tisdag 31 augusti 2010

Tänk dej ett rum fullt med parfym och nybakade pajer...

...och där ska du leta efter en (också nybakad) pepparkaka. Det är mörkt, så du kan inte använda ögonen för att lokalisera pepparkakan. Och i rummet så står tio nybakade pajer av olika sort, plus att tio flaskor med koncentrerad parfym har hällts ut över väggar, golv och möbler. Och nu ska du försöka lokalisera pepparkakan med luktsinnet.
Alltså, normalt sett så kan man lukta en nybakad kaka. Men under ovan beskrivna omständigheter så skulle det vara omöjligt. Det skulle inte spela nån roll hur hårt man koncentrerade sej - parfymen och pajerna skulle "överrösta" pepparkakan totalt.

Det är lätt att tänka att hundars och människors luktsinne bara skiljer sej åt genom att hunden kan känna svagare dofter. Men så är det inte, för hundar klarar ju faktiskt av uppgifter som är analoga med den jag beskrev ovan.

Idag hade jag gjort ett halv-hårt spår åt Pietro. Det gick på sand/grus som var lite fuktigt, men ändå så pass hårt att det inte blev några fotspår där jag gick. Som vanligt hade jag små plastprylar och några målade metallgem som apporter. Vid ett av gemen började Pietro cirkla runt runt, istället för att bara gå fram till gemet och apportera det. Då såg jag att det faktiskt fanns en massa fotspår där, från rådjur. Dom var inte så djupa, eftersom marken som sagt var ganska hård, men syntes ändå tydligt när man kollade på nära håll. Alltså, rådjurs-fotspår måste ju lukta mycket starkare än mina fotavtryck (som ju har gjorts med skor på), för att inte tala om det lilla gemet av metall. (Jag såg precis var gemet var eftersom det är rödmålat, men hundar har rödgrön färgblindhet.)
Pietro höll på i säkert två minuter och cirklade runt runt, under stenhård koncentration. Men sen hittade han gemet! Helt otroligt.

Bisse fick f ö ett spår med några mathögar i som gick genom skogen och var c:a tvåhundra meter långt. På slutet låg det pinnar som vi lekte med. Ett sånt spår är ganska lagom åt honom. Logan fick göra uppletande-övningar, och var så otroligt taggad, så sen gjorde vi lite fotgående också och så fick han springa efter leksakerna och skälla på dom som belöning.

Lena Andersson och barnafödar-normen

Lena Andersson är anti barn Det är ju en ganska spretig krönika, där många olika argument kläms in. Men en grej som hon påpekar, och som är väldigt viktig, är det här med miljöaspekten.
"Även Sverige är en del av klimatkatastrofen. Att tala om glödlampor och plastlock men aldrig om antalet människor är absurt. Naturresurserna räcker inte"
Så är det ju. Varje ny människa sliter på planeten, iaf om människan lever i västvärlden. Även en med våra mått mätt väldigt miljövänlig svensk konsumerar, konsumerar och konsumerar av jordens resurser. Att minska på antalet människor skulle göra större skillnad för planeten än all sopsortering i världen. Det betyder förstås inte att man ska återuppliva gamla tiders tvångssteriliseringar eller Kinas ettbarns-politik - det kanske räcker med att låta folk välja helt själva om dom ska ha barn eller inte.
Så är det ju inte idag. Åtminstone om man är kvinna så blir man tjatad på att skaffa barn, man kommer att ångra sej sen annars... I perioder har det dessutom varit massa skriverier i tidningarna om att kvinnor borde skaffa barn tidigare, för risken att bli ofrivilligt barnlös ökar om man väntar tills man är trettioplussare (att den risken fortfarande är rätt liten om man väntar tills man är typ trettiofem var det ingen som nämnde, det tjatades bara nåt enormt om att risken ökade med åren). Och om alla som faktiskt vill ha barn skaffar barnen när dom är tjugofem eller trettiofem gör också skillnad för jordens befolkning - ju tidigare folk skaffar barn, ju tätare det är mellan generationerna, desto fler människor på jorden, eftersom fler människor kommer att leva samtidigt. Från politiskt håll så ses det självklart som ett problem om barnafödandet minskar, och man tar till olika åtgärder för att få det att öka. (Jag tycker mej minnas en Göran Persson som stod med bebis i famnen och uppmanade alla att föda fler barn... var det en mardröm eller hände det verkligen?).
Låt alla välja själva utan press, så minskar säkert befolkningen lite lagom sådär.

Men då kommer problemet med vilka som ska försörja dom gamla. Ja inte vet jag. Kanske måste man i framtiden ha det som i Bruce Sterlings sci-fi-roman "holy fire" - hela idén med pension är avskaffad, samhället domineras av gamlingar som jobbar tills dom stupar. 90 år och gå till jobbet fem dagar i veckan, jajamen!
Nä jag vet, det låter ju inte alls kul. Fast nåt alternativ måste man ju hitta på. Som "Johan" så insiktsfullt påpekade i Julia Skotts kommentatorsfält - dagens politik på barnafödar-området har exakt samma struktur som ett pyramidspel. Idén är att man konstant fyller på med fler och fler människor underifrån, för att försörja toppen. Man ser till att ha 100 unga som jobbar, och som kan försörja 50 pensionärer. Men när dessa 100 själva blir pensionärer, behövs 200 unga för att försörja dom. Och så vidare. Problemet med pyramidspel är ju att dom inte kan växa och växa i all evighet. Förr eller senare rasar hela strukturen.
Jobbigt läge.

söndag 29 augusti 2010

Den hår låten dansade vi mycket till igår:

DAF: Brothers Men vad är det egentligen som bröder gör med varandra?

Memo to self:

Lämna hundarna hemma när jag går ut i skogen och förbereder spår och uppletande. Binder man dom vid ett träd sitter bara Logan och skäller och gapar och tycker att nuuuu är det väl ändå hans tur!

Pietro fick långt spår över klippor bara, men han tog det superbra. Logan fick alldeles för lätta uppletande-övningar... han börjar bli bra på detta, dags att göra lite mer avancerat (mer avancerat för Logan alltså - typ ha grejerna tjugo-trettio meter istället för tio meter bort ;-)).

Bisse fick ett spår där det i början var några mathögar i stället för apporter, och sen apport-pinnar på slutet. Ganska kort (under appell-längd), men riktigt klurigt den tid det varar. Jag tror det är det bästa för honom - då får han en utmaning, utan att hans koncentrations-förmåga hinner brista.

Här inge slott

Häromdagen insåg jag att vi aldrig varit vid Häringe slott, trots att det står en vägskylt med "Häringe slott, 4 km" inte långt från oss. Alexander föreslog att det kanske inte finns nåt slott där. Det kanske är en vits: "Här inge(t) slott". Men på vinst och förlust så packade vi in hundarna i bilen och åkte dit. Det fanns ett slott.
Vid slottet fanns också denna hundkyrkogård.
Sen skulle vi ta en promenad i Häringe nationalpark. I Häringe nationalpark finns många jätte-ekar. Jätte-ekarna är hem åt många unika arter (läste vi på en informations-skylt).
Vi gick och gick. I samma riktning hela tiden, det är vi säkra på! Ändå kom vi rätt som det är tillbaks till vår startpunkt. Uppenbarligen måste vi ha råkat passera genom ett maskhål i rymden.
Många konstiga träd fanns det.

