Nu blir det blogguppehåll till nästa helg

Vi ska nämligen på semester till Edinburgh för att fira att vi varit gifta tio år!

Logantajm. Del 5.

Pietro and Mary tell their plans to Minipig.
Mary: We gotta stop this cruelty to children!
Minipig: Perhaps if the children can win over Logan...

Pietro: But how's that gonna happen? The little children don't stand a chance againts Logan's telling-offs.

Minipig: I know! Logan has never seen me in my dog shape! I can get into the program without arising his suspicions, and then perform a clever sabotage...

Trodde aldrig jag skulle få se Bisse igen...

Jag är fortfarande helt skakis. Jag var ute på kvällspromenad med hela hundflocken (i koppel) åt Berga till. Rätt som det är kom ett rådjur springandes rakt framför oss. Pietro och Mary var duktiga och tittade bara (och fick massa beröm och godis), men Bisse och Logan ryckte lite i sina koppel. Ett tag senare hände samma sak IGEN - rådjur rätt framför näsan. Men den här gången lyckades jag på nåt mystiskt sätt tappa Bisses koppel precis som rådjuret drog framför oss, och Bisse efter. Jag ropade. Och ropade. Och ropade.
Jag spenderade en halvtimme med att gå omkring i området med mina tre kvarvarande hundar och ropa på Bisse. Men ingen Bisse kom tillbaks. Till slut gick jag hem igen (vi var c:a tre kilometer hemifrån när detta hände), lämpade av övriga hundar, tog bilen och åkte tillbaks. När jag kommit tillbaks till platsen där han försvann spenderade jag ytterligare tjugo minuter med att ropa, alltmer desperat. Då kom Bissen, långsamt skrittandes från Berga-hållet. Han måste nästan ha jagat rådjuret i flera kilometer, typ bort till Västerhaninge, och sen gett upp och börjat gå hemåt istället.
Nu jävlar i min lilla låda blir det konstant koppel eller långlina (och mycket noga med att inte tappa kopplet!) på den här herrn tills han är så gammal och grå att han inte orkar springa öht.

Måste bli bättre på att spåra i blåst!

Idag la jag ett fältspår åt Mary som var c:a 700 m med fyra apporter. Hon tog första och sista apporten men inte dom däremellan. Mitt intryck var att detta inte handlade om bristande apport-intresse, utan att hon helt enkelt inte hittade dom. Det blåste som sjutton och det märktes att det var väldigt svårt för henne att följa spåret.

Nu verkar ändå apport-intresset sitta rätt bra, så jag måste bara börja spåra mera. Fältspår, hårda spår, och då och då lite skog, men inte ett helt spår i skogen, eftersom hon blivit slarvig när jag testat detta. Bara att öva på så hon klarar appellen även om det skulle råka blåsa hårt den dagen, eller marken vara stenhård...

Logantajm. Del 4.

Logan: So, what do you call this activity?
Girl: We're jumping rope.

Logan: No, what you do is to annoy me! Cut it off!

Logan: That's the way to deal with them!
Mary: Terrible!
Pietro: We gotta do something...

Vi har målat huset

Tisdag och onsdag ägnades åt att bära ved och måla huset. Jättesnälla moster och morbror har skänkt oss stora mängder ved till vintern. Jättesnälla mor, far, syster Elin och svåger Johan hjälpte till att bära och stapla. Sen hjälpte mor, far och Elin till att måla huset också. Vi har ett par väggar kvar, men dom är inte så höga. Det mesta är gjort redan. Tack tack!

Logantajm. Del 3.

When Logan were given the show the host, he said...
Logan.A show FOR children WITH children!

Nobody suspected what he meant.
Logan: Shut up! Children should be seen but not heard!

The show get good ratings, and is popular even with the Jeppsson family. But everyone isn't amused.
Alexander: Look at him attacking the chilrden!
Sofia: Logan rules!
Pietro: I actually like children...
Mary: And I'm a child myself! I feel insulted!

Och uppfödar-Linda har ÄNTLIGEN fått upp bilderna från kennel-lägret...

...på sin hemsida... Här är jag och Mary Marvel:

Stöddiga Logan

Logan klampar in i datorrummet, skitspännig, och bara vrålar ut dom andra. Sen när dom backat undan så sätter han sej under datorbordet. Verkar bara som att han ville ha den platsen helt enkelt.

Logantajm. Del 2.

Logan: Hi, my name is Logan! I've decided to host a children's show at one of your channels!
Lady: What? But that's not how it works...

Logan: Or else I'm gonna holler until I get my way!

