Jag var ute och gick en sväng med Mary. Snön är blöt och ungefär som våt cement i konsistensen. Massa rådjur hade gått på den enda lilla upptrampade stig som vi tog oss fram på. Mary började hetsa upp sej, men skvallrade sen duktigt. En gång. Två gånger. Tre gånger. Sen fick det vara nog tyckte hon, och drog iväg utan att lyssna på mej.
Dock kom hon inte så långt, för rådjuret hade tydligen klivit över en grop där hon sjönk ner till halsen och fastnade.
En jäkla tur jag hade där! Utan vädrets makter på min sida hade det väl blivit galen jakt. Egentligen vet jag ju att när hunden varit duktig angående vilt så ska man först förstås belöna mycket (för Marys del: Först godis kombinerat med gos, sen jaga pipdjur några svängar). Men sen gå ett tag i koppel, så hunden slipper fortsätta dukta sej och dukta sej... för nånstans brukar duktigheten nå sin gräns. Jag vet ju detta egentligen, men glömde väl lite bort det eftersom Mary är så jätteduktig jämt. Nåja, nu fick jag lära mej en läxa utan några katastrofer. Bara att tacka och ta emot.
.jpg)
Förhinder följer mina planer…
23 timmar sedan
1 kommentar:
Jag minns en morgon när jag släppte mina vilddjur under morgonpromenaden samtidigt som vi passerade ett ganska nytt älgspår.
Två svarta streck var allt jag såg av mina hundar, och längre bort kunde jag höra hur älgarna la benen på ryggen.
Då önskade jag nog att dem skulle fastna på vägen någonstans! Hundarna, alltså!
Sv: Ja, jag har också hört det, men än så länge är det relativt obevisat här hemma!
Skicka en kommentar