Kanske skulle man börja tävla LYDNAD igen...

...tänkte jag idag på BhK, när Bissen var så himla duktig och gjorde alla moment så fint. Ända tills apporteringen. Han sprang rakt ut och skulle ta apport-bocken, sen avbröt han sej på halva vägen och började istället utföra nån sorts underlig hula-hula-dans. Det visade sej att en insekt hade satt sej på hans höft! Vad jag kunde se hade han inte ens blivit biten/stungen av den, men den störde tydligen. När den väl var borta från hans närområde kunde han apportera lika fint som han gjort allt annat.

Så nä. Jag skiter i det. Jag fortsätter att bara träna med Bisse, för han tycker ju det är otroligt kul att träna både spåret och lydnaden... Men det krävs så himla lite för att distrahera honom. Och jag tror mest det handlar om medfödd mentalitet på den punkten (Logan och Pietro är ju helt annorlunda). Jag bryr mej inte alls om ett litet avbrott för hula-hula i lydnadsträningen, men hade vi stått på en tävling som jag betalat pengar för att vara med i och gått upp jättetidigt på morgonen etc - då hade jag nog inte kunnat låta bli att bli lite irriterad ändå. Och så blir Bissen ledsen, för han är så känslig för sånt.

Och vete sjutton förresten om jag nånsin kan ta appellen med Logan. Sist vi var på BhK så var han ju jättepeppad, vi körde ett riktigt långt lydnadspass och han var taggad hela tiden... Nu däremot var det gamla vanliga visan, man får jobba för att peppa upp honom och sen bara träna helt kort. Kommer han nånsin att kunna prestera pålitligt i lydnad, utan en massa tvång? F-n tro't.

Jaja, snart är jag ju med brukshund. :-) Sannolikheten att den kommande schäfern inte har mer brukstalang än dom nuvarande jycksen får väl beskrivas som ganska mikroskopisk ändå...