Blanda inte ihop tävlingsresultat med välmående!

Kollar man på människor, så går det lätt att hitta exempel på personer som blivit stenhårt drillade, plågade och förnedrade, och som i slutändan gör fantastiska prestationer inom exempelvis sport, konst, eller krigföring. För att ta bara ett exempel ur mängden: För några år sen infördes en ny regel för OS-gymnaster - flickor måste vara minst sexton år för att få delta. Regeln kom till för att skydda barnen. Många små fjortisar som var svultna till extremt låg kroppsvikt och tvingade att träna stenhårt dagarna i ända gjorde fantastiska resultat och tog medaljer. För att skydda barn från att utnyttjas införde man alltså en åldersgräns.
Man skulle ju kunna önska att hårda, elaka träningsmetoder aldrig lönade sej. Man skulle ju kunna önska att världen var sån att det alltid var lönlöst att försöka slå och banka och hetsa fram bra resultat, att sånt alltid straffade sej i form av uteblivna medaljer och framgångar. Om det hade varit på det viset, om det verkligen var sant att "synden straffar sej själv", så hade man ju kunnat plocka bort en massa lagar och regler. Ingen skulle ju t ex svälta och pressa en fjortis ifall detta ofelbart resulterade i att fjortisen sen gjorde kassa resultat på tävling. Men nu är det tyvärr så illa ställt med världen att man ofta kan få framgång genom att vara elak - och därför behövs lagar och regler.

Det är ju precis likadant med hundar. Varför har SBK en dressyrpolicy som bl a förbjuder stackel och el? Varför är el också förbjudet i djurskyddslagen? Ja om det var så att hundar alltid presterade sämre när dom fick på sej elhalsband och/eller stackel, så skulle ju inte denna policy behövas. Folk skulle självmant gå över till snällare tävlingsmetoder, ifall det var så att folk som tränade med den här typen av redskap alltid missade mästerskapen, medan det alltid var nån som tränade med trevliga metoder som stod högst på pallen och drog hem medaljskörden.

Jag säger inte att det är omöjligt att nå topp-resultat med trevliga metoder, det finns folk som har gjort det. Jag säger bara att man också kan nå fantastiska tävlingsresultat och dra hem massa medaljer med hund efter hund genom att slå och banka och elchocka in dressyren. Att man kan göra detta, att det finns förare som gör detta, är ju själva anledningen till att dressyrpolicies behövs - om dessa metoder var värdelösa rent resultatmässigt så skulle dom dö ut av sej själva helt enkelt.

Ändå verkar så många människor i debatten ha svårt att fatta att tävlingsresultat är en sak, hur hunden mår av metoderna och vilka metoder som är etiskt försvarbara är en helt annan sak. Folk som försvarar stackel och el kan dra upp exempel på förare som använt sej av detta och nått stora framgångar, som om det vore det minsta vettigt att plåga en levande varelse bara för sin hobbys skull. Medan folk som är motståndare till detta ofta hakar upp sej på att det skulle vara mer effektivt att träna på andra vis. Och det kanske det är, men som sagt, om skillnaden i effektivitet vore helt enormt stor så borde den ju liksom ha upptäckts av människor som skiter i hunden och bara vill vinna till varje pris som helst, och stacklandet och elandet borde ha dött ut för länge sen.

Det är ju löjligt. Anta att jag har tränat många hundar och upptäckt att det är tusen gånger mer effektivt att frishejpa in lydnadsmoment X än att träna samma moment med targetstick. I så fall kommer jag förstås att tipsa folk om detta. Men inte sjutton kommer jag att ägna massvis av spaltmeter på internetforum åt att debattera frågan, jag kommer inte att bli upprörd ifall nån inte tror på mej utan ändå kör med targetstickan, och jag kommer minst av allt att lobba för att BhK ska anta en dressyrpolicy som säger att targetstick är förbjudet vid inlärning av moment X. När det bara handlar om vilken metod som är mest effektiv, så får folk i slutändan göra som dom själva känner för.

Effektivitet vid inlärning är en sak, etik och vad hunden mår bra av är en helt annan sak. Om jag väljer en mindre effektiv träningsmetod så är det bara jag som eventuellt blir lidande - och om jag sen känner att jag lider av att inte komma ut på tävlingsbanan så fort som jag hade tänkt, så kan jag ju då välja att byta metod. Om jag däremot väljer en metod som hunden mår dåligt av så är det ju hunden som blir lidande, och hunden kan inte välja att byta metod heller. Alltså är det mycket viktigare att diskutera och även reglera det sistnämnda, medan det förstnämnda, det här med effektivitet, är nånting där var och en för göra som dom känner för och ta ansvar för sin egen träning. Alltså är det väldigt synd att folk för det första blandar ihop effektivitet med välmående, för det andra totalt hakar upp sej på att diskutera effektivitets-biten, ungefär som om det vore pinsamt att prata om etik och djurens välbefinnande.