Spår med gem och pinnar samt jakt på gummigris

Det är verkligen så himla bra att bo här ute i bushen när man har hund. Ska man jobba en dag så är det ju svårt att hinna åka nånstans med bilen och göra grejer, men här kan man gå en knapp kilometer så kommer man till ett stort fält och skogsdungar där man kan träna bruks och lydnad. Idag blev det bruks.

Bisse fick gå ett spår som var ungefär appell-långt, rakt över ett fält proppat med sorkhål... Det går så mycket bättre sen jag slutade se sorkarna som en frestelse som skulle förbjudas, och började se dom som en utmaning istället. Jag tror det är det som är grejen, man måste få hunden också att uppfatta t ex sorkar som en utmaning "okej, dagens uppgift är att klara av att spåra ett spår utan att låta sej förvillas av sorkarna, nu kör vi!". Exakt hur man ska åstadkomma det vet jag inte, men ett bra första steg måste ju vara att själv ha den inställningen... jag upplever det som att min inställning liksom har smittat av sej på Bissen nu. Ibland glider han iväg mot ett sorkhål, men sen kämpar han sej självmant tillbaks till spåret, och anstränger sej för att ta pinnarna.
I nuläget känns det som att vi absolut kan köra appellen framåt hösten, men ska inte anmäla mej till nånting än... Jag ska inte vara för hetsig med att springa ut och tävla nu, utan verkligen vänta tills allting sitter 100%.

Logan går jag runt med i ett område som jag vallat, samt lagt ut lite pipisar här och var. Logan kampar inte med pipisar, men gillar att skälla på dom. Han får söka pipisarna spontant, och när han hittar en så skäller han. Då springer jag fram och berömmer och ger godis. Det är en kul övning för tibben, som annars är lite svårmotiverad när det gäller att spåra, och där jag därför lagt ner spårandet för gott.

Pietro fick ett spår som var kanske 75 m långt, med målade metall-gem som apporter. Jag la några stycken gem i en liten hög på varje apport-ställe, men dom är ju ändå väldigt små, och knappast särskilt starkt luktande. Ändå så tog han dom fläckfritt! Han har blivit så himla duktig nu. Ganska sent på spåret hade jag gjort en 90-graders-vinkel, och sen korsade spåret en stig. Det var lite svårt tyckte Pietro, men han kämpade och klarade av det, helt utan hjälp från mej. Han har blivit så duktig! Kanske blir det trots allt en BSP-start nån gång i framtiden... även om han förstås måste bli mycket uthålligare först.
Jag har inte ens lina på honom. Hänger bara på honom spårhalsbandet som ett arbetstecken, sen går han som en klocka med nosen klistrad i backen.
Jag tror absolut att detta är ett bra sätt att träna in såna här spår på. Alltså inte godis i spåret, men såpass små apporter att hunden är tvungen att ha nosen mitt i kärnan för att inte missa dom.

Det är så kul att träna med hundarna... Jag har ju alltid tyckt att hundträning varit kul, men tidigare har jag också kunnat bli frustrerad och irriterad ibland när det inte går som man har tänkt. Nu har vi 100% roligt och 0% irritation. Det är så det ska vara! :-D