Jag var ute med hundarna på en promenad i skog och terräng. När vi gick över ett fält såg vi nånting längst bort mot skogens kant som faktiskt liknade ett spöke. Själv är jag ju en rationellt tänkande människa som förstår att det måste vara nåt annat, men hundarna reagerade med att spänna sej, sträcka på sej och vilja sätta av i den riktningen. Logan och Bisse stannade dock till några meter bort från "spöket" och stod sen bara och skällde. Pietro däremot, lilla fjoll-Pietro som liksom är Dvärghunden med stort D i familjen, han knatade rakt fram utan att ändra tempo och kissade på "spöket". Som egentligen var en stor hög med halm insvept i ett vitt lätt fladdrande plastskynke.
Så fort Pietro hade gjort det var ju storkillarna också tvungna att springa fram. Dom kan ju inte vara sämre än mesiga lillebror... ;-)
Förhinder följer mina planer…
1 dag sedan
6 kommentarer:
Vad kaxigt av honom :)
Du skrämmer mig ;)
Nej,men jag har tänkt på det..
Iofs, sitter halsbandet så löst att hon lätt kan dra av sig det. OM hon skulle fastna. Men du har rätt, bättre att ta bort det. Inte jätte jobbigt (=
Man kan stöta på många spöken i skogen, och i samtliga fall är det aldrig några riktiga spöken :)
Haha, bra att Pietro visar de andra vägen! :D
That's very sweet, he sure can show his brothers that he's not afraid of ghosts :D ! He's a ghostbuster for now on :D !!
Små kaninspöken - det börjar låta som att ni har samma fenomen som Stora matte (Som inte tror på spöken eller andar av något slag - men ändå har saker som tassar omkring sig!??) med saker och ljud "som är kvar"?! Hon kallar det för "Oförklarlig varseblivning" och försöker envist att ge det en naturlig förklaring: Som t ex att vakna mitt i nattens mörker av att det går en katt över sängen, tänder och där finns ingen katt, fast dess tyngd på täcket fortfarande känns?! *suck* Vi katter går mellan världarna, det är ju bara så! Kanske envetna små kaniner gör det också?
NosPuss Wikki
Skicka en kommentar