Om utställningar, och hur dom påverkar hundraserna

Jag umgås ju mest med bruksfolk, och där är inställningen till utställningar ofta rätt negativ. Det är vanligt att höra påståendet att det vore bättre om det inte fanns några utställningar med tävlingsmoment, utan bara exteriörbedömning. Jag tycker inte det är så enkelt. Det finns liksom lite fler raser än bruksraserna. ;-) Tar man ett vitt grepp på raser öht så har utställningar knappast haft samma effekt på alla.

1. Först har vi då bruksraserna. Där tycker jag man kan generalisera och säga att utställningar inte har fört nåt gott med sej. Dels har vi dom tydligt delade raserna schäfer och malle, där det är ganska ovanligt med uppfödare som parar över "variant-gränserna". Ffa hos schäfern så har utställnings-varianten ett lite opraktiskt utseende, med alltför vinklade bakben, alltför sluttande rygg och alltför tung och grov för att det ska vara riktigt optimalt för t ex en skyddshund eller rapporthund. (Sen är det en annan sak att många överdriver om vad dålig utställnings-schäfern är, kallar den för vrak som enbart duger till att svansa runt i en ring osv. Jämför man den med bruksvarianten kanske det verkar så, men jämför den med dom flesta andra bruksraserna så ligger helt plötsligt utställningschäfern riktigt bra till både vad det gäller MH-genomsnitt och deltagande på bruksprov. Men genomsnittligt sämre än bruksvarianten är den ju helt klart.)
Förutom dessa skarpt delade raser så har vi raser med lite luddigare delning, som t ex rottis, riesen, grönis, terv, långhårs-collie... "Bruks-avel" på dessa raser innebär inte att man får fram samma kapacitet som hos en bra bruksschäfer eller bruksmalle, men det innebär att hunden har mycket bättre arbetskapacitet och mycket bättre mentalitet öht än majoriteten i sin ras. Och i regel finns det också lite utseende-skillnader; t ex är en "bruks-avlad" rottis mycket mindre och smidigare än en utställningsavlad.
Kollar man på kelpien så är det väl den enda bruksrasen som är representerad på högsta nivå med mer än några enstaka individer, och där man ändå kan ta sin SBCh och knipa ett SuCH också... (Jo jag vet att det finns dubbel-champions i andra bruks-raser också, men det är ju inte så vanligt.)
Okej, nu blev det säkert inte exakt rätt om precis alla raser här, schäfer är ju den bruksras jag kan absolut mest om. Men man kan iaf se en allmän trend: Dom uppfödare som bryr sej mindre om utställning föder också upp hundar med bättre mentalitet och en mer funktionell kroppsbyggnad för arbete. Med det i bakhuvudet är det ju inte konstigt att bruksfolk blir negativa mot utställningar.

2. Retrievers och spaniels. Inte min kopp te, men det funkar väl i stort sett likadant med dom som med bruksraserna. Labbe, golden, cocker och springer är skarpt delade raser, övriga har lite luddig delning eller har blivit rena utställnings/sällskaps-hundar.

3. Sen har vi en massa jakthundsraser som inte alls är delade, främst drivande hundar. Bland älghundarna t ex är det precis samma hundar som jagas med och som ställs ut. Vad visar då detta? Jo, det finns ingen naturlag som säger att utställningar ger dåliga hundar, eller att uppfödare som ställer ut och vinner priser får fram mindre funktionella och mindre bra hundar än dom som enbart jobbar med hunden. Så jag misstänker att när man mest fokuserar på bruksraser och retrievers, så tror man sej se ett samband som egentligen inte finns där.

