Jag gjorde omväxlande pinnstig och spår. En kort pinnstig vid vägkanten, sen ett fältspår utan pinnar som gick i ett stort U och kom tillbaks till vägen. Ytterligare en kort pinnstig, sen ett skogsspår utan pinnar som också gick i ett U och ut på vägen igen. Till sist en tredje pinnstig och så ett nytt långt fältspår i U-form. Den sammanlagda spårlängden var drygt en kilometer. På slutet verkade hon faktiskt lite "flummig" och trött i huvudet, så det är tydligen såhär mycket spår som krävs för att trötta ut henne. När det gällde intresset för pinnarna var det inte fullt lika entusiastiskt som när vi går en renodlad pinnstig, men inte lika nonchalant som när vi spårade sist med pinnarna i själva spåret. Tror det här var en bra övning som jag ska göra flera gånger. Mary får öva på att spåra utan att störas av nåt pinntjafs under själva spårandet, samtidigt som man övar upp pinn-intresset.
Tyvärr regnade det på oss så jag är plaskblöt. Mary däremot bryr sej ju inte. Stekande sol eller spöregn eller iskallt är liksom skitsamma för den här allväders-hunden.
.jpg)
Förhinder följer mina planer…
1 dag sedan
4 kommentarer:
Hjärngympa när det är som bäst :)
jag funderar på att köpa hund, vad ska man tänka på?
Jag fick tipset att borra hål i pinarna och fästa ett snöre i dom.
Sedan binder man fast spårapporterna lite lätt så hunden får kämpa lite för att få loss pinnen, sedan blir det lite katt och råttlek med spårapporten som sitter i pinnen för att höja värdet ytterligare.
Så nästa gång vi är i spårmarker skall jag faktiskt följa detta rådet jag fick för den jag fick det av litar jag fullt på att hon har koll på sådant (Marcella på kennel trends gav rådet)
Madde: Det är nog ett bra tips! Jag har också förtroende för Marcella (först var det meningen att jag skulle köpa valp av henne, men sen hoppade hennes tik som skulle paras över löpet).
Kloppan: Oj, får återkomma, det blir nog ett eget inlägg av det.
Skicka en kommentar