Vi ska göra ett nytt försök att gå igenom nationalparken en annan gång.

På kvällen var det säsongs-premiär för Bodytåget. Hundarna var iaf redigt trötta efter äventyren i skogen, och sov gott när vi lämnade dom för att ägna resten av kvällen åt öl och body...

lördag 28 augusti 2010

Dom stackars olyckliga rika

Såhär jobbigt är det att vara superrik - avsnitt av brittiska sci-fi-komedin Red Dwarf. Se från början, eller spola fram och se från 2:25 till 3:10 ungefär, för att komma rätt på Rimmers lilla tal och den fina sensmoralen.

Tänkte på detta när jag läste en intervju med Maria Sveland i dagens DN. Tydligen har hon skrivit en ny bok där överklassen är känslomässigt snöpt och iskall, medan arbetarklassen är härlig, glad och charmig. Hej, VM i klyschor! Eller som Alexander sa: "Titanic - samtidigt i Sverige...".

Alltså, det är klart man kan ha känslomässiga problem som överklass. Precis som man kan ha det som arbetarklass. Den enda skillnaden är väl att arbetarklassen dessutom har ekonomiska problem som överklassen inte vet vad det är för nånting. Min teori är dock att det är så himla jobbigt att tänka på att världen är orättvis och att vissa människor har mer än andra, så man försöker desperat intala sej att det inte alls är så. Man försöker desperat intala sej att världen är helt rättvis trots allt, så att den som har mer av nånting (pengar) liksom kompenseras av universum med att få mindre av annat (äkta lycka, varma känslor). Men när man skriver det rakt ut såhär så syns det vad otroligt dumt det är.

Vissa har det bättre och andra har det sämre. Face it.

fredag 27 augusti 2010

Spår idag...

Gjorde ett spår på sådär hundra meter i skogen och över stock och sten för lilla Bisse Bus. Hade några mathögar och några pinnar i spåret. Bissen bestämde sej för att bara ta maten, men körde sen koncentrerat... som slut hade jag lagt flera pinnar i en hög, och tog sen ett litet tag i linan som påminnelse, och då apporterade han glatt ena pinnen efter den andra.
Han tycker det är så otroligt roligt att spåra, och nu när man öht inte behöver ha tävlings-kraven i huvudet blir det liksom bara avslappnat och spännande, men ingen stress och frustration alls. Helt klart rätt beslut att sluta tävla med honom... dessutom höll militären på och övade idag, men det var som att han öht inte hörde vapnen. Iofs lät det som kulsprutor, som alltid varit det minst otäcka för honom, men känns ändå som om skott-räddheten håller på att minska, sen vi ändrade taktik från "försiktig tillvänjning" till "undvika så mycket som möjligt". Man får vara lite flexibel och anpassa sej efter individen... inte bara gå på hur man "har hört" att man ska göra med rädda hundar.

Pietro fick ett spår över stenar och mossa, men ingen jord. Kanske femtio meter, med gem som apporter. Det var på en punkt då det tydligen var jättesvårt, och han gick runt i cirklar och "X" ett tag innan han kunde fortsätta. Sen var det en vinkel där han tog själva vinkeln nemas problemas, men strax därefter så gick spåret mellan två stenar. Och det var svårt. Han höll på väldigt länge uppe på stenarna, tittade på mej och bad om hjälp, men jag gjorde inget, och till slut lyckades han hitta rätt själv.

Logan fick leta reda på leksaker som jag kastat in i skogen, dvs ingen markvittring alls. Ffa en plast-igelkott som ramlat ner i ett hål under några stenar blev en utmaning, men entusiasmen var total! :-D

Sitter här med däst mage

Jag fattar inte vad mycket tofu jag åt igår. Vi var på Kokyo med jobbet och käkade. Först åt jag förrätt, tallrik med blandad tofu (dom gör sin egen tofu på Kokyo, massa olika sorter). Sen ville inte kollegan Maria ha sin, hon upptäckte att hon inte gillade tofu så himla mycket, eller iaf inte alla sorter("är det fänkål i eller? Den här smakar ju lakrits!")Som den sanna hushållsgris jag är så åt jag upp hennes också. Sen åt jag min huvudrätt, som var en stor wok med "vegetariska köttbullar" gjorda på tofu. Och sen åt jag efterrätt, kidneyböns-paj med glass. Ja alltså det låter inte som efterrätt, paj på kidneybönor, och det låter helt sjukt att ha glass till. Men jag har sett paj på kidneybönor med antingen glass eller nån söt sås till på många öst-asiatiska restauranger, så det verkar vara en normal öst-asiatisk dessert. När jag testade det första gången tyckte jag till min enorma förvåning att det inte bara var konstigt utan gott, så nu äter jag jämt det till efterrätt, med te till.
När jag vaknade den här morgonen var jag fortfarande mätt. Hittills har jag druckit en kopp kaffe till frukost. Jag tror bara det händer när man ätit just massor av tofu... att man fortfarande är mätt när man vaknar. Weird känsla.

onsdag 25 augusti 2010

tisdag 24 augusti 2010

Din hund är ingen Gandhi

Ser ni skillnaden?->
Jag och hundarna var ute på stan idag. Hundarna var hur glada som helst... måste ta in dom till city oftare, det är ju urspännande för dom med alla lukter.
På hemvägen, i t-banan, så var det trångt och mycket folk. Vi blev stående ganska nära dörrarna. Vid en station, när dörrarna öppnades, så stod en kvinna med en CC-hanne precis utanför. När nu detta stora hund-huvud dök upp "ur tomma intet" 50 cm från mina hundars ansikten så hann det bli ett kort "VOFFRROARR" innan jag makat undan dom. Men sen stod CC:n och mina hundar typ två meter ifrån varandra med slappa koppel och det var helt lugnt.
Men CC-matten tyckte tydligen att ett sekundsnabbt "VOFFRRRROARRR" var nåt att hänga upp sej på, för hon började hålla en lång föreläsning för sina vänner som också var med. Hon klagade högt och ljudligt över att "folk" vill att man ska ha stora hundar i koppel, för hennes hund var ju jättesnäll. Det kan man däremot inte säga om små hundar! Inte mindre än tre gånger hade hennes hund blivit allvarligt attackerad av små lösspringande hundar som verkligen "var ute efter att skada". Visserligen hade hennes hund aldrig gjort minsta ansats att försvara sej, så snäll var han, men om han nån gång bet tillbaks så vet man ju vad som skulle hända! Tidningsrubriker om farliga kamphundar, jojo!