Det finns ju faktiskt många uppfödare av populära raser som schäfer, labbe, golden, rottis som varken bryr sej om att jobba med hunden eller gå på utställning. När man undersöker hundars mentalitet, jämför spindeldiagram osv, så klumpas ju i regel dessa "sällskapsuppfödare" ihop med "utställningsuppfödarna", eftersom deras hundar brukar gå tillbaka på utställningslinjer. Det gjorde väl t ex Svartberg i sin Personality in Dogs, där han konstaterade MH-skillnader mellan bruks/jakt-varianten å ena sidan och utställningsvarianten å ena sidan. "Utställningsvarianten" innehåller då i praktiken både utställningsavlade och sällskapsavlade hundar. Men om ett fokus på utställningar var det som orsakade sämre mentalitet och sämre fysik för arbete, så borde väl hundarna börja bli bättre på dessa punkter, om det gått ett antal generationer sen dom sist ställdes ut seriöst? Man borde kunna testa det här påstådda sambandet mellan utställning och sämre fysik och mentalitet, genom att jämföra hundar som kommer från ett antal generationers sällskapsavel med hundar som kommer direkt från en utställningsinriktad uppfödare, och se om dom förstnämnda är bättre. Min gissning är att dom inte skulle vara ett dugg bättre. En genomsnittlig svensson som tar valpar på sin hund för att den är så söt har ju knappast ett dugg koll på den mentala biten, kan inte se skillnad på t ex rädslor och tillgivenhet/följsamhet (eftersom båda delarna kan få hunden att hålla sej tätt intill husse), kan inte se skillnad på ett balanserat temperament och slöhet, tror att skotträdsla är normalt "alla hundar ogillar väl smällare och sånt?", etc. Samma genomsnittliga svensson har ofta ett utseende-ideal som säger "ju större, grövre och mer lik en nallebjörn, desto bättre". Detta utseende-ideal kanske skiljer sej i vissa detaljer från det som råder på utställningar (och pratar vi schäfer så är ju "rak rygg" ett starkt etablerat svensson-ideal), men det är knappast mer funktionellt.

Det som räddat älghundarna från att delas i två varianter, där den ena har sämre mentalitet likaväl som fysik, är inte att dom inte ställs ut, för det gör dom. Det som räddat dom är att gemene man inte vill ha en älghund som ren sällskapshund. Däremot vill många ha lite mer följsamma och lätt-tränade raser som rena sällskapshundar. Jag tror helt klart att det är DET som skapat delningen; och jag tror därför att vi skulle ha sett en delning av t ex schäfer-rasen, även om schäfern aldrig hade ställts ut. Man kanske aldrig hade fått nån räk-variant, men man hade istället haft en stor, grov, rakryggad, nallebjörnslik och rätt slö "sällskaps-schäfer" å ena sidan och bruksschäfern å andra sidan.
Visst spekulerar jag nu, men jag tycker detta scenario verkar betydligt troligare än att vi bara skulle ha haft bruksschäfrar om schäfern aldrig hade ställts ut.

4. Sen har vi BC och WK/ASD, som inte alls får ställas ut på nationella utställningar. Om älghundarna är beviset för att utställningar inte automatiskt leder till delade raser och sämre, så är BC och WK/ASD beviset för att man inte behöver nån exteriörbedömning öht för att kunna föda upp bra arbetshundar. (Det heter ju oftast från utställningskritikernas sida att man "inte vill ha tävlingsmomentet, bara exteriörbedömning".)
En del BC-folk har sagt till mej att BC-rasen är en delad ras den också. Det finns rejäla arbets-BC, och så finns det fjantiga mesiga BC som inte duger till att valla olika djurslag under tuffa förhållanden, men som räcker till om man mest ska köra lydnad och agility, och kan uppfattas som "enklare" i vardagen. Kanske är det så. Det skulle ju i så fall vara stöd för min tes att raser kan delas även om det inte finns några utställningar.
Nån ren "sällskaps-BC" finns väl inte, iaf inte inom SKK. Men vad beror det på? Förmodligen spelar kraven på arbetsmeriter hos föräldrarna för att få regga avkomman betydligt större roll än avsaknaden av utställningar. Nu har jag iofs hört från samma BC-folk att ett godkänt lokalprov i vallning inte är så ruskigt svårt att åstadkomma. Det är inte tillräckligt för att garantera att alla BC är rejäla arbetshundar, utan lämnar utrymme för avel på mesiga BC:s. Men det kan ju ändå vara tillräckligt för att förhindra att det blir en riktig sällskaps-variant.
Ville man ha enbart bruksschäfer, bruksmalle, jaktlabbe osv, inga sällskapsvarianter, så borde man alltså införa nåt motsvarande krav. Vilket förstås aldrig kommer att gå igenom. Men att ta bort utställningar och bara ha exteriörbeskrivning tror jag knappast skulle få den effekten.

