Sök-skick

Det blev några sökskick i helgen. Det första skicket Mary gjorde gick inte så bra, hon letade bara efter mitt spår, och även efter att hon snubblat över mej så skulle hon spåra och se vart jag hade gått. Så nästa skick körde vi långt avstånd, och att jag både visade mej, hoppade och skuttade och lät. Då kutade hon rakt ut till mej utan att använda näsan öht. Tredje skicket blev sen rätt bra, hon sprang ut och letade rätt på mej, även om jag inte tror hon använde näsan så mycket. Men hon kanske måste gå lite på synen och hörseln under en övergångsperiod, medan hon lär sej att man inte måste spåra för att hitta nån. Hon tyckte iaf det var otroligt roliga övningar, blev så ivrig att Alexander inte kunde dra med henne i kopplet på stigen eftersom hon bara for omkring, han var tvungen att ta tag i selens "handtag" (hon har sele modell klassisk spårsele, tycker det är mycket bättre än halsband när det gäller att få kontroll över en galen hund...) och leda henne i det.

Logan fick också göra ett par skick, och han var jätteivrig han också. Så himla bra att bo ute i skogen!

Miljöskadad av livet med valp

Igår på gymmet såg jag en blöt pöl på golvet. Min första tanke var genast "åh, nån har kissat på golvet, vad jobbigt, då måste man torka upp". Sen såg jag en sprucken vattenflaska bredvid pölen och insåg att det förstås bara var utspillt vatten.
Man är bra miljöskadad av livet med valp, när man genast tolkar alla blöta fläckar som kiss...

Träningsrapport

Mary kan "sitt" nu, och börjar väldigt ofta gå fot spontant på promenad. Så jag tänker mej att det är dags att introducera ordet "fot" också. Började säga "fot" idag när hon kom för att fotgå.
"Ligg" bjuder hon glatt på när underlaget är nån form av golv (sen kan det vara ridhus-läktare, badrum med kakel, tunnelbanans golv, men golv ska det tydligen vara i alla fall). Av nån anledning har hon dock aldrig gjort det på marken. Så jag bytte taktik. Satt i trädgården och höll en frolic i knuten näve mot backen. Detta är en ganska plågsam träningsmetod - plågsam för föraren alltså. Den går ut på att den godissugna hunden på olika sätt försöker klösa/bita upp ens näve, och då ska man bara bita ihop tänderna och stå ut. Men när hunden väl tröttnar på att böja sej ner och lägger sej platt för att fortsätta sitt klösande, då öppnar man handen. Lyckligtvis fattade Mary galoppen efter första gången, så sen räckte det att lägga näven på marken. Nu borde väl snart ligg funka på alla former av underlag, när hon väl lagt sej för godis några gånger på nåt annat än golv... sen får jag lägga på ord där också.
När det gäller apportering så älskar hon nu att springa och hämta bocken, men det funkar inte riktigt med avlämning, hon kastar den oftast på backen framför mej. Kanske dags att återvända till Canis-programmet, tänkte jag. Gav henne bocken att gå och bära under promenaden några gånger. Sen byta den mot godis när hon burit den ett tag.
Jag gjorde också ett minispår som var kanske tjugo meter långt och gick i en cirkel, som jag la när Mary satt bunden vid ett träd och såg på. Spåret hade tre pinnar i sej. Släppte lös henne, och hon sprang över första pinnen, men den andra plockade hon upp och sprang till mej med för pinnlek. Det går framåt!

Dvärghundarna fick sen gå en promenad där dom både fick springa lösa och leka, och göra lite lydandsövningar. Man kan effektivisera och låta alla tre gå fot samtidigt, springa fram mot en target samtidigt osv. :-) Blir lite kul aktivering för dom. Ingen större precision förstås, men det spelar ju ingen roll nu när jag lagt ner mina tävlingsplaner med småpluttarna.

Jag såg en havsörn!

En helt gigantisk rovfågen svävade fram och tillbaks över vårat hus... vingbredden var som en hel tallkrona, såg man när den sänkte sej närmare trädtopparna! Brun var den, men stjärten var mestadels vit, och huvudet ganska ljust. Jag googlade, och det måste ha varit en havsörn.

Nu har vi satt upp ett högre staket

Det var inte roligt, och det blev inte snyggt, men det är väl funktionellt i alla fall.

Okej, om Mary tar i som f-n kan hon fortfarande hoppa över (1,5 m). Men då hon hoppat den nya stakethöjden en gång och skrapade magen på köpet, och försökte hoppa en gång till men slog i och trillade tillbaks, verkar hon ha blivit lite tillfälligt avskräckt iaf.

Alltså, ska man ha ett staket som hunden inte kan ta sej över så krävs det ju värsta monsterstaketet. Behöver väl vara över 2 m i så fall. Men så länge staketet är alltför högt för att vara av en direkt inbjudande hopphöjd så fyller det förhoppningsvis sin funktion till vardags - att hålla hundarna inne på tomten samtidigt som man själv är därute och har lite koll på dom. Vill man kunna ha gänget på tomten utan uppsikt så får man väl lägga en 50 000 eller vad det kan tänkas kosta på att installera just ett monsterstaket, men det får nog skjutas på en obestämd framtid...