Soon:
Logan: Hi all kids!

Framgång i skyddsträningen!

Idag tränade jag åter transport med Alexander som figge, efter att länge ha kört med bara en ärm som ligger på backen. Och det fungerar! Jag belönade fem gånger med kamp hos mej, en gång med attack på figgen. Okej, det var knappast nån tävlingsmässig transport, vi höll oss sådär fem meter ifrån figgen för det mesta, men hon kunde iaf gå vid min sida utan att attackera förrän jag gav signal! Vilket framsteg! Sen testade vi också ett litet fasttagande. Först fick Alexander springa bortåt, men det funkade inte, då blev hon galen. Så sen testade vi med att han bara gick i rask takt. Det fungerade! Hon satt vid min sida tills jag sa "revir".
Vad glad jag är!

Logantajm. Del 1.

Logan: I'm fed up with my job as a security guard.
Bissy: But you're not only a security guard! You're a superhero as well...
Pietro: ..and a detective...
Mary: ...and a space captain.
Logan: I'm fed up with these too!

Logan: But wait! What's this song Dad and Mum listens to?

Logan: I know! I'm gonna host a children's show called Logan Time!

Logan time

Massakern i Norge

Alla bloggare kommenterar detta. Så också jag. Men jag har inte så mycket att tillägga till det som redan framkommit i meda. Utom detta: När omfattningen började inses så tänkte jag precis som en töntig idiot "Men sånt kan väl inte hända i vår del av världen?".

Den stora krisen. Del 13.

Sofia: You see, the heroes didn't manage to stop the process, but they did manage to disturb it.

Sofia: Instead of eliminating all universes except one, there was a merging of all universes and all counterparts.

Alexander: But how on Earth could a teleport belt connected to an engine produce that effect?

Sofia: If you were a mad scientist you would have understood!
The end.

Drömmen om NY-semestern

Inatt drömde jag att jag, Alexander och kompisen Luss skulle åka till New York på semester. Vi skulle ta med oss alla våra hundar (sammanlagt sex stycken). Mellan Stockholm och NY flög ett plan som aldrig landade, det bara vände i luften ovanför respektive stad. För att komma upp till det planet var man tvungen att först gå på ett annat plan, som bara körde upp och ner mellan marken och planet-som-aldrig-landade. Så vi klev på det planet, fördes upp i luften, och sen skulle vi byta till planet-som-aldrig-landade en kilometer över marken.
Nu tror ni att planen var tvungna att hovra dörr mot dörr, men icke. Suget från planens motorer gjorde nämligen att man kunde kliva ut genom dörren och sen hänga i luften utan att ramla ner. Planen var kanske tjugo meter ifrån varandra, och man svävade över från det ena till det andra. Flygvärdinnorna puttade över allt bagage. Det var otroligt läskigt att sväva sådär en kilometer över marken!
Till slut kom vi fram till New York. Där skulle vi bo i en svit som bestod av två rum bredvid varandra. Ett vardagsrum och ett sovrum. Det fanns sammanlagt tre sängar, och vi bestämde att Luss skulle ha en, jag och Alexander en och alla våra hundar en. Egentligen var hundar inte tillåtna i sängarna, dom skulle sova på golvet, men det struntade vi i. Vi tänkte att om vi bara såg till att städa sängarna och avlägsna allt hundhår innan vi åkte hem igen så skulle hotell-personalen inte märka nåt.

Marys hemliga pojkvän

Igår gick jag över till grannarna som har tomten intill våran för att diskutera avlopp. Hälsoskyddsmyndigheten har varit här och dömt ut vår stenkista dit DBT-vattnet (dusch/bad/tvätt) går, så vi måste bygga en ordentlig infiltrationsanläggning. Vi fick en informations-broschyr där dom tipsar om att prata med grannarna och kanske bygga nåt gemensamt för att spara pengar. Det visade sej att våra grannar har en infiltrationsbädd, men att den var för gammal. Den ligger inte åt vår tomt till utan i andra änden på deras tomt, men skulle det vara så att dom måste flytta anläggningen åt vårat håll i alla fall så kanske vi ska bygga nåt gemensamt.