Öh liksom... jag vet ju av erfarenhet att det inte är speciellt kul med lösspringande arga hundar, fanns en del sånt i Skarpnäck där vi bodde tidigare, och självklart ska alla hålla ordning på sina jyckar oavsett storlek. Men om nu hennes hund verkligen var så otroligt snäll att den bara stod som en hösäck när mini-mördar-hundarna anföll, hur svårt kan det då vara för matte själv att gå in och försvara sin hund?

Jaja. Föreläsningen rullade på. Det var liksom ingen ände på hur snäll hennes hund var. Han hade aldrig i hela sitt liv ens skällt förutom av ren glädje i lek. Jag har hört folk säga att deras hund aldrig skulle bita en människa, och så får man komma där och föreläsa och säga att vissa hundar har väldigt lång stubin, vissa hundar är väldigt lugna, vissa hundar försöker även i trängda längden att visa underkastelse istället för att bita ifrån, men gränsen går nånstans för alla hundar och överskrider man den så tar hunden till tänderna. Nånting sånt som en 100 % bit-fri hund existerar inte, lika lite som det finns en 100 % sparkfri häst eller 100 % klösfri katt - är situationen tillräckligt desperat (ur djurets synvinkel) så kan dom ta till våld. Men att säga att ens hund är så "snäll" att den aldrig ens skäller förutom av ren oförfalskad glädje, det var ju liksom snäppet värre på uppe-i-det-blå-skalan.

Grejen är att den där kvinnan inte är ensam om att ha den inställningen till sin hund... det är ju nåt man stöter på lite då och då. Kanske ffa hos ägare till hundar av raser som anses "tuffa", som i sin iver att förklara att det minsann bara är fördomar överdriver nåt enormt åt andra hållet istället.

Alltså. Det är en hund. Det är ett djur, som följer sina instinkter, och knappt har några frontallober (den del av hjärnan som är viktigast för moralen) öht. Det är inte en Gandhi i päls. Punkt.

söndag 22 augusti 2010

Svårigheterna med att fota hundar

En gång var det en tibbe-uppfödare som funderade på att para sin tik med Logan (i slutändan blev det en annan hanne). Men hon var lite fundersam över hans svanshållning: Han står ju jämt och hänger med svansen på kort. Såhär är det: Logan springer normalt omkring med svansen upprullad i en hård knut på ryggen - om något, så är den lite för tajt ringlad. Men sen ska jag ta ett kort på hundarna, och det är så hopplöst att få med allihop med skärpa när dom springer runt och leker. Så jag säger till dom att stå still. Och börjar kika i kameran och kolla hur jag ska fota. Och så blir Logan uttråkad, väldigt snabbt, och när Logan har tråkigt trillar svansen ner. På ovanstående bild har jag tydligen lyckats fånga svansen exakt i den sekund då den faller...



Sen blev Bissen uttråkad istället.

lördag 21 augusti 2010

Agility och näsarbete

Igår var jag och hundarna ute och tränade pyttespår. Bissen fick ett spår på kanske hundra meter i skogen. Det var precis lagom för honom. Han var super-fokuserad först, slajdade sen iväg en bit (förmodligen distraherad av djurlukter), men hittade tillbaks till spåret sen och tog slut-apporten. Jag hade lagt sex-sju apporter på den korta sträckan, och han tog alla utom en. Pietro fick ett spår gick över ren jord. Det var säkert inte mer än tjugo-trettio meter, men tydligen svårt ändå, fanns väl inte så mycket som band vittringen. (På gräs kan han ju annars gå flera hundra meter utan problem). Han fick anstränga sej för att klara det. Logan fick tre grejer utslängda i några tajta snår. Han fick verkligen pressa sej fram för att hitta grejerna, men han verkar tycka att det är kul med lite rent fysiska utmaningar i uppletandet.

Det är jättekul att träna näsarbete med mina små, men jag längtar tills jag har min schäfer, som troligtvis kommer att utvecklas på ett helt annat sätt... så man kan göra svårare och svårare spår, hitta på lite rejäla utmaningar.

Idag blev det lite agility-träning i trädgården. Först Bissen då, som aldrig tröttnar på att träna tricks, som lätt kan repetera samma tricks tusen gånger i rad utan att tröttna. Han har ändå lite svårt att lära sej att man ska gå på höger sida om första slalom-pinnen, fast vi pedagogiskt har tränat med bara en port. Nu tänkte jag vara ännu mer pedagogisk och "tillrättalägga miljön", ställa en plasthink så att den var lite ivägen ifall Bissen var på väg att ta fel håll. Det gick jättebra, nu verkade polletten trilla ner ordentligt. Och så lite vanligt hinderhopp. Där fick Bissen först för sej att göra nån slalom-hopp-kombination; springa mot hindret, men sen runda ena stödpinnen och hoppa mot mej istället. Men sen gick han tillbaks till att hoppa normalt.
Pietro fick också köra slalomet med hinken; han har inte bara haft en aning svårt, utan jättesvårt, att fatta att man ska in från en viss riktning. Men nu funkade det. Pietro har helt annan inlärningsstil än Bisse; mer stå och fundera lite och sen testa nåt beteende, snarare än att bara köra trial-and-error i rekordfart tills man träffar rätt, som Bissen gör. Men i slutändan lär sej ju båda två.
Till sist Logan som egentligen tycker agility är aptråkigt (undantaget balans-hindren, för Logan gillar att klättra och ha utsikt). Jag kom på att han kunde hoppa fram och tillbaks och sen skälla ett par gånger på mej mellan varje hopp. Genast blev det roligare! Logan kom igång och hoppade och skällde med entusiasm. Iaf i nån minut. Sen tröttnade han och gick helt sonika in igen. That's life med en tibbe.

Fick en blog-award från Nice M


Tack tack Nice M! :-)
I villkoren för denna Award ingår att man ska skriva sju intressanta grejer om sej själv. Intressanta? Vete sjutton, men man kan ju försöka.

1. Jag har ofta s k "klara drömmar". När jag var yngre trodde jag att alla människor hade det. Sen upptäckte jag att dom flesta inte ens förstår vad man syftar på när man försöker beskriva hur det är att ha en sån dröm. Man sover alltså riktigt djupt, man har absolut ingen känsla av sin egen kropp i sängen, och hör absolut ingenting av det som händer i rummet där man sover, allt sånt här helt avstängt. Istället har man väldigt realistiska upplevelser av det man drömmer om. MEN man förstår ändå, på ett rent intellektuellt plan, att det bara är en dröm.
Jag läste i en populärvetenskaplig artikel att detta inträffar när frontalloberna (som annars är rätt passiva när man drömmer) plötsligt får nästan vaken aktivitet mitt i sömnen.

2. Jag växte upp med katter. När jag var barn trodde jag aldrig att jag skulle skaffa hund, jag tyckte det verkade vara så mycket jobb med hundar, katter verkade mycket bättre.

3. Jag växte upp i en liten ort på Närkeslätten, men flyttade till Stockholm när jag var nitton. Jag kände inte en käft i Stockholm då - det var en ren Fucking Åmål-grej, jag stod inte ut på vischan och ville till den magiska storstaden. Och jag har faktiskt aldrig ångrat mej.