Arthursagan - med hundar! Del 9.

 The Arthur saga. Part 9.
Arthur: NOO! You can't win! I'm the best!

 Knight: Okay okay you can win! Just stop shouting!

Arthur: I'm simply the best fighter in the country, I win all the time... But you're the one who's come nearest to beating me... you can join me as one of my knights at the round table.
Knight: Thanks, what an... er... honour.

Arthursagan - med hundar! Del 8.

 The Arthur saga - with dogs! part 8.
One day when Arthur takes a ride, he encounters a knight he's never seen before.
Arthur: Move away and make space for me.
Knight: You must defeat me in battle first! I challenge you!
Arthur: Challenge? Why?
Knight: It's a hobby of mine.

 Knight: Missed!
Arthur: Hey! Stand still so I can hit!

Knight: Ha! I won!

Agility-schäfer och sök-skick

Igår var jag och Alexander på vår kompis Stefans 34-års-fest. Under tiden passade syster Elin snällt alla vovvar. Innan vi åkte iväg hade dock Mary lekt agility. Hon har några gånger hoppat över hundstaketet på ett rätt klumpigt sätt, hon har liksom hoppat in i översta delen av metallnätet så att det har böjt sej, och sen har hon varit över. Jag har inte försökt förbjuda detta, eftersom jag har på känn att det lätt skulle kunna bli motsatsen, att man skapar extra spänning kring att hoppa över... ska man förbjuda nånting så måste det ju vara nåt som man verkligen kan hindra hunden från att göra, så man inte riskerar att få en situation där hunden gör förbjudna grejen medan man själv springer efter och gapar och vrålar och därmed lär hunden att det går bra att strunta i gap och vrål... Att alltid ha Mary i koppel på tomten så man alltid kan hindra hopp-över-staketet ända tills ett förbud sitter i ryggmärgen har känts för jobbigt. Så nån gång ibland har hon hoppat över staketet, och jag har helt enkelt kallat in henne igen, utan att göra nån affär av det.
Men igår så upptäckte Mary en ny hopp-teknik. Helt plötsligt så hoppade hon som rena Milton . Sköt ifrån explosivt med bakbenen och drog upp tassarna under kroppen, och seglade över staketet. Vårt hundstaket är en meter högt, sen gjorde hon avstampet på skaren som väl är 2 dm över marknivå ungefär, så säg 80 cm, som hon flög över med god marginal. Mary blev helt lyrisk när hon upptäckte att man kunde hoppa på det här sättet. Hon började studsa fram och tillbaka och såg hur lycklig ut som helst. Drog ett varv runt huset, jag ropade, fick ropa några gånger men sen kom hon till mej. Nu ska vi ta och höja staketet... vi som trodde det kunde vänta till våren...
Framtida agility-stjärna? ;-)

Idag så lattjade jag och Elin lite med vovvarna innan det var dags för henne att åka hem igen (Alexander var på jobbet, stackarn började jobba fem i morse efter att ha varit på fest kvällen innan... han sov dock över på jobbets övernattningslokal så det blev några timmar iaf). Först skulle vi testa att göra sök-skick med Mary. Jag har bara gjort det en enda gång tidigare, och då fattade hon inte det här med luftvittring. Jag (som var figge, Alexander var förare) fick lägga på en liten ljudhjälp, nämligen att knorra med gosedjurs-fasanen som jag hade som belöning. Nu hade jag placerat ut Elin som figge, med bollar och godis (dock ingen kampgrej, Mary har för tillfället inga fungerande hörntänder och har därför svårt att kampa). Jag hade dock glömt att säga att hon skulle sitta nära stigen. Elin är van vid Logan som sticker ut ganska djupt, så hon hade satt sej typ femtio meter in i skogen. Det visste inte jag när jag kom med Mary. Mary började dock ändå vädra i luften! Sen gick hon, inte sprang utan gick, men koncentrerat och vädrande, in i skogen och åt rätt håll. Jag kopplade lös henne men följde långsamt efter på lite avstånd. Då och då stannade hon upp och var förvirrad, stoppade ner nosen på marken och kollade efter spår, men sen upp med huvudet igen och vädra lite mera i luften. Vi kom längre och längre in i skogen och jag började inse att Elin satt på djupet.  När Mary var kanske en tjugo meter från Elin började hon bli osäker på om hon letade på rätt sätt egentligen, men Elin såg det från sitt gömställe och gjorde ett litet svagt pip med en pipboll, och efter en stund ett litet pip till. Sen tog sej Mary ända fram och fick leka mycket med bollarna och sen äta frolic.
Vi gjorde ytterligare ett skick lite närmare stigen, och det gick jättebra!

Sen var det Logans tur. Han fick lite kortare skick, för det var länge sen han sökte, och jag visste inte riktigt om han kommit av sej. Men det gick bra. Två skick fick han också som han skötte jättebra.

Efter detta en liten promenad med småkillarna.

Trevlig dag!

Mary spårar igen och tar... eh... NÄSTAN apporterna!

Idag tänkte jag spåra med Mary för första gången på en månad. Skaren har nämligen blivit så stabil att den bär även mej, så jag tänkte lägga ett klurigt hårt spår åt henne, och dessutom stoppa dit apporter. Se om all pinn-lek och all uppletande-med-nosdutt-i-vallad-ruta och all uppletande-med-apportering-när-jag-kastat-in-grejer-i-ovallat-område gett resultat.

