroy each other?
Logan: Never!
Logan: I've never trusted a border collie, and I won't start now.
Deer: Pietro... It's my turn to come up with a plan now. I know how we can make Logan make peace.
Super-vulpen
Hundarna har fått mycket motion och lek men ingen direkt träning under tiden jag var i Budapest. Nu var dom rastlösa och sugna på lite bruksande. Bisse var först ut med ett spår som inte blev mer än kanske hundrafemtio meter genom skogen(svett flås i solen). Han spårade först jättekoncentrerat, fick sen hjärnsläpp och började studsa som en hare i gräset åt fel håll, jag vevade in honom i riktning mot spåret igen, och så tog han det åter och spårade väldigt bra till slutet. Ganska typiskt Bisse med andra ord. Han kan tycka nåt är jättekul, men sen snurrar han ändå iväg rätt som det är.
Pietro däremot, oj vad duktig han är numera! Det är honom som inläggets rubrik syftar på... (Ett av Pietros smeknamn är just "vulpen", en kombination av "valpen" och "vulpes".) Han fick ett spår av ungefär samma längd som Bissens, men det gick nästan enbart över berghäll. Han spårar långsamt och super-koncentrerat, får inte minsta lilla hjälp av mej (jag har inte ens nån form av lina på honom, han går helt lös). Och tar hela spåret, även om man ser att det är en riktig utmaning för honom. Han är så duktig! Jag är helt imponerad. Ffa med tanke på vad kass han var på att spåra när han började - typ dök på spåret med stor entusiasm men blev vrål-förvirrad vid minsta lilla vinkel, sprang runt som en yr höna utan att kunna hitta det igen ifall han råkade tappa spåret, och sen skit-trött i skallen efter sisådär 30-40 meter.
Logan fick söka ett par gamla byxor som jag hängt upp i ett träd, helt nära huset. Han tyckte det var jättekul att göra en övning igen, men med tanke på värmen och solgasset var det nog bra att det inte var mer än så.
Kul att vara igång med hundarna igen, efter tio hundlösa dagar. :-)
Pietro däremot, oj vad duktig han är numera! Det är honom som inläggets rubrik syftar på... (Ett av Pietros smeknamn är just "vulpen", en kombination av "valpen" och "vulpes".) Han fick ett spår av ungefär samma längd som Bissens, men det gick nästan enbart över berghäll. Han spårar långsamt och super-koncentrerat, får inte minsta lilla hjälp av mej (jag har inte ens nån form av lina på honom, han går helt lös). Och tar hela spåret, även om man ser att det är en riktig utmaning för honom. Han är så duktig! Jag är helt imponerad. Ffa med tanke på vad kass han var på att spåra när han började - typ dök på spåret med stor entusiasm men blev vrål-förvirrad vid minsta lilla vinkel, sprang runt som en yr höna utan att kunna hitta det igen ifall han råkade tappa spåret, och sen skit-trött i skallen efter sisådär 30-40 meter.
Logan fick söka ett par gamla byxor som jag hängt upp i ett träd, helt nära huset. Han tyckte det var jättekul att göra en övning igen, men med tanke på värmen och solgasset var det nog bra att det inte var mer än så.
Kul att vara igång med hundarna igen, efter tio hundlösa dagar. :-)
Det är ju fantastiskt vad gott...
...precis vad som helst är om man nyss dragit upp växten ifråga ur sina egna odlingar och konsumerar den minuter senare. :-D
onsdag 14 juli 2010
Rapport från Budapest
Okej, här kommer den efterfrågade rapporten om min Budapest-vistelse.
Alla tycker det är skitkul att åka utomlands. Alla sa "okej, så du har mycket jobb att göra, men vad härligt att du iaf får åka till BUDAPEST tio dagar och jobba". Men jag tycker inte det är härligt att resa bort. Jag tycker det är jobbigt att lämna make och hundar och vara själv i en helt ovan miljö. Alltså, jag är ju ett gammalt mental case. Jag har inte ätit medicin på sju år och jobbar heltid och allting, men jag får ändå lägga en del mental energi på att hålla ihop huvudet ibland. När jag då var själv i en för mej helt främmande miljö så gick det åt rätt mycket mental energi till just detta. Det var bitvis väldigt, väldigt jobbigt (kan jag säga utan att gå in på detaljer).
