Fat acceptance

Igår, när regnet totalt öste ner och jag inte hade nåt att göra, satt jag som så ofta och slösurfade på internet. Man går liksom från den ena bloggen till den andra via länkar i kommentators-fälten, och på nåt vis så slutade det med att jag hamnade på några av dom mest kända amerikanska "fett-aktivisternas" bloggar. Det slutade med att jag blev helt övertygad om deras argument, även om det kanske inte har så jättemycket med mej personligen att göra, smal som jag är. Jag ska iaf göra ett inlägg om det.

Om jag öht hört talas om fett-aktivister innan så har jag väl föreställt mej ungefär att dom säger att det är snyggt att ha massa bilringar, fult att vara smal, och bra att äta bigmac och supersize fries varje dag typ. Men oj så fel det visade sej vara. Det här verkar snarare vara deras viktigaste punkter som dom vill föra ut till folket:

1. Det finns ett klart och tydligt samband mellan att äta bra och motionera och bra hälsa, liksom det finns ett klart och tydligt samband mellan att äta skräp och sitta still och dålig hälsa. I hälsans namn så är det därför jättebra att propagera för bra mat och motion. Men om man kontrollerar för motions-och-mat-faktorer så är sambandet mellan vikt och hälsa väldigt luddigt. Det finns sjukdomar som normalviktiga har mindre risk för, men det finns också sjukdomar som överviktiga har mindre risk för. (Här kanske man i rättvisans namn ska påpeka att folk som räknas som "överviktiga" enligt BMH/medicinskt sett inte direkt är vad man kallar "tjocka" i dagligt tal... Folk man uppfattar som "tjocka" brukar hamna i kategorin "fet" på BMI... men ändå.)Att vara superfet så man knappt kan röra sej alternativt jättemager har klara hälsorisker kopplat till sej, men annars är sambandet vikt <-> hälsa rätt luddigt, medan sambandet bra mat&motion <-> hälsa är klart och tydligt.

2. Om vi för sakens skull använder ordet "bantning" om alla kost-omläggningar som syftar till att man ska gå ner i vikt (annars är ju folk förtjusta i att säga "det är inte bantning, bantning är tillfälligt och sen går man upp igen, den här metoden handlar om att skapa en helt ny livsstil" oavsett vilken metod om kör), så kan man konstatera att alla bantningar funkar kortsiktigt, men ingen funkar på lång sikt. Väldigt få bantare (dom finns alltså, men utgör en pytte-procent av alla som bantar) lyckas hålla sej normalviktiga mer än fem år. Sen går man upp igen. Enligt fett-aktivisterna gäller alltså detta oavsett om man nu bantar fettsnålt eller kolhydratsnålt eller på nåt annat vis. Jag har ju inte kollat upp dessa siffror själv, men jag kan tänka mej att det stämmer. Nu för tiden verkar det ju väldigt ovanligt att banta fettsnålt, nästan alla kör kolhydratsnålt. Om LCHF-fanatikerna har rätt i att LCHF gör hela skillnaden, och med den här metoden kan man verkligen bli smal för livet, då borde ju hela Sverige vara smalt om några år, för alla som vill bli smala använder ju den här metoden numera. Vi får väl se.
(Sen läggs ibland brasklappen in att om man verkligen är fet pga att man typ äter fem supersize-McDonalds-menyer om dagen, så kan läget se lite annorlunda ut... börjar man från en väldigt extrem nivå av ohälsosamhet så kan det hända att ens chanser att bli permanent normalviktig genom sund kost och motion är annorlunda. Men den stora majoriteten av tjockisar har inga extrema vanor, utan lever rätt normalt.)