Jag gjorde ett spår på c:a 600 m och la dit fem apporter. Innan spåret, alldeles vid vårat hus, hade jag kastat in två apporter i en dunge. Det första jag gjorde när jag satt på Mary spårselen var att slänga mej in i dungen och hojta "vad har vi här?", och sen lyckades jag få igång henne på ganska vild lek med pinnarna. Sen spårade vi. Första pinnen tog hon faktiskt (om än inte lika entusiastiskt som utanför spåret)! Mycket beröm följde och så mycket pinnlek som hon hade lust med, för sen knatade hon vidare. Nästa pinne sket hon blankt i, gick bara över. Tredje pinnen så var jag framme och liksom slängde mej på pinnen för att ta den, samtidigt som jag bromsade Mary i linan. Då väckte jag iaf nån sorts konkurrens-lust, och Mary gjorde åtminstone ett halvhjärtat försök att ta pinnen, innan hon gick vidare. På fjärde apporten försökte jag göra om samma manöver, men det funkade inte, så då lät jag henne gå vidare, inte hålla på och tjafsa med hunden. Femte och sista apporten klev hon också bara över och då brydde jag mej inte, bara plockade upp den och la den i min väska utan att säga nåt. Sen fick hon spåra till den plats där jag gått ut på vägen igen, kolla att jag inte fortsatt in i skogen på andra sidan utan faktiskt gått hemåt, och sen var hon klar.

Hennes intresse för spårpinnarna har helt klart blivit mycket större, även om det inte är tillräckligt stort än. Så jag tar en till spår-paus på nån månad eller så, och jobbar massa med uppletande och pinnlekar under tiden. Tror också jag ska låta henne leka rena pinnlekar med spårselen på, så kanske hon börjar förknippa den med att plocka pinnar. Sen när jag testar att spåra igen, ska jag bara lägga två stycken apporter ganska tidigt i spåret, och låta resten av spåret vara tomt, för att öka chansen att det blir rätt.

F ö så var detta första gången nånsin som ett spår faktiskt var en riktig utmaning för Mary. Det fastnar nog inte så mycket vittring på is/skare. Nånstans vid 400 m så tappade hon faktiskt bort sej, vilket aldrig hänt förut. Hon fick snurra runt rätt mycket, och jag stod och väntade ut henne och höll längst ut i linan bara, innan hon till slut fick tag i spåret igen och kunde fortsätta. Det är alltså detta som krävs för att ett spår ska vara lite svårt för Mary: 600 m i kringelikrokar, korsandes upptrampade stigar där en massa djur och människor går, och över ren stenhård skare. Spårgudinnan!

Fler turkhits

Han teleporterar taliban
Till havs

Arthursagan - med hundar! Del 7.

 The Arthur saga - with dogs! part 7.
Arthur: I, king Arthur, am not like other kings. I believe in equality.

 Arthur: Therefore, me and my knights shall sit at a round table.
Knight 1. Sweet!
Knight 2: Nice gesture.

Arthur: You see, there's no head of the table to sit by, since there's equality at my court...

Den "attackerande" hunden ville nog bara leka

Hund "attackerar" småflickor
En "rasande" dobermann ska ha "attackerat" två småflickor, men en vuxen lyckades brotta ner hunden. Det spekuleras genast i att hunden på nåt vis var sinnessjuk, och den blir avlivad.

Alltså, självklart är det skitdåligt att en sån här grej kunde hända, hundens ägare har uppenbarligen inte haft koll på den. MEN. Om hunden verkligen var rasande, så skulle inte flickorna efter en lätt omplåstring kunnat lämna sjukhuset samma dag. En RASANDE hund i den storleken skulle skadat dom väldigt allvarligt, dom skulle legat på intensiven nu. En RASANDE hund i den storleken kan inte heller utan vidare brottas ner av en vuxen som kommer förbi.

Det troligaste är ju att hunden fick syn på två barn och ville busa/leka genom att t ex dra och bita i deras kläder. Och så ballade situationen ur och flickorna blev bitna och fick vissa sår.

Det här kan man se väldigt ofta i artiklar om "rasande" och "aggressiva" hundar som "attackerat" människor. Beskrivningen av hunden stämmer inte med dom ringa skador som människan sen har fått. Som sagt, jag menar absolut inte att det är okej att sånt här inträffar, ägarna har ju ett ansvar att se till att sånt inte händer. Men att måla upp lekfulla hundar som livsfarliga monster är bara kontraproduktivt. Dels skapar man massa onödig rädsla hos allmänheten. Trots allt kan man ganska lätt avvärja en "attack" av en hund som vill busa och kampa genom att stå helt still och nonchalera hunden och vara tråkig. Det kanske man borde lära ut till folk, istället för att lura i dom att det finns en massa galna blodtörstiga bestar därute... Dels kan hundägare bli slappare i sin hundhållning, om dom får för sej att bara en speciell kategori galna och sinnessjuka hundar, men absolut inte psykiskt normala hundar, kan bita folk.

Arthursagan - med hundar! Del 6.