Hur som helst, dessa grannar har en schäfer-hanne. Han har tydligen, upprepade gånger, rymt till oss! Och några gånger har Mary rymt till dom! Måste ha varit när hon varit ute själv på tomten, för vi har inte sett nånting. Senaste gången var visst för ett par veckor sen, vilket sammanfaller med att vi upptäckte ett hål i stängslet och täppte till... förhoppningsvis kan hon inte komma ut nu längre. Men det är tydligen ffa deras hund som rymt till oss, och han måste ha passat på att göra det också när Mary varit själv på tomten, eftersom vi inte har sett honom, och vi skulle ha hört (med råge) om dvärghundarna fått syn på honom. Grannen frågade om Mary löpte, eftersom deras hund var så totalt fixerad vid att sticka över till oss så fort man inte hade järnkoll på honom. Men det gör hon ju inte. Dom är väl kära helt enkelt.

Den stora krisen. Del 12.

Suddenly the scientists explode.

Angerwoman: Only one left!
Superpig: That means his plan succeeded!

Minipig: No! He doesn't have supervillain tights!

Och idag var det gossarnas tur att gå på stan

Få strosa genom city och nosa-nosa-nosa. :-)

När jag kom hem tog jag Mary på en promenad med pinnplock (som hon utförde mycket entusiastiskt) och lite träning av olika lydnadskommandon. Vi jobbar vidare på att skilja på "sitt" och "ligg". Sen är det lite problem med "stå", att hon vill tillbaka till mej om jag säger det när hon är framför mej. Nästa gång vi övar på det ska jag ha en godisskål framför henne så hon har förväntan framåt.

Den stora krisen. Del 11.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT FÖRSTORA DEN!
CLICK ON THE PICTURE TO ENLARGE!

The Bark League still do all they can. All members are called in.
Snogman tries to hold the engine together!
Barkman tries to bark the entire device to pieces!
Bitegirl bites at random at the engine!
Huntress tries to shoot up the consol!
Exciterman excites everybody!
Fightergirl tries to fight off the belt!
Thiefboy tries to steal the bealt!
Superpig blows at the belt!
Minipig too!
And angerwoman curses the entire situation!

En dag på stan

Mary var helt galen i morse. Bara studsade runt runt i flera timmar med en leksak i käften. Jag tänkte att hon behövde stimuleras med nånting som inte innefattar kamp eller jakt. Det blev att åka in till city. Vi åkte in med samma tåg som Alexander körde sin sista rutt på, och sen möttes vi upp på Centralen. Promenerade sen till Söder, där vi åt middag på Chutney, och så gick vi till Södra och åkte hem igen. Eftersom vi åkt kollektivt hela vägen kunde inte bara Alexander utan även jag ta en härlig kall starköl till maten. Mycket att lukta på för Mary, trött schäfer hemma!

Den stora krisen. Del 10.

MS1: What are you doing with the engine?
MS2: Discovered!

MS2: I actually find it disgusting to exist in lots of different versions! There ought to be only ONE mad scientist!

By connecting a teleport belt to the satellite engine, I've started a process that will eliminate all universes except this one! The process is impossible to stop! Hahahahahaha

Man kan inte kampa HELA dagen!

Mary Marvel vill kampa. Först håller hon på jättelänge och försöker trycka upp en bitstock i fejan på mej. Till slut ger hon upp - för att hämta en annan kampgrej och börja med den istället! Jag säger:
- Mary, man kan inte kampa hela dagen!
Mary tittar på mej. Hon är skeptisk.

Den stora krisen. Del 9.

Now MS5, from a universe where the species are reversed, infiltrate.
MS5: Hi colleagues!
Logan: Duh, we do recognize our buddies.
Bissy: You don't blend in just because you're wearing tights and a cape.

MS1: Seems like we've lost...
MS3: But where's MS2?
Logan: Yes, where's the mad scientist from our world?

In the satellite engine room:
MS2: Hahaha - nobody suspects my real plan!

Till slut har jag lyckats få Mary att skälla!

Skällandet har varit ett problem. Men kanske inte åt det håll man brukar tänka sej med schäfrar. Mary är nämligen en väldigt tyst schäfer. Hon skäller i förväntan när jag håller på och klär på dvärghundarna deras selar för att gå promenad med hela flocken, hon skäller när maten är på gång att serveras, och i frustration om dvärghundarna inte vill leka med henne. Men försök att fånga beteendet och belöna på nåt sätt i dessa lägen har liksom inte lett till nån inlärning, och när det gäller frustrations-skall över dvärghundar som inte vill leka så vill jag inte uppmuntra att hon "tjatar" på dom när dom sagt nej. Jag har självklart också försökt med alla dom vanliga sätten; binda upp hunden och retas med en godis utom räckhåll, med en leksak utom räckhåll osv. Men så fort Mary anar att det är träning på gång så blir hon knäpptyst och koncentrerad. Det är ju mestadels positivt förstås, men det blev ett problem just i skall-inlärningen. Har t o m testat med att binda fast henne och sen hoppa runt och peta på henne med en pinne (efter tips på hundforum) för att få fram ett frustrations-skall, men Mary rörde huvudet snabbt som en kobra för att försöka bita tag i pinnen och var hela tiden knäpptyst. Samma när vi gör bita-släppa-bevaka-övningar med skyddsärm, hon säger inte ett pip medan hon bevakar.