4. Jag har älskat superhjälte-serier sen jag var liten. Men att vara tjej och gilla Hulken och Stålmannen var pinsamt och konstigt, så det är inte förrän nu i vuxen ålder som jag låter det intresset blomma helt ohämmat.

5. Jag avskyr det mesta som annars räknas som typisk "tjej-kultur"; typ Bridget Jones dagbok, romcoms i allmänhet, Sex and the City. Jag har snarare samma smak och intressen som en typisk manlig nörd.

6. Jag och Alexander bestämde att vi skulle gifta oss när vi varit ihop några månader bara. Då slog vi ihop våra skivsamlingar och sålde av alla dubletter. Alla våra vänner bara "nä men tänk om det tar SLUUUT? Det kommer att bli OMÖJLIGT att återställa era respektive samlingar....". På den tiden kunde man nämligen inte bara ladda ner allting från internet - det var ofta svårt att få tag på skivor. *gammel-mormor berättar*

7. När jag var liten sa jag att jag skulle bli antingen konstnär eller författare. Sen blev jag filosof.

Nu skickar jag vidare awarden till
Mästerkatten Wiki
klonen Diana
Ida och Spralleman
Mannen som kan prata om hundar
Mossa
Fred the vov
Polarcollie

fredag 20 augusti 2010

Sagan om den svettiga pungen - en sann historia.







Intervju med Christopher Sander från [ingenting] i DN På Stan

- Det finns ingen politisk tråd. Vi är varken röda eller blåa, vi är regnbågsbarn.
Sander blir tyst en stund. Sedan säger han plötsligt:
- Vet du vad ett människoliv kostar?
Sådant är ett samtal med Christopher Sander. Det böljar och drar iväg åt olika håll. Jag skakar på huvudet.
- De har räknat på det där. Det är en intressant sak när man räknar på trafik och på hur mycket en väg ska kosta. Ofantliga summor per meter. Då baserar man det på vad ett människoliv är värt: 200 000 kronor per år. Så mycket förlorar staten om vi dör.
Hur politisk är du?
- Alla är 100 procent politik, 100 procent ekonomi, 100 procent religion. Men jag är alldeles för relativistisk för att engagera mig i ett parti.
Ändrar du dig ofta?
- Nej, men jag ser alltid två sidor av myntet. Dessutom har det gått som en röd tråd genom hela mitt liv att vilja bygga broar snarare än att vara stolt. Att hela tiden utmana en ståndpunkt för att balansera. Men man måste också ta ställning ibland. Om man bara går runt och tar ut saker mot varandra hela tiden blir det till slut bara platt och tomt och inte värt något.

Om utställningar, och hur dom påverkar hundraserna

Jag umgås ju mest med bruksfolk, och där är inställningen till utställningar ofta rätt negativ. Det är vanligt att höra påståendet att det vore bättre om det inte fanns några utställningar med tävlingsmoment, utan bara exteriörbedömning. Jag tycker inte det är så enkelt. Det finns liksom lite fler raser än bruksraserna. ;-) Tar man ett vitt grepp på raser öht så har utställningar knappast haft samma effekt på alla.

1. Först har vi då bruksraserna. Där tycker jag man kan generalisera och säga att utställningar inte har fört nåt gott med sej. Dels har vi dom tydligt delade raserna schäfer och malle, där det är ganska ovanligt med uppfödare som parar över "variant-gränserna". Ffa hos schäfern så har utställnings-varianten ett lite opraktiskt utseende, med alltför vinklade bakben, alltför sluttande rygg och alltför tung och grov för att det ska vara riktigt optimalt för t ex en skyddshund eller rapporthund. (Sen är det en annan sak att många överdriver om vad dålig utställnings-schäfern är, kallar den för vrak som enbart duger till att svansa runt i en ring osv. Jämför man den med bruksvarianten kanske det verkar så, men jämför den med dom flesta andra bruksraserna så ligger helt plötsligt utställningschäfern riktigt bra till både vad det gäller MH-genomsnitt och deltagande på bruksprov. Men genomsnittligt sämre än bruksvarianten är den ju helt klart.)
Förutom dessa skarpt delade raser så har vi raser med lite luddigare delning, som t ex rottis, riesen, grönis, terv, långhårs-collie... "Bruks-avel" på dessa raser innebär inte att man får fram samma kapacitet som hos en bra bruksschäfer eller bruksmalle, men det innebär att hunden har mycket bättre arbetskapacitet och mycket bättre mentalitet öht än majoriteten i sin ras. Och i regel finns det också lite utseende-skillnader; t ex är en "bruks-avlad" rottis mycket mindre och smidigare än en utställningsavlad.
Kollar man på kelpien så är det väl den enda bruksrasen som är representerad på högsta nivå med mer än några enstaka individer, och där man ändå kan ta sin SBCh och knipa ett SuCH också... (Jo jag vet att det finns dubbel-champions i andra bruks-raser också, men det är ju inte så vanligt.)
Okej, nu blev det säkert inte exakt rätt om precis alla raser här, schäfer är ju den bruksras jag kan absolut mest om. Men man kan iaf se en allmän trend: Dom uppfödare som bryr sej mindre om utställning föder också upp hundar med bättre mentalitet och en mer funktionell kroppsbyggnad för arbete. Med det i bakhuvudet är det ju inte konstigt att bruksfolk blir negativa mot utställningar.

2. Retrievers och spaniels. Inte min kopp te, men det funkar väl i stort sett likadant med dom som med bruksraserna. Labbe, golden, cocker och springer är skarpt delade raser, övriga har lite luddig delning eller har blivit rena utställnings/sällskaps-hundar.

3. Sen har vi en massa jakthundsraser som inte alls är delade, främst drivande hundar. Bland älghundarna t ex är det precis samma hundar som jagas med och som ställs ut. Vad visar då detta? Jo, det finns ingen naturlag som säger att utställningar ger dåliga hundar, eller att uppfödare som ställer ut och vinner priser får fram mindre funktionella och mindre bra hundar än dom som enbart jobbar med hunden. Så jag misstänker att när man mest fokuserar på bruksraser och retrievers, så tror man sej se ett samband som egentligen inte finns där.