MEDDELANDE TILL ALLA LÄSARE: Pga av pennbrist och andra omständigheter har ju serien legat nere ett tag. Så tryck nu på etiketten "serier" och läs om dom första fem avsnitten så ni minns vad som har hänt. Sen kan ni läsa detta. Nu ska det bli flitigare uppdatering en period...

 The Arthur saga - with dogs! Part 6.
Arthur: Great! Now I don't have to make bro angry.

 Suddenly the glade is filled with a bombastic soundtrack.

The knights come riding to see what's going on.
Knight 1: What's going on?
Knight 2: It's our new king.
Knight 3: How do you know that?
Knight 2: I can tell from the music.

Sound of music

Ja det var väl en tjugo år sen jag såg den filmen, men jag har ändå nåt vagt minne av att dom väldresserade barnen i början av filmen går och säger "hej" till pappa i ålders-ordning när han kommer hem. Jag har kört strikt ordning på hundarna här hemma när det gäller tandborstning - en i taget får gå in på badrummet och få sina tänder borstade och sen en dentastix efteråt, inget fusk och ingen trängsel. Med lydnadsträning inomhus har det dock varit lite si och så.
Men nu ska jag börja köra lydnadsträning inomhus oftare; det är kul för alla hundar, och Mary behöver öva mera på "ligg med hakan i backen". Hon bjuder inte på det beteendet lika ofta längre, och jag tror det behövs mycket inomhusträning på den punkten en period om jag ska kunna komma till stadiet att jag lägger på kommando nån gång inom den närmaste framtiden. Men jag minns vad kaotiskt det blev sist jag tränade inomhus och sen borstade tänderna på hundarna; alla började tränga sej och bråka, och så blev det slagsmål. Nu ska jag köra samma strikta ordning på lydnadsträning som på tandborstning. Först Logan, sen Bisse, sen Pietro och sist Mary, och ingen får tränga sej före!
Jag gjorde så nu och tycker det funkade rätt bra, även fast det blev lite "tummen i ögat" på den allra värsta tränga-sej-före-hunden Bisse. Men är jag konsekvent med detta så borde dom snart ha lärt sej att samma sak gäller vid lydnad som vid tandborstning.

Varför vill inte Mary apportera...?

Ja det beror ju inte på medfött dåligt föremålsintresse inte, så som hon springer runt och bär på grejer konstant här hemma (ffa blomkrukor då - fast vem vet, hon kanske helt enkelt leker svensk-skydd när hon trär upp en kruka på nosen? ;-)). Det är nog helt enkelt mitt fel. I spåret fick hon väl för mycket chans att vänja sej vid att bara följa spåret och se vart det leder innan jag försökte lägga in nån sorts apport, så när jag väl kom där med mina prylar så blev hon bara irriterad. Och när det gäller lydnadsövningar, så är jag rätt säker på att felet varit för dålig tajming på klicket från min sida. Mary har inte riktigt fattat vad hon ska göra, och så blir hon sur för att jag är otydlig.

Jag tänkte att när nu inte det här sättet funkar för mej, eftersom jag tydligen är för dålig för att klara av det, så får jag väl köra klassiska lekmetoden då istället. Med risk för tugg och poängavdrag och sånt som jag tror man löper betydligt mindre risk att råka ut för om man lyckas med klickandet på apporteringen, men hellre en lite tuggande hund än en hund som öht inte kan apportera för att man totalt körde fast med klickern.

Så jag tog både typ spårpinnar som jag sågat till och tävlingsapportbockar och började laja runt som på bilden ungefär, utan att ge hunden nån uppmärksamhet. Snart började Mary plocka pinnar och bockar för glatta livet, och även springa efter mej för att ge mej pinnar och bockar. Skitkul! Ibland ger hon mej i handen, ibland slänger hon dom på backen framför mina fötter. Men när man väl fått igång intresset ska det väl inte vara så svårt att sen bara belöna när hon ger dom i handen (belöna med att kasta iväg en ny pinne alltså).

Jag tror det är viktigt att man inte låser sej vid ett visst inlärningssätt. För även om det är absolut bäst att klicka in apporteringen för en person som klarar av det, så behöver det ju inte betyda att det är bäst för mej att fortsätta slita med klickandet på just det här momentet...

Dunderbebisens alla dundersyskon...

...dundrade hela dagen igår på valpträffen!

Jag och Alexander kom som vanligt iväg senare än vi hade tänkt. Vi hade planerat lite dumt, tänkte bara hämta syster Elin (som skulle passa dvärghundarna) från stationen i Tungelsta och sen sticka. Men Elin var ju tvungen att ha lite instruktioner om hur man klär på Bisse och Pietro, ffa Pietro som har så mycket kläder och även skor.
Till slut kom vi iväg i alla fall med vår Dunderbebis. Vi hade missat den stora lekstunden då alla syskon lattjade med varandra, men Mary fick busa först med brorsan Mic och sen med syrran Märta. Fast Mary är så stor så var Mic snäppet större, plus att han tydligen är van vid att leka med andra schäfrar. Mary hade inte en chans! Hon blev bara nerbrottad och slängd i backen. Om och om och om igen ville hon ha ommatch, men det blev bara samma visa... Märta och hon var lite mer jämspelta brottningsmässigt.

