Agility och näsarbete

Igår var jag och hundarna ute och tränade pyttespår. Bissen fick ett spår på kanske hundra meter i skogen. Det var precis lagom för honom. Han var super-fokuserad först, slajdade sen iväg en bit (förmodligen distraherad av djurlukter), men hittade tillbaks till spåret sen och tog slut-apporten. Jag hade lagt sex-sju apporter på den korta sträckan, och han tog alla utom en. Pietro fick ett spår gick över ren jord. Det var säkert inte mer än tjugo-trettio meter, men tydligen svårt ändå, fanns väl inte så mycket som band vittringen. (På gräs kan han ju annars gå flera hundra meter utan problem). Han fick anstränga sej för att klara det. Logan fick tre grejer utslängda i några tajta snår. Han fick verkligen pressa sej fram för att hitta grejerna, men han verkar tycka att det är kul med lite rent fysiska utmaningar i uppletandet.

Det är jättekul att träna näsarbete med mina små, men jag längtar tills jag har min schäfer, som troligtvis kommer att utvecklas på ett helt annat sätt... så man kan göra svårare och svårare spår, hitta på lite rejäla utmaningar.

Idag blev det lite agility-träning i trädgården. Först Bissen då, som aldrig tröttnar på att träna tricks, som lätt kan repetera samma tricks tusen gånger i rad utan att tröttna. Han har ändå lite svårt att lära sej att man ska gå på höger sida om första slalom-pinnen, fast vi pedagogiskt har tränat med bara en port. Nu tänkte jag vara ännu mer pedagogisk och "tillrättalägga miljön", ställa en plasthink så att den var lite ivägen ifall Bissen var på väg att ta fel håll. Det gick jättebra, nu verkade polletten trilla ner ordentligt. Och så lite vanligt hinderhopp. Där fick Bissen först för sej att göra nån slalom-hopp-kombination; springa mot hindret, men sen runda ena stödpinnen och hoppa mot mej istället. Men sen gick han tillbaks till att hoppa normalt.
Pietro fick också köra slalomet med hinken; han har inte bara haft en aning svårt, utan jättesvårt, att fatta att man ska in från en viss riktning. Men nu funkade det. Pietro har helt annan inlärningsstil än Bisse; mer stå och fundera lite och sen testa nåt beteende, snarare än att bara köra trial-and-error i rekordfart tills man träffar rätt, som Bissen gör. Men i slutändan lär sej ju båda två.
Till sist Logan som egentligen tycker agility är aptråkigt (undantaget balans-hindren, för Logan gillar att klättra och ha utsikt). Jag kom på att han kunde hoppa fram och tillbaks och sen skälla ett par gånger på mej mellan varje hopp. Genast blev det roligare! Logan kom igång och hoppade och skällde med entusiasm. Iaf i nån minut. Sen tröttnade han och gick helt sonika in igen. That's life med en tibbe.