Unforgiven (som märkligt nog heter "de skoningslösa" på svenska)

Vi såg den igår. Jag har sett den en gång tidigare för länge sen. Det är en otroligt bra film.

Jag läste nån recension som kallade Clint Eastwoods rollfigur William Munny en "anti-hjälte", och det kan man kanske säga... men ofta när man använder ordet "anti-hjälte" så handlar det ju om en karaktär som går runt och beter sej som ett arsle helt enkelt för att han är ett arsle, men som ändå är huvudpersonen man ska heja på. Och det behöver inte vara dåligt, det kan ju funka, om filmskaparen/författaren ändå lyckas ge en förståelse för och nån sorts djup åt karaktären. Men lika ofta blir det rätt kasst. Många verkar tro att en berättelse automatiskt blir mer djup och intressant om man använder en trött gammal anti-hjälte-kliché istället för en trött gammal hjälte-kliché (så är det alltså inte).
I Unforgiven beter sej huvudpersonerna illa mer för att dom är fångar i sin situation, inte verkar ha speciellt mycket val. Man kan inte som tittare sitta och tänka "öh, ditt arsle, varför gjorde du inte sådär istället?", för det finns inte så mycket annat dom kunde ha gjort istället.

I början av filmen blir en prostituerad på en saloon knivskuren i ansiktet, efter att hon råkat fnissa till åt en kund som visar sej ha väldigt liten kuk. Han attackerar henne med kniv, och hans kompis hjälper till att hålla fast henne. Övriga horor rusar och hämtar saloon-ägaren, som stoppar det hela genom att trycka en pistol i nacken på en av förövarna och säga åt honom att lägga av. När sheriffen anländer och ska skipa rättvisa, så kommer alltihop att handla om ekonomi. Saloon-ägaren har investerat pengar i sina horor. Nu har en av dom blivit förstörd. Förövarna har alltså skadat hans egendom, och ska ersätta honom med fem fina ponnies. Klart! Hororna ses som inte riktiga människor, utan som nån sorts saker.
En av förövarna får faktiskt lite samvetskval och vill ge en ponny, den finaste, till misshandels-offret självt. Men det är för lite och för sent, hororna skickar iväg honom och hans häst igen. Istället skramlar dom ihop pengar för att kunna hyra yrkesmördare som ska skjuta ihjäl förövarna.

Jag har läst lite diskussion om filmen på nätet, och en del verkar anse att horornas reaktion är over the top, vadå mörda som hämnd för misshandel? Och nä, det är ju inget som riktigt stämmer med vår egen moralsyn. Även folk som tycker det är rätt att hämnas brukar ju anse att hämnden ska vara proportionerlig. Öga för öga, men inte två liv för en misshandel. Men jag tycker det framgår rätt bra i filmen att i det samhälle där det utspelar sej, så anses det faktiskt ganska normalt att mörda någon som hämnd för att denna person förnedrat och misshandlat en. Om det handlar om människor... Men hororna betraktas inte som riktiga människor. Och det vägrar dom att finna sej i, dom vill ha samma rätt till hämnd som andra.

En av yrkesmördarna som kallas in, och den stora huvudpersonen i filmen, är Eastwoods rollfigur Munny. Det går rykten om honom att han ska vara rena Lucky-Luke-figuren med sina pistoler - men man inser rätt snabbt att det bara är rykten. Anledningen till att han förr i tiden var en framgångsrik revolverman var mer att han blev så känslomässigt avtrubbad av all sprit han drack. I vår tid kan torpeder droga sej med en kombination av sprit och lugnande medel - normala människor bara däckar av den kombinationen, men har man byggt upp en tolerans-nivå kan det tydligen istället få till effekt att man helt enkelt blir väldigt känslomässigt avtrubbad och därför pallar att göra grejer man annars skulle backa för. Munny har i princip använt ren sprit på samma sätt. Han var jämnt full under sin karriär, kände ingenting och kunde göra lite vad som helst mot folk. Han var inte alls världsbäst på att sikta och skjuta (svårt att vara det när man är konstant full), men folk blev rädda för honom eftersom dom visste att han saknade spärrar och kunde göra vad som helst, vilket gav honom ett övertag, och sen hade han ofta ren bonntur också.
Så småningom så gifte han sej dock med en kvinna som lyckades få honom att lägga av med spriten. Nu har han varit nykter bonde i många år. Men frun dog i smittkoppor, ekonomin är dålig, och han har två barn att försörja. Så han bestämmer sej för att ta det här mördar-jobbet, det kan ju inte vara så svårt, bara skjuta två personer, sen är det klart. Han ska göra det nykter, inte börja supa igen och ramla tillbaks i sin gamla avtrubbade psykopat-personlighet. Så tänker han.

Detta är en av dom väldigt få filmer där mord faktiskt framstår som nåt hemskt, även när det är hjälten som utför det. Mordet på en av förövarna blir väldigt utdraget. Först ska Munnys kompanjon skjuta, för det är långt avstånd och han är bäst på att sikta. Men ingen är ju ofelbar, och han råkar träffa killens häst istället för killen själv. Hästen ramlar över honom och bryter hans ben. Alla hans kompisar flyr och gömmer sej. Killen ligger under den döda hästen med brutet ben och skriker på hjälp, men hans kompisar törs inte komma fram och riskera sina egna liv. Munnys kompanjon pallar inte att fortsätta skjuta mot den stackars killen som ligger där med brutet ben. Det blir Munny som får ta över geväret, men först missar han och skjuter bredvid. Killen kravlar och släpar sej med sitt smärtande brutna ben för att komma i säkerhet. Munny får ladda om och sikta igen. Till slut träffar han killen i magen, så då har han iaf blivit dödligt sårad, så jobbet är på det sättet avklarat. Men man dör ju inte direkt av ett skott i magen. Killen blir liggande, han har ont, han börjar babbla, han vill ha vatten för att han känner sej så törstig. Hans kompisar sitter fortfarande i sitt gömställe och törs inte komma fram, dom är livrädda för att bli skjutna dom också. Till slut orkar inte Munny höra mer på killens ångest, och ropar åt hans kompisar att dom kan komma fram och ge honom lite vatten, han lovar att inte pricka dom med geväret. Killen får sin vattenslurk och dör till slut under svåra plågor.
När man ser en sån mord-scen så ser man samtidigt kontrasten mot hur filmer brukar framställa vår-hjälte-dödar-nån.

Som sagt; en väldigt fruktansvärd men väldigt bra film.