Vi tränade också lite enkla övningar inne i en fabrikslokal. Mary var rätt duktig, även om blicken ofta sögs iväg mot syskonen så kunde hon även fokusera bra på oss emellan varven. Allra duktigast var hon när hon kom på inkallning mitt under en lek med Märta, och fortsatte kämpa sej fram mot matte trots att Märta hoppade på henne bakifrån och försökte dra ner henne! Mary skällde inte så mycket heller, vilket jag är glad över... tror hon är ganska tyst av sej faktiskt, iaf för att vara schäfer. Även när hon fick sitta och vänta i bilen när vi tog lite mat (hon har faktiskt aldrig gjort det förut!) var hon knäpptyst och snäll.

Mics matte tyckte att hennes hund hade ett värre humör än nån schäfer hon haft tidigare (hon är inne på nummer fem) och frågade oss andra om våra hundar "hade humör"... jag berättade då denna historia: 
http://dpossen.blogspot.com/2011/01/da-har-du-inte-blivit-tillrackligt-arg.html
Mics matte tyckte det var skönt att höra att inte bara hennes vovve var sån.

Sen var det hem igen med en vråltrött Mary. Nån kamera hade vi inte fått med oss, men jag tänkte sno lite bilder av Linda när dom kommer upp på hemsidan. ;-)

Varit på valpträff idag

Kul för Mary att få busa och brottas med vovvar i sin egen storlek för en gångs skull. :-) Skriver mer i morgon.

Inga pennor, ingen serie

Serien ligger lite nere nu eftersom jag för tillfället inte har nån penna att teckna med. Men i nästa vecka ska jag väl komma förbi en konstaffär iaf, och sen sätta fart igen.

Dom Jeppssonska storhundarna

Pratade med syster Elin på telefon igår. Jag berättade vad stor Mary börjar bli.
- Hon kommer att bli en STOR-SCHÄFER! sa jag. (Vi brukar kalla Logan för stor-tibbe, eftersom han är så mycket större än standarden säger... Bisse är också lite för stor.)
- Det är klart, sa Elin. Hon bor ju i familjen JEPPSSON, där alla vovvar blir stor-vovvar!
- Nä inte alla... Pietro håller sej faktiskt med god marginal inom rasstandardens gränser, trots att han är av en ras där det verkligen är jättevanligt att dom är för stora.
- Då är det bara därför han är liten, han vill vara originell, inte vara som dom andra italienarna. Men alla era andra hundar är stor-vovvar, så det kommer Mary också att bli.
Jisses, hoppas inte, hoppas hon håller sej inom standarden iaf. Jag menar, en schäfer är ju stor nog som det är kan man tycka... (iaf i mina ögon, jag som är så van vid dvärghundar nu!).

Rasstandarden för schäfer: Tikar ska vara 55-60 cm höga och väga 22-32 kg. Mary, vid drygt fyra månaders ålder, är 49 cm hög och väger 18 kg...

Ridhusträning idag

 Logan och Mary sitter på läktaren. Först fick dom turas om att träna nere i manegen. Mary fick gå lite fot och bjuda på olika beteenden. Tyvärr var själva sanden (som säkert smakar hästbajs... urk... eller mums, om man är hund) väldigt frestande tyckte Mary, så först kom det inte så mycket fler beteenden än "äta sand" (som jag avbröt). Fick låna ett täcke av Carro att placera henne på, och sen tricksade hon duktigt trots att andra hundar tränade inkallning och apportering och allt möjligt runt omkring. Duktiga tjejen! Vi körde två korta pass.

 Logan fick ett något längre pass. Belöningen: Matte "snubblar" likt värsta clownen Manne på äventyr, sen får Logan hoppa omkring och skälla på mej och jag kastar godis till honom. Ska man köra ren belöningsträning och ändå få Logan att gå fot några svängar så är det detta som gäller... ni förstår att detta empiriska faktum i kombination med min numera två år gamla etiska regel att hundarna bara ska behöva träna sånt dom gillar, inget tvång, innebär att det troligtvis aldrig blir nån appellstart för Logan. Men kul har vi ändå!

 Det var rätt mörkt i ridhuset, kommenterade folk som kom in utifrån. Själv märkte jag det inte alls, men nu ser jag ju det på kortet...

 Vi tricksade lite mera uppe på läktaren sen. Då bjöd båda hundarna på mycket "ligg med hakan i backen", nånting som Mary i vanliga fall är en fena på men inte erbjöd nånting nere i manegen. Mycket beröm och godis blev det. Sen fick det vara nog, och vi gick en promenad för att kolla på hästarna istället.

 Fanns många hästar med lite lustiga looks.Mycket skäckar t ex, det ser man inte så ofta annars.

Kolla t ex in den vita hästen nedan (ni kan klicka på bilderna för att få dom större om ni vill). En vit häst med brun bläs och bruna strumpor. Så bakvänt!

 Blev också lite skvallerträning för Mary när vi passerade en paddock där en tjej travade runt med sin ponny. Frestande jaktbyte för en schäferbebis! Men Mary var duktig.

Såhär såg det ut hemma under tiden! Små tunnhåriga voffsar gillar inte kalla ridhus, dom föredrar att mysa framför en brasa.

