Skvallerträning is the shit

Jag har ju skrivit om tidigare hur jag blivit övertygad om att skvallerträning, hur svårt och tålamodskrävande det än är att få en jakttokig hund att faktiskt äta en godis när det kommer vilt, is the shit. Att förbudsträning riskerar att bara lägga locket på en kokande jaktlustgryta, och det är väl okej så länge locket ligger kvar, men när det kokar över så gör det det med besked. Skvallerträningen däremot verkar faktiskt, på lång sikt, minska själva intresset för att jaga...

Idag var jag ute och gick med alla jycksen åt Berga-hållet till, och dom fick springa lösa. Så hände det, för första gången sen jag åter började ha Logan och Bisse lösa ibland, att dessa två herrar pep iväg i raketfart in i skogen helt döva för min inkallning. Jag satte på Pietro kopplet och började gå i deras riktning - men hann inte ta många steg innan dom kom farandes tillbaka till mej igen. Dom var borta i sisådär tio sekunder sammanlagt. Även om dom drabbades av en kort dövhet där, så rättade dom alltså sej själva ganska fort sen, vände och rusade tillbaks.
Detta har aldrig hänt tidigare. På den tiden jag gick med hundarna lösa med lite "tummen i ögat" och ett ilsket förbud mot allt vad jakt hette, så hände det ändå mellan en och två gånger om året att förbudet sprack och hundarna drog. Och då jagade dom som galningar - då var det snarare tio minuter det handlade om, och att hunden sen tvingades ge upp för att den kommit så långt på efterkälken och var så utmattad att den helt enkelt inte pallade mera - dvärghundar är ju inte precis gjorda för hetsjakt på rådjur och harar.

Men nu blir det koppel för storebröderna en period igen så dom hinner glömma bort det här... vem vet, även att hetsa efter ett djur i bara tio sekunder kanske ger lite belöningseffekt, och ökar risken för att dom ska försöka nåt igen.

Med kommande schäfer-bebisen blir det definitivt skvaller från dag ett! Sen ska hon väl bli lika pålitlig som Pietro.