Bad-Bäsen

("Bäsen" är en förkortning för "Bebisen". Smeknamnet uppstod när Mary verkligen var en bebis, och sen har det hängt i.)
Jag satt med Kritik av det Rena Förnuftet när jag insåg att värmen kokat bort det mesta av mitt eget förnuft, både rent och blandat. Så jag la ner boken och sa till Alexander att nu åker vi och badar!
Ingen av dvärghundarna är förtjust i att bada, men vi tänkte att Mary kanske är det (hon har aldrig fått chansen att testa). Så vi packade in yngsta och största hunden i bilen och kuskade iväg mot närmsta badplats.
Tyvärr visade det sej råda hundförbud både på närmsta badplatsen (Östnora) och näst närmsta (Årsta havsbad). Ute på Gålö hittade vi till slut en strand där norra delen av stranden var hundtillåten.
Det är lite fascinerande att hundar kan simma, bara sådär, första gången dom är ute på djupt vatten nånsin. Fast nån vidare smidig simmare var inte Mary. Hon vevade med framtassarna så vattnet bara sprutade omkring henne. Först simmade hon ut till mej, och verkade vilja simma upp i min famn. Det gick inte så bra, utan resulterade i flera rivsår på min stackars kropp. Efter detta hade jag lärt mej att liksom ta emot henne med händerna när hon kom emot mej, och se till att hon inte revs. Alexander hade förutseende nog tagit med en pipleksak som vi kastade i vattnet åt Mary, jättekul! Vi badade ett slag, men åkte hem när Mary verkade börja bli trött (det dröjde inte så länge - men så lär det också vara väldigt energikrävande att simma i Marys stil).
Jag är också helt fascinerad över vad snabbtorkande Marys päls är. Redan på väg till bilen såg man hur det började torka, när vi kom hem var hela ryggen torr, och nu ett par timmar senare är det bara pyttelite fukt kvar vid ljumskarna.