Det finns ju faktiskt många uppfödare av populära raser som schäfer, labbe, golden, rottis som varken bryr sej om att jobba med hunden eller gå på utställning. När man undersöker hundars mentalitet, jämför spindeldiagram osv, så klumpas ju i regel dessa "sällskapsuppfödare" ihop med "utställningsuppfödarna", eftersom deras hundar brukar gå tillbaka på utställningslinjer. Det gjorde väl t ex Svartberg i sin Personality in Dogs, där han konstaterade MH-skillnader mellan bruks/jakt-varianten å ena sidan och utställningsvarianten å ena sidan. "Utställningsvarianten" innehåller då i praktiken både utställningsavlade och sällskapsavlade hundar. Men om ett fokus på utställningar var det som orsakade sämre mentalitet och sämre fysik för arbete, så borde väl hundarna börja bli bättre på dessa punkter, om det gått ett antal generationer sen dom sist ställdes ut seriöst? Man borde kunna testa det här påstådda sambandet mellan utställning och sämre fysik och mentalitet, genom att jämföra hundar som kommer från ett antal generationers sällskapsavel med hundar som kommer direkt från en utställningsinriktad uppfödare, och se om dom förstnämnda är bättre. Min gissning är att dom inte skulle vara ett dugg bättre. En genomsnittlig svensson som tar valpar på sin hund för att den är så söt har ju knappast ett dugg koll på den mentala biten, kan inte se skillnad på t ex rädslor och tillgivenhet/följsamhet (eftersom båda delarna kan få hunden att hålla sej tätt intill husse), kan inte se skillnad på ett balanserat temperament och slöhet, tror att skotträdsla är normalt "alla hundar ogillar väl smällare och sånt?", etc. Samma genomsnittliga svensson har ofta ett utseende-ideal som säger "ju större, grövre och mer lik en nallebjörn, desto bättre". Detta utseende-ideal kanske skiljer sej i vissa detaljer från det som råder på utställningar (och pratar vi schäfer så är ju "rak rygg" ett starkt etablerat svensson-ideal), men det är knappast mer funktionellt.

Det som räddat älghundarna från att delas i två varianter, där den ena har sämre mentalitet likaväl som fysik, är inte att dom inte ställs ut, för det gör dom. Det som räddat dom är att gemene man inte vill ha en älghund som ren sällskapshund. Däremot vill många ha lite mer följsamma och lätt-tränade raser som rena sällskapshundar. Jag tror helt klart att det är DET som skapat delningen; och jag tror därför att vi skulle ha sett en delning av t ex schäfer-rasen, även om schäfern aldrig hade ställts ut. Man kanske aldrig hade fått nån räk-variant, men man hade istället haft en stor, grov, rakryggad, nallebjörnslik och rätt slö "sällskaps-schäfer" å ena sidan och bruksschäfern å andra sidan.
Visst spekulerar jag nu, men jag tycker detta scenario verkar betydligt troligare än att vi bara skulle ha haft bruksschäfrar om schäfern aldrig hade ställts ut.

4. Sen har vi BC och WK/ASD, som inte alls får ställas ut på nationella utställningar. Om älghundarna är beviset för att utställningar inte automatiskt leder till delade raser och sämre, så är BC och WK/ASD beviset för att man inte behöver nån exteriörbedömning öht för att kunna föda upp bra arbetshundar. (Det heter ju oftast från utställningskritikernas sida att man "inte vill ha tävlingsmomentet, bara exteriörbedömning".)
En del BC-folk har sagt till mej att BC-rasen är en delad ras den också. Det finns rejäla arbets-BC, och så finns det fjantiga mesiga BC som inte duger till att valla olika djurslag under tuffa förhållanden, men som räcker till om man mest ska köra lydnad och agility, och kan uppfattas som "enklare" i vardagen. Kanske är det så. Det skulle ju i så fall vara stöd för min tes att raser kan delas även om det inte finns några utställningar.
Nån ren "sällskaps-BC" finns väl inte, iaf inte inom SKK. Men vad beror det på? Förmodligen spelar kraven på arbetsmeriter hos föräldrarna för att få regga avkomman betydligt större roll än avsaknaden av utställningar. Nu har jag iofs hört från samma BC-folk att ett godkänt lokalprov i vallning inte är så ruskigt svårt att åstadkomma. Det är inte tillräckligt för att garantera att alla BC är rejäla arbetshundar, utan lämnar utrymme för avel på mesiga BC:s. Men det kan ju ändå vara tillräckligt för att förhindra att det blir en riktig sällskaps-variant.
Ville man ha enbart bruksschäfer, bruksmalle, jaktlabbe osv, inga sällskapsvarianter, så borde man alltså införa nåt motsvarande krav. Vilket förstås aldrig kommer att gå igenom. Men att ta bort utställningar och bara ha exteriörbeskrivning tror jag knappast skulle få den effekten.

5. Sällskapsraser där utställningar bidragit till helt groteska utseenden. Detta är en grupp som ofta uppmärksammas: Bulldoggarna, pekingese, mastiff-raser som blivit hur tunga som helst och fått hur mycket skinn som helst, listan kan göras lång... MEN vad man ofta glömmer bort är att vi också har

6. Sällskapsraser där utställningar tvärtom stoppat överdrifter i utseenden. Ta min ras tibetansk spaniel t ex. Det är en brachecyphalisk ras, en ras vars utseende lätt kan överdrivas. Och många "svenssons" tycker ju det är gulligt med t ex lite extra stora ögon, extra trubbiga nosar, lite rynkor över nosen... Utställningsdomarna har dock hela tiden poängterat och slagit vakt om det måttliga utseendet utan överdrifter. Och jag tror faktiskt inte att en ren exteriörbedömning skulle göra detta lika bra. Ta som exempel den senaste ras-specialen, där en inbjuden engelsk domare poängterade att hon plockade fram lite lättare och mer högbenta hundar till förstaplatserna, eftersom hon tyckte rasen började gå åt det alltför tunga och krumbenta hållet. Det är en typ av finlir som man har plats för i en tävling, men inte på en exteriörbedömning på samma sätt. För det handlar ju inte om att det lufsar runt helt groteskt tunga och krumma tibbar i ringen, som skulle blivit icke godkända på nåt motsvarande korningens exteriörbedömning. Det handlar om små skillnader. Jag tror det här finliret är väldigt viktigt för icke arbetande raser.
Andra exempel är t ex chihuahua, där utställnings-domarna hela tiden dömt fram hundar av vettig storlek, samtidigt som det rasade en trend bland icke utställnings-folk som sa att ju mindre desto bättre. Historiskt sett har dvärgpinschern varit i samma situation som vavvan, att folk ville ha en så liten hund som möjligt och sket i hälsan, och det var utställningsdomare som lyckades vända den trenden. Samma med japanese chin.
Senast idag fick jag höra från en chow-chow-uppfödare att många "svenssons" som vill ha en chow bara vill att den ska vara så grov och rund som möjligt, skitsamma om det är funktionellt eller inte. Öht så tror jag man måste sätta sin lit till bättre utställningsdomare för att få mer funktionellt byggda jättehundar. Jag erkänner glatt att domarkåren på det stora hela taget inte varit några föredömen hittills när det gäller dessa raser - men varför skulle man inte i framtiden kunna ha en domarkår för jätteraser som är lika bra som tibbe-domarna generellt? För vanligt folk kan man absolut inte sätta sin lit till - vanliga svenssons som aldrig satt sin fot på en utställning tycker ju oftast att ju större och tyngre en hund av mastiff-typ är, desto coolare är det.