Projektet "få Mary intresserad av att markera grejer" går vidare...

Kanske ska skriva allra först förresten, att bara för att det blir Mary-Mary-Mary i hundträningsrapporterna, så betyder inte det att gossarna bara ligger på soffan. Dom går långa promenader ibland, kortare promenader med lite lydnadsträning ibland, samt leker i trädgården. Men det är mest med bebisvalpen det händer saker, och det är mest henne jag tränar målmedvetet, eftersom hon ska bli tävlingshund. Så då skriver jag mest om henne.

Jag gjorde en uppletande-ruta igår. Gick ut i skogen och vallade en hundra kvadratmeters ruta tätt, tätt. Nu kanske ni frågar er om inte detta var sjukt jobbigt när man har snö upp till låren, och svaret blir då JO, sjukt jobbigt. Hur som helst, la sen ut fyra apportföremål i rutan, och hämtade sen Mary.
Släppte Mary på rutan. Mary försökte följa mitt spår, följa hur jag hade gått när jag vallade. Vilket inte gick, då jag gått fram och tillbaks flera gånger och vallat väldigt tätt. Så Mary kämpade, och kämpade, och kämpade med att följa det hopplösa spåret... har ingen aning om hur länge hon höll på innan hon till slut gav upp, men det var väldigt länge iaf, tungan typ släpade i backen.

DÅ, när hon till slut gett upp, så gick hon istället fram till den ena apporten efter den andra och markerade med nosduttar. Och jag berömde, gosade och godismatade så mycket jag bara kunde.

Jag ska göra flera såna här rutor nu... hon borde väl gå på prylarna mer direkt i fortsättningen.

Vad vi har gjort idag

Matte har jobbat. Avbrott för att gå en liten promenad och träna lite tricks med en av vovvarna. Sen jobba mera. Sen promenad och lite tricks med nästa hund. Och så vidare.
Bra med många hundar om man behöver många pausar.

Banzai uppföljning

Steg ett har vi nu tränat utan problem. Verkar ha varit lagom svårighetsgrad att börja på. Nästa gång får vi väl upprepa steg ett kanske två gånger, och sen vidare till steg två.

Fick också tipset från min "coach" Sanna att jag skulle lägga till som kriterium "nosen i höjd med mitt knä" på varje steg. Står och går hunden en bit framför, även om det är med slakt koppel, är steget förmodligen alltför kort till tjuvstart...

Banzai! Mary transporterar

Förra och hittills enda gången som vi tränat transport så fick jag inte så många tillfällen att belöna (belöning=överfall, lika bra att säga eftersom många direkt tänker "köttbulle"...), av ovanstående anledning. Det såg ut ganska mycket som på bilden och så fick jag hålla emot i kopplet.

Nu har jag, som en riktig klicker-tjej, därför tänkt ut en kriterie-plan (mitt normala träningssätt kan ju mer beskrivas som making it up as I go along).
1. Klara av att vara vid min sida med slappt koppel medan Alexander går några steg framåt i snigelfart.
2. Alexander går först några steg framåt, stannar, sen ska vi gå ett steg efter. Klara av ett normalt skritt-steg framåt utan att bli helt "banzai".
3. Som ovan, men klara av några stycken vanliga skritt-steg.
4. Klara av att skritta ett par steg efter Alexander som också rör sej framåt, dock i snigelfart.
När man kommit så långt som till 4 så kan man börja tala om att man faktiskt kör en transport...

Vi ska träna lite nu och då alltså börja på punkt 1. Får väl återkomma och rapportera.

Mary och Logan leker om morgonen

 Nu kommer jag och tar dej Logan!

 Kom igen, kom och busa med mej!

 Stilig tjej som nästan ser vuxen ut i sin silhuett.

 Stilig kille som är vuxen (han blir ju hela åtta år i år!).

Kolla storleksskillnaden... Jämför hur det såg ut för en och en halv månad sen:

Tandborstnings-kaos efter lydnadsträningen

Okej, memo to self: Kör inte lydnadsträning sent på kvällen och så tandborstning strax därefter.
Jag tränade en del lydnad på badrummet med hundarna (då jag alltså tar in en hund i taget där och tränar lite moment). Först var det bara greppa-hålla med Mary och Bisse och nosmarkeringar med Logan (Pietro stod över den gången, han bara myste vid elden). Sen tassmarkeringar, fotpositioner och lite andra tricks (då var även Pietro med).
Nu är det såhär, att tandborstningen sker i ålders-ordning, men inte lydnads-träningen. Detta pga att Bisse är så hysteriskt ivrig, så det är helt enkelt enklast att låta honom gå först. Lydnads-ordningen är därför Bisse-Logan-Pietro-Mary, medan tandborstning är Logan-Bisse-Pietro-Mary. Normalt sett inga problem att minnas för hundarna. Men nu när tandborstningen kom ganska strax efter lydnadsträningen så blev det förvirrat, och Bissen tänkte absolut att han skulle borsta först. Jag tänkte jaja, det kan han väl få. Dumt tänkt av mej, för sen sabbades liksom hela ordningen. Bissen trodde det var hans tur hela tiden, sen trodde Mary att det var hennes tur fast Pietro inte var klar, alla skulle mula in sej samtidigt på badrummet och försökte sno varandras tandborstar. När jag på nåt vis ändå lyckats borsta alla tänder, och tänkte "puh!", då började alla hanhundarna slåss med varandra. Jag lyckades bryta det hela, och nu TILL SLUT har det lugnat sej ordentligt, så jag slipper sitta med "tummen i ögat" på dom.