Idag lyckades jag till slut få fram ett skall! Såhär gjorde jag: Jag band fast Mary i koppel och sele i körsbärsträdet på tomten. Sen tog jag en brandslang och gick runt och pysslade med den, utan att ge minsta uppmärksamhet till Mary. Jag pillade på brandslangen, daskade den lite i ett träd, pillade lite till på den osv. TILL SLUT så gav Mary ifrån sej ett frustrations-voff, varpå jag genast sprang fram till henne och kampade. Vi gjorde sex-sju repetitioner på detta. Det tog lång tid innan det kom nåt voff varje gång, men till slut kom ett. Sen verkade hon ganska trött (vi hade kampat länge och vildsint på varje repetition, jag tog verkligen i allt vad jag hade så hon fick göra detsamma) och jag tänkte att det var lika bra att avsluta övningen. Men om jag gör såhär varje dag nu, eller nästan varje dag iaf, så borde hon så småningom lära sej att komma med sitt "voff" direkt. Och när vi kommit så långt kan man börja generalisera övningen med andra platser, andra grejer än just brandslangen osv.

Den stora krisen. del 8.

Bissy excites until his metabolism goes over to the top.

The excitement spreads to the other heroes.

MS: No! Exciterman has raised their metabolism until they process the drugs in no time! My flower-power-tricks are useless against these kind of powers!

En ny teknik för apportering

Det har varit lögn att få Mary in till sidan med en apport i käften, så fort hon haft en apport har hon bara velat springa runt som en tok. Men nu tror jag att jag äntligen hittat knepet! Om jag liksom gör en liten steppdans samtidigt som jag svingar rumpan åt höger kommer hon in till vänster sida och sätter sej!
Snacka om dubbelkommando att träna bort tills det är tävlingsdags...

Den stora krisen. Del 7.

Since the scientists are mad already, they aren't affected by LSD.

The heroes, on the other hand:

Exciterman puts maximal effort into keeping his wits:
Exciterman: Only my powers can save us now!

Vilken jäkla dag

Jag och Luss skulle träffas på Solna-Sundbyberb BhK för att träna lydnad. Jag trodde att jag hittade dit, men det gjorde jag ju inte alls. Det är ju till Stockholms-avdelningens BhK i Kista som jag hittar. När jag två gånger försökt åka till So-Su men bara hamnat på Sthlms-avdelningen så lånade jag mobil från en snäll tant och ringde Luss. Luss försökte dels beskriva hur man åker till So-Su med bil, jag fattade nada, dels hur man går dit från Sthlms-avdelningen. Där trodde jag att jag fattade, men tydligen inte. Jag hamnade bara vid Ursviks byggarbetsplats, och det var ju inte riktigt samma sak.
I slutändan tränade jag själv på Sthlms-avdelningen. Det gick väl okej ända tills vi stötte på en kamikaze-hare. Haren kom springades från en närbelägen äng och rusade rakt ut framför Marys näsa. Med en hare i full karriär mitt framför nosen så lyssnade hon inte, utan förföljde den in i skogen, men kom så småningom tillbaks (lyckligtvis o-blodig). Otroligt bisarrt beteende av haren! Kanske jagades den av en räv över ängen och flydde i blind panik... enda förklaringen jag kan komma på varför den skulle välja att kuta rakt ut på BhK:s appellplan och rakt framför näsan på en hund.
Så nu har Mary jagat in sej med råge, det som jag skulle undvika till varje pris. Fy satan. Jaja, det är väl bara att se framåt och fortsätta med skvallerträning och inkallningsträning osv... Och ha henne kopplad för säkerhets skull där jag tror det kan komma djur (vilket jag alltså inte trodde mitt på appellplanen).
Sen åkte vi hem, och jag var på dåligt humör. Suck.

När HUSSE ropar "kom in"...