Det var det negativa. Det positiva är dock att sommarkursen jag gick var toppen. Den leddes av några av dom absoluta topp-namnen inom min filosofi-gren. Jag fick fantastiskt bra uppslag till avhandlingen. Jag har ett långt dokument på datorn där jag skrivit, för varje avhandlings-kapitel, vilka ytterligare problem som måste diskuteras, hur jag kanske kan lösa dom, vilka filosofer som där bör hänvisas till etc etc. Avhandlingen kommer att bli c:a hundra gånger bättre än den annars skulle ha blivit tack vare den här kursen. Och Derk Pereboom (mycket känd filosof inom mitt område) tyckte jag hade skitbra kommentarer till hans arbete och att mitt arbete verkade väldigt intressant, och sa till mej att jag absolut måste mejla honom texter jag håller på med. Så kursen gjorde det hela värt det.
Sen var det också väldigt trevliga kurskamrater, det skadar ju knappast. Men VÄDRET! Fruktansvärt. Absolut fruktansvärt. Det var det varmaste jag nånsin upplevt, eller åtminstone det varmaste sen jag var på Kreta i Juni när jag var sjutton år, kan hända att det var ännu varmare då, det minns jag inte, men jag har iaf aldrig varit med om lika hemskt väder i Sverige. Ni kan klaga ni, som varit hemma i Svedala, ni vet inte vad ni pratar om...
En sak är dock lustig med filosofer. Vi slutar aldrig prata jobb. Såhär går det till när bara filosofer umgås: Man har först typ fyra timmar seminarium där man pratar om filosofiska problem. Sen har man lunch-paus, och under ätandet pratar man fortfarande oavbrutet om filosofiska problem. Sen fortsätter man med fyra timmar seminarium till. Efter detta kanske man äter middag, under fortsatt filosofi-prat. Om man fortsätter ut sen och dricker öl och drinkar under kvällens gång, så fortsätter ändå dom filosofiska diskussioner helt oavbrutet ända tills alla har skilts åt och gått till sina respektive rum på hotellet för att sova - ända skillnaden när folk får sprit i kroppen är att diskussionerna blir dummare, men det är ingen som kommer på tanken att byta ämne. Så har vi alltså haft det i tio dagar i sträck. Går man till hotellet och lägger sej tidigt, ja då är det läsa filosofiska artiklar och skriva filosofiska texter på datorn tills man somnar.
Det är ju helt sjukt om man tänker efter. Som om min mamma och hennes kollegor skulle diskutera tänder och tandkött non-stop i flera dygn. Men that's life om man är filosof.
Alla tycker det är skitkul att åka utomlands. Alla sa "okej, så du har mycket jobb att göra, men vad härligt att du iaf får åka till BUDAPEST tio dagar och jobba". Men jag tycker inte det är härligt att resa bort. Jag tycker det är jobbigt att lämna make och hundar och vara själv i en helt ovan miljö. Alltså, jag är ju ett gammalt mental case. Jag har inte ätit medicin på sju år och jobbar heltid och allting, men jag får ändå lägga en del mental energi på att hålla ihop huvudet ibland. När jag då var själv i en för mej helt främmande miljö så gick det åt rätt mycket mental energi till just detta. Det var bitvis väldigt, väldigt jobbigt (kan jag säga utan att gå in på detaljer).
Det var det negativa. Det positiva är dock att sommarkursen jag gick var toppen. Den leddes av några av dom absoluta topp-namnen inom min filosofi-gren. Jag fick fantastiskt bra uppslag till avhandlingen. Jag har ett långt dokument på datorn där jag skrivit, för varje avhandlings-kapitel, vilka ytterligare problem som måste diskuteras, hur jag kanske kan lösa dom, vilka filosofer som där bör hänvisas till etc etc. Avhandlingen kommer att bli c:a hundra gånger bättre än den annars skulle ha blivit tack vare den här kursen. Och Derk Pereboom (mycket känd filosof inom mitt område) tyckte jag hade skitbra kommentarer till hans arbete och att mitt arbete verkade väldigt intressant, och sa till mej att jag absolut måste mejla honom texter jag håller på med. Så kursen gjorde det hela värt det.
Sen var det också väldigt trevliga kurskamrater, det skadar ju knappast. Men VÄDRET! Fruktansvärt. Absolut fruktansvärt. Det var det varmaste jag nånsin upplevt, eller åtminstone det varmaste sen jag var på Kreta i Juni när jag var sjutton år, kan hända att det var ännu varmare då, det minns jag inte, men jag har iaf aldrig varit med om lika hemskt väder i Sverige. Ni kan klaga ni, som varit hemma i Svedala, ni vet inte vad ni pratar om...
