Varför vill inte Mary apportera...?

Ja det beror ju inte på medfött dåligt föremålsintresse inte, så som hon springer runt och bär på grejer konstant här hemma (ffa blomkrukor då - fast vem vet, hon kanske helt enkelt leker svensk-skydd när hon trär upp en kruka på nosen? ;-)). Det är nog helt enkelt mitt fel. I spåret fick hon väl för mycket chans att vänja sej vid att bara följa spåret och se vart det leder innan jag försökte lägga in nån sorts apport, så när jag väl kom där med mina prylar så blev hon bara irriterad. Och när det gäller lydnadsövningar, så är jag rätt säker på att felet varit för dålig tajming på klicket från min sida. Mary har inte riktigt fattat vad hon ska göra, och så blir hon sur för att jag är otydlig.

Jag tänkte att när nu inte det här sättet funkar för mej, eftersom jag tydligen är för dålig för att klara av det, så får jag väl köra klassiska lekmetoden då istället. Med risk för tugg och poängavdrag och sånt som jag tror man löper betydligt mindre risk att råka ut för om man lyckas med klickandet på apporteringen, men hellre en lite tuggande hund än en hund som öht inte kan apportera för att man totalt körde fast med klickern.

Så jag tog både typ spårpinnar som jag sågat till och tävlingsapportbockar och började laja runt som på bilden ungefär, utan att ge hunden nån uppmärksamhet. Snart började Mary plocka pinnar och bockar för glatta livet, och även springa efter mej för att ge mej pinnar och bockar. Skitkul! Ibland ger hon mej i handen, ibland slänger hon dom på backen framför mina fötter. Men när man väl fått igång intresset ska det väl inte vara så svårt att sen bara belöna när hon ger dom i handen (belöna med att kasta iväg en ny pinne alltså).

Jag tror det är viktigt att man inte låser sej vid ett visst inlärningssätt. För även om det är absolut bäst att klicka in apporteringen för en person som klarar av det, så behöver det ju inte betyda att det är bäst för mej att fortsätta slita med klickandet på just det här momentet...