...från dörröppningen, då kommer minsann Mary utan knot. Men när JAG ropar "kom in" från dörröppningen, då verkar hon helt ärligt fatta nada, hon bara står och tittar på mej, och sen plockar hon upp nån leksak från gräsmattan och ruskar lite till.
Hon accepterar ju att jag kommer och bär in henne. Fast hon inte verkar tycka det är så himla bekvämt när jag gör det (för att inte tala om vad jag tycker, jag menar, testa själva att bära nästan 30 kg schäfer...). Om hon bara ville trotsa och dumma sej så borde hon ju inte finna sej i den behandlingen tycker man. Det verkar typ som om hon inte kan få in i sin skalle att "lektanten" matte ibland ropar bara för att man ska gå in och sova.

Idag fyller jag 34 år

Grattis till mej!
Jag och maken har varit på Fjärilshuset och kollat på lustiga djur, och sen på restaurang Malaysia och ätit gott.

Den stora krisen. Del 6.

While MS1 and MS3 distracts the heroes...

MS4, who comes from a flower power universe, drips LSD into the ventilation system.

Huntress: It's suddenly so hard to aim...

En inte helt lyckad spårövning

Jag hade lagt ett spår som gick omväxlande genom skog och över fält/kalhyggen, mest skog, och som var c:a en kilometer långt med ganska många apporter. Mary tog alla apporter som låg i skog men bara en av dom som låg på öppen mark. Och dom hon tog i skog tog hon lite "slappt" sådär, lyfte upp apporten i munnen och visade att den låg där, men sprang sen vidare utan att ge den till mej.
Jag tror det kan vara såhär; skog är lättare än fält, för där blåser inte vittringen omkring lika mycket. Därför blir Mary lite slapp och nonchalant när hon spårar i skog. Den inställningen tar hon med sej när hon sen kommer ut på ett fält, men då missar hon apporterna eftersom hon inte klarar av att hålla sej i spåret ordentligt.
Efter denna lite misslyckade spårning ska jag bara köra pinnstigar och pinn-upplet en period, så hon åter befäster ordentligt att plocka upp pinnarna och ge dom till mej. Sen ska jag bara spåra fältspår. Och sen ska jag gradvis lägga in skog, genom att låta fältspåren svänga in i lite skogsmark, och så gradvis mer och mer skog, så kanske hon kan ta med sej noggrannheten från fältspåren in i skogen istället för tvärtom. Det är ju knappast bråttom med att spåra skog, som allra tidigast kan hon skogsspåra på tävling våren 2012.

Drömmen om bröllopet

Jag drömde att min barndomsvän Johanna och hennes man Rob, som alltså är gifta i verkligheten också, skulle gifta sej igen. I drömmen var dom inte nöjda med den ursprungliga bröllops-ceremonin (som var ganska traditionell). Nu skulle dom göra om bröllopet och få det precis som dom ville ha det.
Såhär gick deras bröllop till i drömmen: Det hela utspelade sej i Sköllersta kyrka. När alla gäster kommit in och satt sej släcktes kyrkan ner. I mörkret så såg vi svagt hur ett gäng människor gled snarare än gick uppför altargången. Det var bröllopets kör, som färdades upp mot altaret på en sorts platta små vagnar som gick på räls i golvet. När kören väl var framme vid altaret tändes en spotlight i taket. Spotlighten lyste upp en körmedlem i taget, som reciterade några rader ur en dikt. Varje körmedlem reciterade bara ett par rader var. Till slut hade alla i kören i tur och ordning varit upplysta och sagt nånting. Då vändes spotlighten mot kyrkans ingång istället, och lyste upp Rob, som stod där iklädd en svart särk. Han sa också två rader på dikten. Sen Johanna, som stod på andra sidan ingången, också klädd i svart särk, som fick säga diktens avslutande rader. Efter detta tändes det i taket. Johanna och Rob åkte också fram till altaret på rälsvagnar.
Nu blev det musikalisk underhållning. En hel rad olika små barn fick i tur och ordning spela på olika flöjter framme vid altaret. Ett barn hade ingen flöjt utan blåste flaska istället. Det var vatten i flaskan, och då och då tog hon en klunk och spelade sen vidare med mörkare toner än förut.
När alla barn spelat så åkte brudnäbbarna fram mot altaret, bärandes på ringen. Dom åkte inte på rälsvagnarna som kören, Johanna och Rob hade använt, utan på en sorts märkliga skateboards. Själva brädorna var formade som stora nycklar. Skateboardsen skulle symbolisera "himlens nycklar".
Sen kom Alexander hem från sitt nattjobb och jag vaknade, så hur ceremonin fortskred efter detta får jag aldrig veta.

Den stora krisen. Del 5.

MS: Now we're so many that we're invincible! Time to attack the Bark League!

MS: Eat laser-gun, you losers!