En sak är dock lustig med filosofer. Vi slutar aldrig prata jobb. Såhär går det till när bara filosofer umgås: Man har först typ fyra timmar seminarium där man pratar om filosofiska problem. Sen har man lunch-paus, och under ätandet pratar man fortfarande oavbrutet om filosofiska problem. Sen fortsätter man med fyra timmar seminarium till. Efter detta kanske man äter middag, under fortsatt filosofi-prat. Om man fortsätter ut sen och dricker öl och drinkar under kvällens gång, så fortsätter ändå dom filosofiska diskussioner helt oavbrutet ända tills alla har skilts åt och gått till sina respektive rum på hotellet för att sova - ända skillnaden när folk får sprit i kroppen är att diskussionerna blir dummare, men det är ingen som kommer på tanken att byta ämne. Så har vi alltså haft det i tio dagar i sträck. Går man till hotellet och lägger sej tidigt, ja då är det läsa filosofiska artiklar och skriva filosofiska texter på datorn tills man somnar.
Det är ju helt sjukt om man tänker efter. Som om min mamma och hennes kollegor skulle diskutera tänder och tandkött non-stop i flera dygn. Men that's life om man är filosof.
Jeppssonhundarna warpar loss. del 13.
The Jeppsson dogs warp away. part 13.
Tenor's plan is acted upon.
As the flute-players are distracted by the pee, the Jeppsson dogs drive up from beneath.
Flute-players: Our flutes!
Azatoth completely loses his bearings.
Maken försöker lära mej att ta semester
Okej, jag är tillbaks från sommarkursen på universitetet i Budapest. Nu har det väl varit c:a fjorton dagar med oavbrutet arbete. Jag har blivit helt kollrig av detta och går runt och letar efter saker att göra, inbillar mej att jag inte har tid att sitta på sängen och läsa Judge Dredd i några timmar i sträck för jag har ju en massa att göra och... nä det har jag ju faktiskt inte. Maken, som haft semester i tre veckor och hunnit falla in i relaxandet ordentligt, försöker lära mej att ta ledigt. Jag ska ju iaf ha ledigt ett par dagar innan jag börjar rätta tentor igen...
lördag 3 juli 2010
Bloggen gör uppehåll på tio dagar
I morgon åker jag till Budapest (jobbet, inte semester). Kommer tillbaks den fjortonde. Tills dess gör bloggen uppehåll.
Jag vet att jag lämnar er med en cliffhanger i serien... vad är egentligen Tenors plan? Hur ska hundarna kunna besegra Azatoth? Men men, ni får ge er till tåls... Jag har öht inte haft tid att blogga så mycket på sistone, jag har haft så SJUKT mycket att göra på jobbet nu i, tja, ett par månader säkert vid det här laget, men ffa sista månaden. När jag kommer tillbaks blir det lite lugnare, och då ska jag väl också kunna uppdatera serien lite mera. Ha det bra tills dess.
Jag vet att jag lämnar er med en cliffhanger i serien... vad är egentligen Tenors plan? Hur ska hundarna kunna besegra Azatoth? Men men, ni får ge er till tåls... Jag har öht inte haft tid att blogga så mycket på sistone, jag har haft så SJUKT mycket att göra på jobbet nu i, tja, ett par månader säkert vid det här laget, men ffa sista månaden. När jag kommer tillbaks blir det lite lugnare, och då ska jag väl också kunna uppdatera serien lite mera. Ha det bra tills dess.
torsdag 1 juli 2010
Man vet att det är dags att gå hem för dagen...
...när man upptäcker att man skrivit ut, läst och rättat en viss hemtenta som man redan, två timmar tidigare, skrivit ut, läst och rättat.
(Lyckligtvis blev det samma betyg båda gångerna.)
(Lyckligtvis blev det samma betyg båda gångerna.)
Jobb-diskussion med maken
Jag: Fy vad jobbigt, idag ska vi rätta en miljon tentor från sommarkursen.
Maken: En million? Har ni så många studenter?
Jag: JAAAA! En million är dom MINST! En million tentor måste vi rätta.
Maken: Hur får dom plats i föreläsningssalen?
Jag: Ja du förstår, salen är byggd med Tardis-teknologin från Dr Who, och dom använder sci-fi-teknologin från tredje Thursday-Next-boken för att alla ska kunna sitta så nära mej att dom hör vad jag säger.
Maken: Det verkar lite orättvist att ni inte får hjälp av nån avancerad teknologi för själva rättningen då.
Jag: Ja det är det.
Maken: En million? Har ni så många studenter?
Jag: JAAAA! En million är dom MINST! En million tentor måste vi rätta.
Maken: Hur får dom plats i föreläsningssalen?
Jag: Ja du förstår, salen är byggd med Tardis-teknologin från Dr Who, och dom använder sci-fi-teknologin från tredje Thursday-Next-boken för att alla ska kunna sitta så nära mej att dom hör vad jag säger.
Maken: Det verkar lite orättvist att ni inte får hjälp av nån avancerad teknologi för själva rättningen då.
Jag: Ja det är det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
