Dagens spår-rapport

Bissen var superglad idag. Han galloperade runt sitt typ appell-långa spår (men med betydligt fler apporter), men lyckades ändå hålla koncentrationen nästan hela tiden. Vid varje pinne så stannade vi och lekte kastlekar med den, sen vidare, så det blev en hel del spring och lek mellan näs-arbetet. Med sån här dagsform så skulle han ju klara appellen plätt-lätt, men som jag påpekat tidigare är dagsformen nåt som går upp och ner på Bisse Bus. En annan grej man kan konstatera är ju att Bissen liksom aldrig utvecklas vidare. Typ appell-spår är år efter år en utmaning för honom, förmodligen för att han liksom är född lite vimsig i bollen. Men han tycker verkligen det är KUL med spårandet, och det är ju huvudsaken. Det är ju rätt härligt ändå med hundar, att dom inte tröttnar och tappar modet bara för att dom inte är så bra på en viss aktivitet, utan dom kan ha jätteroligt ändå, utan att jämföra sej med andra.

Pietro däremot, som verkar vara född med nån sorts "nos-dyslexi" men samtidigt med en förmåga att verkligen fokusera på nåt han vill, han blir ju bara bättre och bättre hela tiden. Men idag nådde han ändå sin gräns. Jag hade lagt ett fältspår som var kanske fyrahundra meter med några knepiga spetsvinklar, och normalt sett fixar han det, även om han verkligen får ta i för att klara av det. Men idag blev det för mycket i kombination med blåsten, som verkligen hade dragit iväg vittringen åt sidan. Pietro fick slita som ett djur först för att lyckas med spårupptaget. Sen höll han spårkärnan ett tag när han väl hittat den, men vid första räta vinkeln så hade han problem. Till slut lyckades han ta vinkeln, men hade svårt därefter att verkligen hålla kärnan... och sen vid första spetsiga vinkeln så var det precis nätt och jämt att han klarade av den. Två apporter (hade som vanligt rätt många apporter i spåret, kanske en apport var tjugonde-femtionde meter ungefär)efter spetsvinkeln så var han så trött i skallen att han bara la sej ner och suckade. Jag tog av honom spårhalsbandet (alltså han spårar lös utan lina eller koppel, men har på sej ett halsband som arbetstecken) och så strosade vi bara i ungefär den riktning som jag visste att spåret fortsatte. Några minuter senare, när Pietro hunnit hämta andan, så tog han spontant spåret igen, och sen körde vi det till slut, även om det var svajigt från Pietros sida.
Jisses vad jobbigt detta blev för honom, vilket inte var min mening... Jag hade helt enkelt inte tänkt på att det blåste rejält idag, till skillnad från senaste gången jag gjorde ett spår av den här typen... Nästa gång jag spårar med honom ska jag göra ett riktigt plätt-lätt spår! Det behöver han nog efter idag.

Logan hade rätt bra entusiasm på sitt lilla uppletande. Det berodde nog också på blåsten... det enda han kämpar på med även om det är kokhett och vindstilla är sök. Annars påverkas hans arbetslust rätt rejält av vädret, och underligt vore väl annars med den pälsen.