En ras som kräver humor

Man får ju ofta höra av boxerägare att det är en ras som kräver "humor" av sin ägare. Själv tycker jag det kan vara en ganska bra egenskap att ha även som schäferägare.
Idag la jag ett långt fältspår åt Mary, drygt en kilometer tror jag. När jag sen gick för att hämta Mary bara kastade hon sej ut ur bilen, och innan jag fått en chans att fånga henne hade hon rusat iväg längs spåret. Strax kom hon dock tillbaks till mej med en pinne. Jag berömde och gav lite godis, och skulle precis till att sätta på henne selen - då smet hon igen. Rusade iväg längs spåret, och lyssnade inte för fem öre när jag ropade. Eftersom det var ett helt platt öppet fält så såg jag henne hela tiden, och såg att hon följde spåret (men i galopp). Till slut hade hon nått spårets slut. Då vände hon och började bakspåra, också i galopp. Då och då stannade hon till och gjorde nånting, tror att hon plockade med pinnarna i spåret även fast hon släppte tillbaks dom igen och spårade vidare sen. Så småningom hade hon ju iaf spårat sej ända tillbaks till mej igen. Dödstrött och törstig (solen gassade, och ett par kilometers galopp i solskenet kräver ju sin hund...).
Jag gav henne vatten och satte på henne selen och gjorde ett försök att spåra ordentligt. Det gick sådär. Först tappade hon bort sej lite, och jag gjorde ett misslyckat försök att hjälpa henne genom att släpa iväg henne åt helt fel håll (kom på sen att jag fått hjärnsläpp och felmints hur spåret gått). Till slut hittade hon iaf spåret igen, och typ andra halvan av spåret spårade hon duktigt och tog alla pinnar.
Galning.