MINA SLUTSATSER (som inte gör anspråk på att vara vetenskapligt bevisade, men som jag ändå anser vara bättre underbyggda än alternativa påståenden som man ofta hör):

1. Att helt undvika delning av arbetande raser som av olika anledningar är attraktiva också som sällskapshundar går inte. Men för att undvika en alltför skarp delning måste man ha krav på arbetsmeriter för att få regga hundarna. Det är det som är lösningen, inte att ta bort tävlingsmomentet på utställning.

2. Utställningar i sej, inklusive tävlingsmomentet, gör varken till eller från för arbetande raser. Dom är inte skadliga i sej (vilket t ex älghundar bevisar), men dom är inte heller nödvändiga för att få fram bra hundar (vilket BC och ASD/WK bevisar).

3. När det gäller icke arbetande raser så BÖR man ha utställningar, inklusive tävlingsmoment. Men inom alla raser så måste man se till att domarna tar som sin uppgift att skydda rasen mot utseendemässiga överdrifter, så att det funkar lika bra inom alla raser som det redan gör inom exempelvis tibetansk spaniel.

Amen. Nu går jag ner från tvål-lådan.

torsdag 19 augusti 2010

Långpromenad med gossarna och husse

Här har vi duktiga Pietro, som är så snäll och lydig och kan gå lös överallt. När schäfer-bebisen kommer så får den gå på många promenader med Pietro, så kan han visa den hur man ska uppföra sej.


Här har vi busiga Bisse som älskar att dra i kopplet, och därför får gå i dragsele och pumpa upp musklerna på promenad.

Och till sist har vi Logan och husse som kom lite på efterkälken. Visserligen har husse längst ben av oss allihop, men Logan har ju kortast, så det jämnar ut sej.

onsdag 18 augusti 2010

Om raggning på gymmet och framsteg i styrketräningen

Idag har jag styrketränat. Jag kan numera lyfta 27 kilo, men bara ett par gånger, och det kräver lite stånk och stön att få upp skivstången ända upp på raka armar.

För ett tag sen satt jag och kompisen Katta på Bodytåget och förundrades över det faktum att man då och då blir flirtad med på gymmet. Man är ju liksom inte sitt snyggaste jag just då. Illustrationen ovan visar hur man ser ut när man står och lyfter skrot - ådrorna står ut, man är knallröd i fejan (okej just det syns ju inte eftersom jag inte färglagt), svetten sprutar, man grymtar och stånkar osv. Flera killar som satt runt samma bord tyckte dock att det var helt uppenbart. Dom menade att mången manlig hjärna ser det jag ritat ovan, och raskt associerar till det jag ritat nedan.

Och ja, det här anknyter väl i sin tur på nåt vis till det här inlägget av Tanja Suhinina ...

Snabbaste grytan nånsin

Såhär lagar man världens snabbaste rätt:
Hacka grönsaker. T ex lök, squash, morötter, paprika, fänkål... man kan ta lite som man vill. Fräs dom i ganska mycket matolja/rapsolja/solrosolja.
Krydda. Exempel på kryddning: Soja, mycket curry, mycket cayennepeppar, lite mindre ingefära, litegrann kanel. Så brukar jag köra, men det finns förstås många varianter som blir goda.
Häll på sojagrädde eller kokosmjölk. Låt koka upp.
Häll i hackad naturell tofu och/eller färdigkokta kikärter från konserv eller tetra.
Blanda ner nudlar i grytan.
När nudlarna är mjuka så är det klart.

Om man inte tror sej själv om att göra en god kryddning kan man skippa den biten, och ersätta kokosmjölken/sojagrädden med nån sorts färdigsås. Finns lite olika asiatiska grytbaser och såser i affären, och även om inte alla är helt vegatibiliska så är ganska många sorter det.

tisdag 17 augusti 2010

Musikvideon som kan avgöra valet!

MUF:s vallåt
Ett axplock kommentarer från Fejan:
"Har dom anlitat Magnus Uggla's okände kusin Misslyckad Uggla? Är det en hemlig plan som ska få folk att proteströsta på centerpartiet?"
"Kan förbövelen inte rösta M efter det där. Hej centerpartiet."
"Förklarar de krossade rutorna på MUF´s lokal i Uppsala. De sprack säkert av sig själv i ren vämjelse..."
"Efter att ha hört den "låten" blev jag kommunist."
Nä, tacka vet jag "sex mit Reinfeldt". Kolla låtmenyn till höger

Defibrillator på shoppingrundan

Den här bloggen verkar väl vara ett typ-exempel på en sån blogg som Julia skriver om. Man kan inte ha "vanliga bröllopsskor" för det är fult och töntigt. Nä, man måste hitta ett par helt unika och speciella skor som får "hjärtat att stanna" när man ser dom. (Antar att man får ta med sej defibrillator ut på shopping-rundan.) Och allting är liksom sådär... det är egendesignade klänningar och bröllop på Island (det är ju förstås helt normalt om man bor där, men så var det inte i detta fallet), bröllop på hustak etc etc.
Snacka om att ge folk komplex liksom.

Ett ganska o-quirky bröllop: Bilderna

(Forts på förra inlägget) Här kommer lite bilder från vårt bröllop. Om bilderna är sneda beror det på att det var lite knepigt att sitta med foto-albumet i scannern... Dom här bilderna är ju analoga från början, eftersom vi gifte oss förr i tiden innan alla hade digitalkameror.

Vi gifte oss i Sköllersta där jag växte upp. Detta pga att a) det finns en vacker kyrka från 1200-talet där, b) lättare att inkvartera kompisarna från Stockholm hos släkten på landet (alla har stora villor där), än tvärtom.
Tärnorna är mina systrar Anna och Elin, marskalk (det heter marskalk på svenska! Inte "best man"! Så det så!) är Alexanders kompis Morgan.

Dom här första korten är alltså tagna innan vigseln.


Här är vi som synes inne i kyrkan och utbyter ringar.


Och här vandrar vi ut tillsammans. Jag minns att jag, som annars har noll scenskräck, kände mej lite utstirrad under ceremonin, när man bara står där framme hur länge som helst i blickfånget för hela kyrkan... Det som känns lite konstigt är väl också att man står där helt still och tyst utan att göra nånting (för jag har som sagt noll problem med att t ex ställa mej i en talarstol).

Som tur är har man ju ryggen mot "publiken" ända tills vigseln är klar och man går ut igen. Det är förresten ytterligare en anledning att köra på den svenska traditionen där man går in tillsammans, istället för den anglosaxiska där mannen står och väntar på bruden. Förutom den tveksamma symboliken i att kvinnan går från att vara pappas till att bli mannens, så innebär ju anglosaxisk tradition att mannen måste stå där helt själv och bli utstirrad, vänd mot "publiken" och allt, tills bruden kommer fram. Handsvett nån?

Här är vi allihop på kyrktrappan: Brudpar, tärnor, marskalk, präst och diakon.

