Det snöar i helvetet och Logan blir klickerklok

Blev lite badrums-övning ikväll igen. Bissen fick öva på apporterings-ingångar. En gång i tiden kunde han dom, sen verkar han ha glömt bort dom. Han har blivit helt fixerad vid att ställa sej snett framför mej med apporten. Kompisen Ida föreslog att jag skulle dela upp det i flera små-moment, och det verkade hjälpa först, men sen körde det ihop sej igen. Efter att ha trasslat runt med detta på badrummet ett tag, så testade jag att hjälpa Bissen, men inte med gester utan med ord. Jag sa helt enkelt "fot" när han var på väg mot mej med apporten (men utan att röra mej på nåt sätt). Första gången fick jag säga "fot, ja FOT, fot" osv ända tills han var rätt. Men på kanske fem repititioner kunde jag ta bort denna extra-hjälp helt, stå helt tyst och han kom in rätt.
Jag undrar om det kanske generellt är så att man ganska lätt kan ta bort ord-hjälper, medan det är svårare att ta bort gest-hjälper? Det skulle i så fall kanske kunna förklaras med att det är mer onaturligt för hunden att lyssna på människo-ord än att läsa av kroppsspråk. Därför är det svårare för dom att ta hjälp av ord man säger, dom måste koppla på hjärnan mera då, vilket gör att dom lär sej snabbare... hm. *snillen spekulerar*
Sen övade vi ligg också. Jag har som kriterium att han ska ligga platt på golvet, inklusive svansen. Den får inte sticka upp och vifta. Skitsvårt när han är så pepp, men idag gick det mycket bättre än igår!

Nu kommer jag till det som ligger bakom inläggets titel. Logan kom in på badrummet jätte-peppad, av den enkla anledningen (tror jag) att Bissen hade varit därinne bakom en mystisk stängd dörr men tydligen gjort nånting som var jätteroligt. Men sen när Logan kom in där så fanns det varken snygga tjejer eller skummisar att skälla på eller rådjur eller nåt annat som han brukar tycka är kul. Det fanns bara en matte, en klicker och lite godisar. Jag tror att extrem pepp krockade med plötslig uttråkning i Logans hjärna och skapade en helt unik sinnesstämning, som ledde till att det helt plötsligt gick att fri-shejpa fram massa tricks, byta från ena tricket till det andra utan nån särskild signal (bara att han märkte att jaha, nu funkar inte detta längre, då byter jag beteende till nåt annat, osv), växla mellan alla möjliga grejer... Jag var helt paff! Men oj så kul.
Det är banne mej tur att det blev sånt här jättekallt väder, annars hade jag väl aldrig satt igång att träna lydnad på badrummet. (Och titeln på inlägget syftar förstås inte på det väder som råder utanför fönstret, utan på nånting som jag länge trodde var mer sannolikt än att Logan skulle bli klickerklok...)

Till sist Pietro, som ju började pröva olika beteenden redan förra gången. Jag bara fortsatte med detta, tänkte att jag än så länge helt enkelt prioriterar att belöna att han öht testar runt på olika grejer.