Okej, nu vet jag. Inte lägga lydnadsträning så nära tandborstningen så att turordningen riskerar att tappas bort. För den där turordningen är tydligen himla viktig för ordningen och redan i flocken.

Dagens läxa om skvallerträning

Jag var ute och gick en sväng med Mary. Snön är blöt och ungefär som våt cement i konsistensen. Massa rådjur hade gått på den enda lilla upptrampade stig som vi tog oss fram på. Mary började hetsa upp sej, men skvallrade sen duktigt. En gång. Två gånger. Tre gånger. Sen fick det vara nog tyckte hon, och drog iväg utan att lyssna på mej.
Dock kom hon inte så långt, för rådjuret hade tydligen klivit över en grop där hon sjönk ner till halsen och fastnade.
En jäkla tur jag hade där! Utan vädrets makter på min sida hade det väl blivit galen jakt. Egentligen vet jag ju att när hunden varit duktig angående vilt så ska man först förstås belöna mycket (för Marys del: Först godis kombinerat med gos, sen jaga pipdjur några svängar). Men sen gå ett tag i koppel, så hunden slipper fortsätta dukta sej och dukta sej... för nånstans brukar duktigheten nå sin gräns. Jag vet ju detta egentligen, men glömde väl lite bort det eftersom Mary är så jätteduktig jämt. Nåja, nu fick jag lära mej en läxa utan några katastrofer. Bara att tacka och ta emot.

Arthursagan - med hundar! Del 5.

 The arthur saga - with dogs. part 5.
One day Arthur and his family are on a tournament.
Knight: Arthur, go get my sword!
Arthur: Sure, bro! Thinking: Where did I put it?

Arthur, thinking: Shit, I don't remember at all where I put it. Bro is gonna be terribly mad at me! But wait a minute... perhaps I can take that sword?

"Jag vet allt om valpar, jag har haft åtta stycken" - märkliga typer man träffar

Idag var jag och Mary på stan. Eftersom jag upptäckt att jag mest har sov-bilder av henne (av förklarliga skäl) bad jag en av personalen på SoFo'r Pets att ta kort på oss där.

 Mary ska hoppa fram och sticka nosen i kameran, men jag fångade in henne.

 Här blev det bättre poserat.

Och här tittar snuttan rätt in i kameran! Så fint!

Vi träffade många människor som ville hälsa och klappa, och det fick dom. Men bland alla typ normala människor så stötte vi också på en rätt bisarr kvinna, när vi väntade på bussen hem. Hon stirrade Mary i ansiktet samtidigt som hon höll på och puttade på henne med händerna hit och dit och sa "ÄR du busig? Ja ÄR du busig?" om och om igen. Jag avbröt det hela och sa åt kvinnan att hon nog borde lugna sej lite, för valpen ÄR lite busig ja, och hon ville väl inte ha hål i jackan? Kvinnan svarade "Jag vet vad jag gör, jag vet allt om valpar, för jag har haft åtta stycken". Eh jaha? Konstigt sätt att visa det på... och så direkt efter denna förklaring så hojtar hon igen "ÄÄÄÄR du busig?" samtidigt som hon vevar loss med ffa ena armen på värsta skyddsfigge-viset.
Ja Mary var så busig att hon hoppade upp och högg kvinnan i underarmen. Kvinnan stelnade till och sa "NEJ! PLATS!". Det som gjorde susen var ju att hon stelnade till, duktiga lilla Mary mindes att man ska släppa passiv figurant trots att det varit en lång dag och hon var trött i huvudet. Så hon släppte direkt, och jag sa "ja där ser du" till kvinnan och tog med Mary därifrån (Mary undrade väl varför hon inte fick bita igen, när hon var så duktig...).
Man stöter på en del konstigt folk när man har hund.

"Då har du inte blivit tillräckligt arg"

Ibland i hundtränings-diskussioner föreslår nån att man ska lösa ett problem med att bli "riktigt arg" på hunden, så den lägger av och inte törs göra om det. Ibland när detta förslag har kommit upp så svarar nån "min hund blir bara triggad om jag blir arg på den". Såna uttalanden möts ibland med rent oförstående. "Vadå, då har du inte blivit tillräckligt arg, då har du bara stått och mesat, du måste bli rejält arg så lyssnar hunden".
Här kommer en liten sedelärande historia.
Jag var ute på promenad med Mary och Logan. Mary vill gärna hugga tag i Logans koppel och svinga omkring med honom, men nu har hon lärt sej så bra att inte göra så. Tyckte jag. Jag har varit skitenvis med att byta ut Logans koppel, direkt när hon tar tag i det, mot nån liten repstump eller leksak, och när enbart ett envist bytande inte hjälpte så tog jag tag lite halv-brutalt i Marys nos för att bända loss den innan jag bytte. Till slut så trillade polletten ner, och hon slutade dra Logan i kopplet.
Men jag måste ha missbedömt hur mycket mental ansträngning som krävts från Marys sida för att inte bita i det där lockande kopplet. Nu promenerade vi till hästgården och tillbaka, och när vi bara var några hundra meter hemifrån så liksom rasade självkontrollen och hon började bita och rycka som en dåre i Logans koppel. Logan blev absolut pissförbannad, men det sket ju Mary i. Jag blev också pissförbannad. Så pissförbannad att jag bara slet tag i Mary och vrålade med mina lungors fulla kraft rätt i ansiktet på henne att LÄGGA AV (se bilden):