Vi fick fågelfrö kastat på oss istället för ris. Det är nämligen inte djurvänligt att kasta ris - det sväller i magen på dom stackars fåglar som äter det, och kan i värsta fall döda dom. Min duktiga djurvänliga moster hade dock tänkt på detta (själva hade vi öht inte funderat på ris-frågan innan... vi hade väl annat att tänka på antar jag).

Färden från kyrkan till festlokalen, där vi kände oss ungefär som kungen och Silvia... vi satt och vinkade med avmätta handrörelser åt alla vi passerade.

Champagne-skålning och fördrink utanför Tingsgården, och jag får välbehövlig hjälp med släpet.

Här har vi festen i "tingsgården", Sköllerstas gamla domstols-byggnad som numera är festlokal.

Tårt-uppskärning. Vi hade tårta med marsipan och nån hallonkräm under, med tårtbotten av vegan-sockerkaka.

Här uppträder kompisarna Stefan och Erik som var med i samma band, Trojtsen, som Alexander på den tiden. Jag minns inte om vi visste om det här innan... jag tror inte det. Alexander och Erik återgäldade sen med ett litet uppträdande på Stefans bröllop (han gifte sej året efter). Dom framför Trojtsens största hit "Mjölkharens bistra död". (Hm, blev det kanske lite quirk här trots allt?)

När den här bilden togs, på mej och kompisarna Annette och Anki, hade jag hunnit bli kalasfull (champagne att skåla i+vin till maten+punsch till kaffet+öl och drinkar till festen).

När jag och Alexander skulle åka taxi till hotellet i Örebro för vår bröllopsnatt så stannade chaffören till utanför mammas och pappas hus där vi hade vår packning, så vi kunde plocka upp typ tandborstar och sånt. Jag tyckte jag var jättesmart som tog med en t-shirt att ha på mej dagen efter. I mitt berusade tillstånd hade jag dock glömt att man brukar ha s k "byxor" på sej också. Nästa dag stod jag alltså där med bara bröllopsklänningen att ha på mej. Jag kommer ihåg hur jag och Alexander stod på nåt torg i Örebro, jag i bröllopsmundering och släpet slängt över armen, och väntade på skjuts ut till Sköllersta igen. *S*
Men det var ett helt underbart bröllop! :-D

Ett quirky och personligt bröllop

Läs det här inlägget av Julia Skott, ni som funderar på giftermål... Jag tycker hon beskriver en del av vår zeitgeist rätt bra där. Allting ska vara så härligt otvunget och personligt och speciellt, och detta leder i praktiken till att man får ännu tyngre krav på sej jämfört med vad man skulle ha haft i en kultur där man förväntas göra saker och ting på traditionellt sätt. (Gäller ju inte bara bröllop för den delen.)

Jag måste säga att det känns rätt skönt att ha sitt giftermål "avklarat" sen nio år tillbaks, att man gifte sej innan det blev så himla hysteriskt med bröllop.

Det här med att göra bröllopet personligt och speciellt... det blir det väl automatiskt. Om man kollar på mitt och Alexanders bröllop så var det ett väldigt traditionellt kyrkbröllop. Ändå speglar det förstås vår smak; att vi gifte oss i en medeltidskyrka med medeltidsliturgi och delvis medeltida psalmer också speglar ju nån fascination för gotik och gammal kristendom. Att han hade frack och jag klänning med släp speglar vad vi tycker är tjusigt när man ska klä upp sej till max, dom lite dova kalla färgerna är också sånt som vi gillar och som passar oss. Vi hade vegan-bröllopstårta och vegan-buffé. Vi bröllopsvalsade till Laibachs Jesus Christ Superstar, eftersom vi förlovade oss under en Laibach-konsert när dom körde den låten. Sen blev det musik som alla kan gilla på festen, men taget ur vår skivsamling, dvs mestadels synth-pop (om man inte har otroligt extrem musiksmak så har man förmodligen, precis som vi, segment i sin skivsamling som dom flesta kan uppskatta, så man slipper välja mellan sånt man själv gillar och sånt som tjocka släkten kan tänka sej lyssna på).
Poängen är alltså att även om man gifter sej traditionellt så kommer ju ens egen smak automatiskt fram i diverse detaljer. Och om ens bröllop blir ett underbart minne för livet eller inte hänger väl mer på om man hittade rätt person att gifta sej med, än om man har rätt vintage-klänning och crazy dekorationer och roliga muffins till alla gäster (för att ta exempel på sånt man, enligt Julias inlägg, tydligen ska ha på ett riktigt hipster-bröllop nu för tiden).

(Sen hoppas jag ni fattar att jag inte dissar vintage och crazy och muffins om man nu verkligen vill ha det...)

måndag 16 augusti 2010

Padd-invasionen


Foto: Mike Krüger
Nu är det fullt med små padd-barn i vår trädgård. Hundarna blir helt vilda. Dom springer efter paddorna och duttar på dom med nosen, sen flyger dom förskräckt i luften och springer iväg, för att strax vara tillbaks igen. Jag läste i nåt nummer av Brukshunden (eller kanske Hundsport) att även våra skandinaviska paddor är giftiga, fast dom har inte så starkt gift. Om hunden biter en padda kan den dock bli illamående och må jättedåligt. Kanske känner hundarna av detta litegrann bara dom sätter nosen på paddans rygg, och det är därför dom håller på så konstigt... slits mellan sin nyfikenhet och det obehag dom får av att nosdutta paddan.
Jag tycker inte dom ska bråka med dom stackars padd-barnen öht, så jag säger åt hundarna att lägga av och gå in igen.
För övrigt så har jag inte bara sett "vanlig padda" (se bild ovan) och "vanlig groda", utan även en långbensgroda, av den röda varianten. Såhär ser den ut: Det är inte klokt vilket djurliv vi har här!

Även dom mest vardagliga grejer blir roliga

Dagen började med att jag och hundarna tränade lite spår. Bissen var fokuserad idag, och kunde spåra självständigt längst ut i linan utan att tappa bort sej. Alla var duktiga faktiskt. Sen ett antal timmars intensivt avhandlings-skrivande, och sen skulle jag och Alexander åka till Länna Handelsplats och köpa lite grejer till huset.

Det är ju egentligen värsta tråkiga vardagliga grejen, att gå runt i byggvaruhus och kolla på alg-tvätt och lasyr osv. Men även en sån helt vanlig grej, som skulle vara skittråkig att göra på egen hand, är rolig att göra med Alexander. Man gör små kommentarer till varandra, kommer med små funderingar som låter konstiga när man säger dom högt, hittar på dumma skämt som är så interna att ingen annan skulle fatta dom... Såna saker.

Det är väl en definition så god som någon på "Den Rätta" - när man har hittat den person som egentligen trista grejer blir kul med.