5. Sällskapsraser där utställningar bidragit till helt groteska utseenden. Detta är en grupp som ofta uppmärksammas: Bulldoggarna, pekingese, mastiff-raser som blivit hur tunga som helst och fått hur mycket skinn som helst, listan kan göras lång... MEN vad man ofta glömmer bort är att vi också har

6. Sällskapsraser där utställningar tvärtom stoppat överdrifter i utseenden. Ta min ras tibetansk spaniel t ex. Det är en brachecyphalisk ras, en ras vars utseende lätt kan överdrivas. Och många "svenssons" tycker ju det är gulligt med t ex lite extra stora ögon, extra trubbiga nosar, lite rynkor över nosen... Utställningsdomarna har dock hela tiden poängterat och slagit vakt om det måttliga utseendet utan överdrifter. Och jag tror faktiskt inte att en ren exteriörbedömning skulle göra detta lika bra. Ta som exempel den senaste ras-specialen, där en inbjuden engelsk domare poängterade att hon plockade fram lite lättare och mer högbenta hundar till förstaplatserna, eftersom hon tyckte rasen började gå åt det alltför tunga och krumbenta hållet. Det är en typ av finlir som man har plats för i en tävling, men inte på en exteriörbedömning på samma sätt. För det handlar ju inte om att det lufsar runt helt groteskt tunga och krumma tibbar i ringen, som skulle blivit icke godkända på nåt motsvarande korningens exteriörbedömning. Det handlar om små skillnader. Jag tror det här finliret är väldigt viktigt för icke arbetande raser.
Andra exempel är t ex chihuahua, där utställnings-domarna hela tiden dömt fram hundar av vettig storlek, samtidigt som det rasade en trend bland icke utställnings-folk som sa att ju mindre desto bättre. Historiskt sett har dvärgpinschern varit i samma situation som vavvan, att folk ville ha en så liten hund som möjligt och sket i hälsan, och det var utställningsdomare som lyckades vända den trenden. Samma med japanese chin.
Senast idag fick jag höra från en chow-chow-uppfödare att många "svenssons" som vill ha en chow bara vill att den ska vara så grov och rund som möjligt, skitsamma om det är funktionellt eller inte. Öht så tror jag man måste sätta sin lit till bättre utställningsdomare för att få mer funktionellt byggda jättehundar. Jag erkänner glatt att domarkåren på det stora hela taget inte varit några föredömen hittills när det gäller dessa raser - men varför skulle man inte i framtiden kunna ha en domarkår för jätteraser som är lika bra som tibbe-domarna generellt? För vanligt folk kan man absolut inte sätta sin lit till - vanliga svenssons som aldrig satt sin fot på en utställning tycker ju oftast att ju större och tyngre en hund av mastiff-typ är, desto coolare är det.

MINA SLUTSATSER (som inte gör anspråk på att vara vetenskapligt bevisade, men som jag ändå anser vara bättre underbyggda än alternativa påståenden som man ofta hör):

1. Att helt undvika delning av arbetande raser som av olika anledningar är attraktiva också som sällskapshundar går inte. Men för att undvika en alltför skarp delning måste man ha krav på arbetsmeriter för att få regga hundarna. Det är det som är lösningen, inte att ta bort tävlingsmomentet på utställning.

2. Utställningar i sej, inklusive tävlingsmomentet, gör varken till eller från för arbetande raser. Dom är inte skadliga i sej (vilket t ex älghundar bevisar), men dom är inte heller nödvändiga för att få fram bra hundar (vilket BC och ASD/WK bevisar).

3. När det gäller icke arbetande raser så BÖR man ha utställningar, inklusive tävlingsmoment. Men inom alla raser så måste man se till att domarna tar som sin uppgift att skydda rasen mot utseendemässiga överdrifter, så att det funkar lika bra inom alla raser som det redan gör inom exempelvis tibetansk spaniel.

Amen. Nu går jag ner från tvål-lådan.