3. Ibland låter det på fett-aktivisterna som om vikten nästan bara avgörs av generna, och det är därför punkt 2 gäller... men det kan ju inte stämma, för i så fall skulle inte vare sej Sveriges eller USA:s befolkning bli tjockare över tid. Men jag tror nog ändå att dom har rätt på punkt 2... här är min egen tanke om varför det kanske är så.
Anta att person A och person B hade levt för sjuttio år sen. Då hade dom enbart ätit väldigt små bullar och kakor när dom skulle fika, för kaffebröd var litet till storleken på den tiden, och käkat massa grovt bröd, gröt och rotfrukter (jo, kära LCHF:are, folk åt faktiskt en massa sånt förr i tiden!). Med den kosten så hade person A legat på gränsen mot undervikt, och person B mitt i normalvikts-spektrat. Men nu har person A och person B växt upp i dagens samhälle, och då ligger person A högt upp i normalvikts-spektrat och person B på övervikt. Det som bestämmer skillnaden mellan A och B är gener - kroppsbyggnad, ämnesomsättning och sånt. Så kan jag mycket väl tänka mej att det fungerar.
Och det kan fortfarande vara så att det inte fungerar att banta för B. Att B, om h*n hade växt upp i ett annat samhälle och därför haft annorlunda matvanor och en annan vikt ända från barnsben, hade varit smalare, är ju fullt kompatibelt med att B nu med den uppväxt och den vikt h*n har nu inte kan banta och få långvariga resultat.

4. Även om B skulle lyckas gå ner från övervikt till normalvikt och stanna där (det är ju som sagt inte helt omöjligt, eller inte omöjligt för precis alla människor, även om det är väldigt ovanligt så finns det ju ett fåtal personer som gör det), och även om det totalt sett är så att sjukdomsrisken är lite lägre för normalviktiga, så är det inte säkert att B nu fick lägre sjukdomsrisk. Allt man vet om normalviktiga kommer ju från studier där nästan alla normalviktiga som ingår har varit normalviktiga i princip hela livet. Det är inte säkert att den lilla grupp som lyckas gå ner till normalvikt och sen klamra sej fast där resten av livet är hälsomässigt jämförbar med dom som är så att säga naturligt normalviktiga.
Iofs finns det ju många studier på folk som bantar och sen får bättre värden på alla möjliga hälsomätningar efter sin bantning (även om dessa troligen kommer att gå upp igen inom fem år, eftersom det gäller dom allra flesta). Men det för oss fram till punkt 5:

5. Om man gör en livsstilsförändring med syfte att må bättre, alltså man är på allvar intresserad av att må bättre och inte av att bli smalare och snyggare, så blir man ofta smalare som en bieffekt. Till en början. Men även om man fortsätter med sin nya träning och sina nya bra matvanor så är det oftast så att sett över ett antal års tid, så glider man sen tillbaka till en rätt hög vikt igen. Även om man permanent har gått ner några kilo som sen stannar borta, så är det väldigt sällan man kommer ända från fet till normalviktig bara genom att skaffa en sund livsstil. (Att gå från fet till normalviktig handlar ju inte om några kilo, utan om många kilo.)
Så om man försöker skita i vikt-aspekten och bara tänker på sånt som att orka mera, inte börja flåsa av minsta lilla osv så kan man få stor framgång och känna sej väldigt nöjd med en livsstils-omläggning - man kommer förmodligen att bli friskare och orka mycket mer om man försöker leva sundare. Men fokuserar man på själva vikten så är det väldigt, väldigt stor sannolikhet att man misslyckas, för man kommer förmodligen inte att bli permanent normalviktig om man startade med en hyfsad övervikt. Därför är det så himla dumt och kontraproduktivt att uppmana folk att bli smala "för hälsans skull".

6. Om folk blev smala av att bli tillsagda att det är fult och/eller ohälsosamt att vara tjock, så skulle det inte finnas en enda tjockis i västvärlden. Så alla borde helt enkelt sluta säga sånt. Alla människor förtjänar respekt, vare sej dom är tjocka eller smala. Och ja, även folk som lever ohälsosamt förtjänar respekt, och att slippa "goda råd" som egentligen bara syftar till att den som ger råden ska känna sej bättre.
Ja punkt 6 är väl då den stora grejen med fett-aktivisterna. Och jag måste säga att dom jag sett verkar hålla väldigt konsekvent på detta, dom säger direkt åt kommentatorer som försöker basha smala människor också. Man ska inte säga att feta är fula och aldrig kommer att få nån, och på samma sätt ska man inte säga åt smalisar att "killar föredrar kurvor" o dyl. Vad folk tänder på är upp till dom, men när man börjar säga saker som "ingen tycker det är snyggt med..." så är det förolämpningar och inget annat.

Fett-aktivisterna länkar alltså till massa vetenskapliga undersökningar när dom påstår att sambandet mellan vikt och hälsa är luddigt at best - jag har inte suttit och kollat igenom dom. Dom påstår att många studier som visar på samband mellan just vikt och hälsa dessutom är sponsrade av tillverkare av bantnings-mediciner - har jag inte heller kollat upp. Men jag misstänker att dom har rätt i stort när det gäller dom mer vetenskapliga påståendena, även om det är så att dom inte har rätt till 100% och att deras påståenden också är vinklade...

Så jag kommer nog att se på det här med bantning på lite annat sätt i fortsättningen. Man kanske t ex ska vara försiktig med att ösa ut komplimanger till en ex-tjockis som lyckats banta. Det är klart att ex-tjockisen blir himla glad över komplimanger, men om nu sannolikheten är jättestor för att ex-tjockisen blir tjock igen inom fem års tid så kanske tidigare komplimanger över smalheten bara förstärker känslan av misslyckande som kommer efter...
Sen har jag själv i tidigare inlägg poängterat att det ju är ren fysik att man blir smalare om man stoppar in mindre kalorier än man förbränner och vice versa. Det tror jag ju fortfarande. Det vore otroligt om fysikens lagar upphörde att gälla i olika personers kroppar. Men detta är ju kompatibelt med att det är nästan hopplöst att bli permanent smal för en tjockis. Om en ex-tjockis ämnesomsättning ser lite annorlunda ut jämfört med en som alltid varit smal, så kanske ex-tjockisen måste ha väldigt rigida matvanor resten av livet för att ligga på plus-minus-noll när det gäller input/output av kalorier. Även om det är rent fysiskt möjligt att göra det, så kanske en normal människa inte pallar det psykologiskt utan att bli totalt ätstörd. Jag tror nog det är värt att påpeka att vikten styrs av input/output i kalorier i kontexten "naturligt smala människor", för jag tror fortfarande, som jag skrivit tidigare, att många (om än inte alla) s k naturligt smala människor i själva verket äter dåligt, utan att dom själva inser det. Man tänker att man äter så himla mycket kalorier, fast man i själva verket har naturligt låg aptit och ofta glömmer bort att äta. När man kommer på att äta så äter man dock vad man känner för, ofta skräpmat. Är man en sån s k "naturligt smal person" så får man förmodligen bättre hälsa av att fundera lite över sina matvanor och sen försöka äta mer regelbundet... Hanna Fridén har ju också skrivit om att s k "naturlig smalhet" enligt hennes erfarenhet många gånger är en ursäkt för ätstörningar (och hon borde ju veta, då hon varit anorektisk och bulimisk själv, jobbat i mode-branschen och jobbat med ät-störningar). Så när man diskuterar smalhet, och det är ju oftast när det gäller just smalhet som folk hävdar att det är medfött och omöjligt att göra nånting åt, så kanske det är värt att påpeka fysikens lagar ibland. Men man får väl se upp lite hur man gör det, så det inte ballar ur i ett skuldbeläggande av tjockisar för att dom inte lägger om sina matvanor till hyperstrikt bantning resten av livet ifall det är det som krävs för att dom ska bli permanent smala.

Ja. Det var alltså mina funderingar om fett-aktivism. Och nu kanske ni undrar hur detta påverkar min plan att deffa bort ett kilo. Egentligen inte alls. Både jag och Alexander, som ju alltid varit smala, fick lite magfett efter en extremt öl-pimplande och chips-frossande sommar. Nu tänkte vi vara lite extra sunda en period för att kompensera och bli av med magfettet igen. Jag tänker att detta inte har så mycket med överviktiga och deras viktkamp att göra. Men det kan ju fortfarande vara nånting som man kanske inte ska gå runt och gnugga i ansiktet på folk, för att inte framkalla skuldkänslor och tankar av typen "jaha, om dom deffar, vad har jag då för ursäkt för att inte banta (göra "livsstilsförändring")?"