Mina hundar springer ikapp med Usain Bolt

Ida Eklöf klagar på att hon är så långsam jämfört med sin hund, och jag påpekar att människan som art ju ÄR pinsamt långsam jämfört med dom flesta andra däggdjuren... Så här kommer en liten repris på hur Usain Bolt springer ikapp med mina hundar. Teckningen inspirerades av ett uttalande Bolt gjorde, där han sa att han var rädd för geparder eftersom dom kan springa fortare än han. Grejen är att massvis av djur kan springa fortare än Bolt - att vara "snabb för att vara människa" innebär liksom inte att man är så himla snabb i ett större perspektiv.

söndag 15 augusti 2010

Serierna jag gör till tibbe-tidningen

Jag har just gjort klart en ny serie till rasklubbens tidning. Blogg-läsare som inte är med i tibetanska spaniel-klubben kan få läsa serierna på bloggen istället... Här kommer den första serien jag gjorde åt tidningen (klicka på bilderna så får ni dom lite större):




Hundbebisarna i magen

Våran kommande schäfer ligger just nu i mammas mage. Jag har ganska nyligen fått lära mej att det ser ut såhär:

Alltså, hundfoster ligger inte allesammans i en hög inne i en stor "säck", som människofoster gör om man har flera stycken samtidigt. Istället så ser tikens livmoder ut som ett Y, och hundfostren ligger på rad ganska jämt fördelade i respektive "arm". Vissa har huvudet i riktning mot "utgången", andra ligger åt motsatt håll, men det är inga problem. Det som blir problematiskt är om nån skulle ha hamnat på tvären, då blir det kejsarsnitt. Normalt sett så ska dom dock ligga i två rader som bilden visar.
Det är klart, om alla bara låg i samma "påse" i en stor hög så skulle det ju bli total oordning i magen.
Nu blev ni lite mer allmänbildade, tack vare min blogg. ;-)

Det undermedvetna är pinsamt

Inatt drömde jag följande: Jag och Alexander var i mammas och pappas hus (samma hus där jag växte upp, dom har bott där i 34 år nu). Dom var på semester, och vi skulle passa deras katter. Vad vi hade gjort av våra jycks har jag ingen aning om. Utanför huset blev det världens oväder; först såg vi fyra stora tromber, såna där man bara sett på film och TV, glida fram över Närkeslätten längre bort. Sen började det spöregna och åska.
Plötsligt slog blixten ner i ett träd bredvid grannhuset, och sen spred sej elden till själva huset. Huset är av tegel, och det var det i drömmen också, men teglet brann som fnöske trots spöregnet. Jag och Alexander sprang ut på gatan. Ut ur det brinnande tegelhuset kom en panikslagen tonårstjej som var helt täckt av eld, t o m hennes ansikte brann. Jag ropade till henne "Kasta dej på marken och rulla runt!". Hon slängde sej på den regnvåta asfalten och rullade runt, och genast slocknade all eld, och hon var helt oskadd. Bra knep!
Jag och Alexander tänkte att vi måste stoppa elden från att sprida sej till mammas och pappas hus, och sen alla andra hus på gatan. Alexander sa "Oroa dej inte! Jag sköter det här! Jag har nämligen gått brandskydds-utbildning på jobbet!". Sen sprang han och hämtade mammas och pappas trädgårdsslang och började spruta på det brinnande grannhuset. "Det är viktigt att rikta vattnet mot lågornas bas", sa han. Jag tänkte i drömmen på hur jag, när jag var liten, brukade säga att om vårat hus nån gång började brinna så skulle pappa bara släcka elden med trädgårdsslangen (pappa är brandman). Obs att jag alltså explicit jämförde pappa och min make i drömmen... det är ju pinsamt! Hur j-a freudiansk får man vara egentligen? (:-O
Ja sen bytte iaf Alexander till en brandsläckare som han också hämtade inifrån mina föräldrars hus och sprutade lite sånt pulver på grannhuset, och efter detta var elden släckt. Det var ett stort gapande hål i tegelväggen så man kunde se rakt in i vardagsrummet, men det brann inte längre.
Och sen var drömmen slut. Som sagt, pinsamt undermedvetet jag har... även om väl denna dröm var ännu värre.

lördag 14 augusti 2010

Sökrapport: Silverduk, svettmänniskor, kaninsvanshund

Jag är helt matt i skallen. Fy f-n vad varmt.

Vi var fem personer. Nebraska, Malle-Åsa, två hundbekanta till Nebraska som bor upp i norr men var på tillfälligt besök i Stockholmstrakten. Vi hade sammanlagt åtta hundar att träna. Varje hund fick ju tillbringa större delen av dagen i respektive bil, och där var det svalt. Alla bilar stod i skugga, med silverdukar och solar plexius och korsdrag. Jag har just köpt en egen silverduk till framrutan för trettio spänn på Rusta bara, skitbra. Det var betydligt svalare i bilarna än utomhus. Vi människor var konstant ute och lubbade runt i terrängen så svetten sprutade om oss.

Hundarna var: Tre mallar, två aussisar, två tollare, en tibbe. En av aussisarna var det sötaste jag sett: Ett blått och ett brunt öga, alla färger på kroppen (vit, grå, svart, brun), och en pyttesvans som svansen på en kanin.

Logan var så ivrig att han försökte tjuvstarta några gånger, och jag fick hugga tag i honom och hindra honom. Han får inte sticka iväg förrän jag säger, och måste springa där jag pekar. Det är svårt för Logan, som tycker att han kan själv, och vet bäst själv vart man ska leta. Han verkade inte riktigt fatta själv vad varmt det var och att han inte pallar hur mycket värme som helst, men jag hade sett till att göra skicken korta, och sluta medan det gick bra. När vi gick tillbaks till bilen hängde tungan som en slips på honom, men ändå ville han fortsätta, och ylade surt när han stoppades tillbaks i bilen.

Aussie nummer två var svart och vit och gjorde en nosdutt på kinden på varje figge. Väldigt gulligt.

Nu är jag tillbaks hemma och som sagt helt matt i huvudet. Jag tror nästan jag fick värmeslag. Men så är det: man ser till att hunden inte tar ut sej i värmen och att han dricker ordentligt med vatten och vilar. Själv är man ju bara människa och behöver inte tas så mycket hänsyn till, så man skubbar runt i solgasset tills man nästan svimmar. Så är det.

Sök idag!

Återkommer väl i eftermiddag med nån sorts rapport... :-)

fredag 13 augusti 2010

Elfride Jelinek och zombies

Jag läser Elfride Jelineks "glupsk". Inatt drömde jag om huvudpersonen Kurt Janishc. Både i boken och i min dröm så mördar han en person. I min dröm så fortsatte han dock att mörda en hel radda människor. Sen återkom hans offer i form av zombies, som var ute efter hämnd!
Tja, det finns ju redan zombie-versioner av Jane Austens böcker. Elfride Jelinek plus zombies vore knappast konstigare...

torsdag 12 augusti 2010

Muterade morötter

Lite skörd från våra odlingar på tomten. Men kolla morötterna, dom ser ju helt muterade ut!

Den arga kaninguden - serie

Här kommer serien om kaninguden Hen. Och för en gångs skull så är det inte jag som haft en helt bisarr dröm, utan det är Immanuel Brändemo på bloggen Trollhare som drömt detta: