Alltså gu va overkligt - the zombie diaries

Ända sen Blair Witch Project har många människor uppenbarligen tyckt att det blir extra läskigt med skräckfilm om man låtsas att den har filmats "på riktigt" - dvs att nån snubbe eller snubbinna sprungit runt med en kamera på axeln mitt bland zombies/häxor/spöken/jättemonster och sen har nån hittat filmen och oj, nu får vi titta på filmen dom har hittat. Jag fattar det INTE. Jag kan köra en suspension-of-disbelief-operation när det gäller det faktum att det finns zombies, häxor, spöken eller monster. Men jag kan inte suspenda min disbelief till den milda grad att jag tror på att nån fortsätter springa runt med kamera på axeln utan att tappa den oavsett hur hotad till livet h*n är och oavsett hur totalt apokalyptiskt och krisigt allt blir. Eller att man t o m tar sej tid att zooma när zombies börjar äta på ens döda kompis tarmar. Det blir bara löjligt. Hela tiden satt jag och tänkte "ah men gu va overkligt asså" och då inte om själva zombisarna, utan om det faktum att dom aldrig slutade filma.
Det är ingen bra skräckfilm om man sitter och tänker så istället för att bli rädd eller åtminstone lite engagerad i vad som händer.

Förr i tiden var det typiskt för zombies att gå långsamt. I o m "28 dagar senare" så fick zombisarna spring-förmåga (och genren som Nöjesguiden kallat "800 meter zombie" skapades). Nu gillar jag iofs inte "28", jag tycker det är en apkorkad film och en stor besvikelse, ge mej "...of the dead"-serien any day men inte "28". Men just själva grejen med att zombisarna började springa är rätt logisk. Om dom bara kan gå långsamt så... tja... det förtar lite av deras läskighet ändå. I gamla zombiefilmer brukade det handla om att radioaktivitet på nåt vis väckte liv i alla lik som låg på kyrkogårdar och bårhus över hela landet, och det är klart, då blir dom ju så många att dom blir farliga bara därför. Det finns ju hur många döda som helst. Men sen slutade folk att vara rädda för radioaktivitet och blev rädda för virus istället, så nutida zombiesar är alltid resultatet av virus-epidemier. Och det är klart, då blir ju deras antal genast mer begränsat. Därför måste dom kunna springa. Zombie diaries kör på virus-temat, men har ändå långsamma zombies. Jag kom att tänka på en gammal Robotman-serie: Robotman och Monty har råkat väcka mumiens förbannelse till liv när dom undersökte en gammal pyramid. Mumien vaknar upp från dom döda och börjar följa efter dom. Först skriker Monty "spring, spring!" - men ändrar sej snart till "eller ja, gå åtminstone i ganska rask takt". Så var det med zombisarna i zombie diaries. Rask promenadtakt och dom skulle inte ha en chans att hänga med. Konstigt nog blev ändå folk dödade hela tiden! En kille blev påhoppad av en zombie när han satt i en stillastående bil med öppen dörr, och man bara... hallå? Om han öht råkat kasta en blick under axeln dom senaste femton minutrarna så hade han ju hunnit se zombien lååååångsamt stappla emot honom, och han hade kunnat flytta på sej. Men han måste ha suttit och stenhårt fixerat blicken i en och samma riktning i minst en kvart - och tja, är man så dum att man gör det i ett zombie-infekterat England så får man väl skylla sej själv.

På slutet bytte filmen plötsligt genre till "arbetarklass torterar och mördar medelklass", denna härliga engelska film-genre som gett oss såna mästerverk som Eden Lake .

Kort sagt: Inte alls en film som "gör zombier skrämmande igen" som det stod på omslaget, utan en väldigt töntig historia.