Och ja, ni ser ju Marys reaktion också. Som tur var hann jag rycka undan ansiktet, och sen tryckte jag ner henne i vägen och vrålade igen åt henne... varpå Mary snodde runt och högg mej i handen.
Obs, jag säger inte att jag är stolt eller så, det var ju ganska osmart agerat från min sida, jag bara berättar vad som hände rakt upp och ner, och själva har ni säkert också varit rent osmart arga nån gång för den delen.
Hur som helst, med Marys tänder i handen så blev jag äntligen lite pragmatisk och tänkte att jaja, nu är hon iaf borta från Logans koppel. Sen kampade vi oss hem med Mary sittandes i min handske (som jag dock lirkat ur fingrarna ur).
Folk som bara haft hundar som viker ner sej när man blir riktigt arg på dom verkar ha otroligt svårt att öht greppa att inte alla hundar gör det (eller ja, alla hundar har väl, precis som människor, sin breaking point, men för vissa hundar ligger den långt bortom "matte blir riktigt arg och suger tag i nackskinnet och vrålar i ansiktet"). Nån sån där "ja men då blev du inte tillräckligt arg, ifall hunden blev triggad"-människa borde få låna Mary en dag...

Blandade bilder från December 2010

 Schäferbebisen mår gott.

 Svarta blocket, polarna.

 Vi lyckades fånga kung Bore på bild.

 Mary kan fortfarande knöka ner sej i stjärnbädden (hennes favorit), men det är bra trångt nu....

...jämfört med när vi nyss fått hem henne!

Drömmen om skyddsträning

Jag och Mary tränar en del skyddsövningar, vilket jag förstås borde göra ett eget inlägg om nån gång. Tanken är att vi ska tävla svensk-skydd så småningom (och spår, och kanske sök också! :-)). Men man kanske har pratat för mycket hund när man drömmer om hundträning. Men i drömmen var det såhär iaf:

Jag och Sanna M (kompis från Aktivhund.se, som i verkligheten tävlar elitskydd) träffades, och hon visade en film från ett skyddsläger hon hade varit på. Där hade dom en ny metod för att träna transporter. Eftersom hundarna ofta vill springa framåt mot figgen, så skulle man motverka det genom att "belöna bakåt". Men vilken belöning då, undrar ni? Jo, placerad nånstans bakom hela ekipaget så stod en stor låda. Precis när hunden transporterade fint så skulle man klicka och sen släppa hunden. Hunden fick då springa, inte fram till figgen, utan bakåt mot lådan. Locket öppnades då, och upp ur lådan hoppade en annan figge fram som gubben ur lådan. "Låd-figgen" hade en jättelång skyddsärm på varje arm (ärmarna fortsatte liksom en bra bit nedanför händerna) och vevade hej vilt med båda armarna upp och ner, och hunden fick bita loss.

I drömmen så fick man jättefina transporter genom att träna på det sättet. Vem vet, det kanske skulle funka bra i verkligheten också? Lite knepigt att arrangera bara...

Arthursagan - med hundar! Del 4.

 The arthur saga - with dogs. part 4.
Uther is in a bad mood.
Uther: Being king is crap! This is a new beginning for me! I'll just put Excalibur here in this rock! They can do without a king for the time being.

Uther's son Arthur is placed with an adoptive family.
Arthur: Look dad, I'm a knight!
Dad: I can see that!
Thinking: I don't have the heart to tell him that he's adopted, that we got him from Merlin...

En liten nyårs-rapport ska man väl göra...

Det är så himla bra för Bissen att bo på landet. På dagen gick vi en långpromenad bara jag och Bisse. Mot slutet av promenaden var det tre fyrverkerier sammanlagt som smälldes på rätt långt avstånd, men han blev ändå orolig. Tills vi stötte på en nyinflyttad familj med en pinscher-tjej, då glömde han det hela. :-) På kvällen låg han först och gömde sej under täcket som han brukar göra, men han avreagerade under kvällens gång och hade kommit fram igen till själva tolvslaget. En stor skillnad mot när vi bodde i Skarpnäck och det liksom bara blev värre och värre fram till typ tre på natten eller nåt då det började avta... Nu vågade han gå ut och kissa av sej redan halv ett på natten, dvs strax efter att smällandet slutat (för härute slutar det efter midnatt).

Ja sen har vi dom övriga betongskallarna, lika oberörda som vanligt. Iaf fram tills huset intill drog av några bländnade fyrverkerier som sken rätt in i sovrummet. Då blev det ju skälla och vakta, precis som dom skäller och vaktar på vad som helst som händer utanför vårt fönster... i övrigt så bryr dom sej inte.

F ö så tycker jag att den här tråden jag gjorde på AH blev intressant:  Trösta hunden