Mary spårar igen och tar... eh... NÄSTAN apporterna!

Idag tänkte jag spåra med Mary för första gången på en månad. Skaren har nämligen blivit så stabil att den bär även mej, så jag tänkte lägga ett klurigt hårt spår åt henne, och dessutom stoppa dit apporter. Se om all pinn-lek och all uppletande-med-nosdutt-i-vallad-ruta och all uppletande-med-apportering-när-jag-kastat-in-grejer-i-ovallat-område gett resultat.

Jag gjorde ett spår på c:a 600 m och la dit fem apporter. Innan spåret, alldeles vid vårat hus, hade jag kastat in två apporter i en dunge. Det första jag gjorde när jag satt på Mary spårselen var att slänga mej in i dungen och hojta "vad har vi här?", och sen lyckades jag få igång henne på ganska vild lek med pinnarna. Sen spårade vi. Första pinnen tog hon faktiskt (om än inte lika entusiastiskt som utanför spåret)! Mycket beröm följde och så mycket pinnlek som hon hade lust med, för sen knatade hon vidare. Nästa pinne sket hon blankt i, gick bara över. Tredje pinnen så var jag framme och liksom slängde mej på pinnen för att ta den, samtidigt som jag bromsade Mary i linan. Då väckte jag iaf nån sorts konkurrens-lust, och Mary gjorde åtminstone ett halvhjärtat försök att ta pinnen, innan hon gick vidare. På fjärde apporten försökte jag göra om samma manöver, men det funkade inte, så då lät jag henne gå vidare, inte hålla på och tjafsa med hunden. Femte och sista apporten klev hon också bara över och då brydde jag mej inte, bara plockade upp den och la den i min väska utan att säga nåt. Sen fick hon spåra till den plats där jag gått ut på vägen igen, kolla att jag inte fortsatt in i skogen på andra sidan utan faktiskt gått hemåt, och sen var hon klar.

Hennes intresse för spårpinnarna har helt klart blivit mycket större, även om det inte är tillräckligt stort än. Så jag tar en till spår-paus på nån månad eller så, och jobbar massa med uppletande och pinnlekar under tiden. Tror också jag ska låta henne leka rena pinnlekar med spårselen på, så kanske hon börjar förknippa den med att plocka pinnar. Sen när jag testar att spåra igen, ska jag bara lägga två stycken apporter ganska tidigt i spåret, och låta resten av spåret vara tomt, för att öka chansen att det blir rätt.

F ö så var detta första gången nånsin som ett spår faktiskt var en riktig utmaning för Mary. Det fastnar nog inte så mycket vittring på is/skare. Nånstans vid 400 m så tappade hon faktiskt bort sej, vilket aldrig hänt förut. Hon fick snurra runt rätt mycket, och jag stod och väntade ut henne och höll längst ut i linan bara, innan hon till slut fick tag i spåret igen och kunde fortsätta. Det är alltså detta som krävs för att ett spår ska vara lite svårt för Mary: 600 m i kringelikrokar, korsandes upptrampade stigar där en massa djur och människor går, och över ren stenhård skare. Spårgudinnan!