Min märkliga tand-hypokondri

Hanna Fridén har skrivit mycket om hur hon haft nojor kring sina egna tänder, att det är nåt fel på dom, att dom ska ramla ut osv. Själv är jag helnojig när det gäller hundarnas tänder. Det är väl en kombination av att a) min mamma är tandsköterska och har hjärntvättat oss barn med vikten av god munhygien sen vi var bebisar, och b) jag är alltid mer hypokondrisk om hundarna än mej själv.
Jag har länge gått och tänkt att Bissens tänder är helt täckta av tandsten, men sen har det av olika anledningar inte blivit av att ringa vetten och fixa en tid för att ta bort det... Idag var vi till slut och vaccinerade hela gänget, och då fick också vet kolla Bissen i munnen. Jag väntade mej mer eller mindre en utskällning för att hans tänder hunnit bli i så fruktansvärt dåligt skick innan jag åkte dit.
- Jaha, sa vetten, här fanns det ju lite tandsten och beläggningar... ja det är väl lika bra att ta bort det. Men han har jättefina tänder och jättefint tandkött för att vara en sex år gammal hund som aldrig fixat tänderna förut.
Så skrev hon "lindrig tandsten" i journalen.
Jahaja. Deja vù. Det var exakt samma sak när Logan skulle operera bort en liten tumör i munnen, och jag bad dom rengöra hans i mitt tycke alldeles enormt tandstens-drabbade tänder - väldigt lindrig tandsten enligt vetten.

Sen åkte vi runt (Alexander var med) till olika affärer och handlade massa goda hund-tuggisar av många olika sorter på djuraffären, apoteksgrejer som behövde köpas, öl på systemet och nya rabarber samt mer grönsaksjord på handelsträdgården. Nu ligger vovvarna och sover, och jag och Alexander ska grilla och dricka öl.

Eden Lake som serie - nu med större rutor.

Vid närmare eftertanke blev bilderna i förra inlägget väl småttiga även när man klickade på dom. Så jag bröt upp serien och la in en ruta i taget.

Lake Eden. Nu som serie.

Igår såg vi på filmen Eden Lake. Den fick bra kritik när den gick på bio, men jag tyckte den var rätt fånig på det stora hela taget... Och så blev jag otroligt inspirerad att göra en serie-version. Serien nedan får med i stort sett hela filmen, så vill ni se den är det bäst att ni hoppar serien. Ni andra kan ju klicka på teckningarna så blir det läsbart. (Pilarna, för att se i vilken ordning rutorna ska läsas, ritade jag dit i efterhand när jag insåg att jag av gammal vana från mina hundserier tecknat uppifrån och ner först, istället för från vänster till höger först.)

Spåra äng och spåra vall

Det finns nån gammal bondvisa som jag haft i huvudet några dagar. Det är som om alla möjliga gamla bondvisor som min mor gick och nynnade på när jag var liten just nu poppar upp i mitt huvud, förmodligen för att jag bor på landet och påtar med mina växter. "Tula äng och tula vall, tula långt i mossen..."
Själv spårar jag hellre än tular (?)på både ängen, vallen och mossen.

Bissen fick gå ett långt spår med mat här och var. Han verkade lite vimsig idag, så jag tänkte att det var bäst att preparera spåret lite. Ändå var han på väg att lalla bort sej några gånger. Han var iaf trött och nöjd efter ett långt spår sen.

Pietro fick ett spår som definitivt var längre än ett appellspår... fyrahundra meter kanske. Det längsta han nånsin gått. Och det är inte KLOKT vad det har gått framåt med Pietros spårande sen förra året, då han tyckte typ femtio meter var jättelångt och tillräckligt för att man skulle bli trött i skallen. Han knatade på, hel-fokuserad, gled av spårkärnan några gånger men lyckades jobba sej tillbaks helt själv... han spårade lös och jag bara gick bakom honom och kollade och impades av vad duktig han blivit.
När spåret var nästan slut så blev han trött till slut... gick av spåret, kissade lite, andades, tog en mikro-paus helt enkelt - och sen på spåret igen och spårade klart. OJ vilken duktig kille jag har!

Logan fick göra några små mini-mini-upplet... men i den här värmen är det lika bra att han får ta det ganska lungt. Vallarna där jag la spår ligger ändå ett par kilometer hemifrån, och i den här hettan känns sammanlagt fyra kilometers promenad ganska långt faktiskt.

Dvärghundspossen klurar vidare

Midsommar-helgen blev inte så mycket helg för min del, var av olika anledningar tvungen att jobba ganska mycket. Efter fyra timmars super-intensivt jobbande idag (kom in i värsta flowen, satt och knappade-knappade-knappade på datorn och hade knappt tid att gå på toa...) så tog jag jycksen för en promenad. Ganska långt hemifrån så stannade jag och gjorde några lydnadsövningar.
Jag har ju tidigare skrivit att skällnallen is the shit när det gäller belöningar åt Logan. Men nu har jag insett att det går att få honom att göra lite moment för helt vanliga godbitar också, förutsatt att man börjar klicka så fort han gör nånting (vad som helst, typ luktar på en ormbunke...) tills man fått igång honom. Sen kan man köra lite fotgående eller så.
Haha, man blir aldrig färdiglärd. Ffa inte när det gäller Logan.

På hemvägen såg jag också jättestora skördade vallar. Bra spårmarker för morgondagen. :-)

Jeppssonhundarna warpar loss. del 12.

The Jeppsson dogs warp away. Part 12.
Azatoth messes around with his white cane.
Pietro: I better go back inside the ship.

On the bridge:
Tenor: We don't stand a chance against Azatoth unless we cooperate.
Logan: You're right. Our shields are already strained.

Tenor: I've noticed that he moves to the rythm of the flute players. That gives me an idea...

Jeppssonhundarna warpar loss. del 11.

The Jeppsson dogs warp away. part 11.
Bissy: You must go out there if you're gonna be heard over the flute players.
Pietro: I still don't understand how there can be sounds in space.

Pietro: Hello Azatoth! This is your king! I order you to destroy our enemies!
Azatoth: Hoho, the king himself? No problem, majesty, I'll do it!

Azatoth: Tell me when I hit the right thing!
Pietro!NOO!

Sök-kväll efter trauma-bilfärd

Igår skulle jag, Luss och Carro träna sök. Sist jag åkte till Luss en vardag-eftermiddag var det ganska lugnt trafikmässigt - en relativt kort sträcka bara som det tjorvade ihop sej och man fick sänka farten till typ trettio, men det flöt på nästan hela vägen. Så jag tänkte att det skulle vara ännu bättre på vägarna igårkväll, för ju närmare juli man kommer desto fler har väl gått på semester och desto glesare är det.
Det kanske var logiskt tänkt på det stora hela - men jag glömde den lilla detaljen att det är midsommar-afton idag. Och fint väder. Jag kunde börna på i full kareta ända fram till Stockholm - men när jag kom upp från södra länken sa det PANG och hela Stockholms bilbestånd kastade sej ner rakt framför mej på vägen, med kanoter på taket och båtar på släp, uppenbarligen på väg ut i skärgården eller till nåt sommarställe vid nån sjö.
Och så fick jag krypköra på ettan i kilometer efter kilometer och höll på att bli tokig.TOOOOOKIG!

Sent omsider nådde vi vår destination iaf, skogarna i Norrtälje där för tillfället billösa Carro bor. Det gick jättebra med alla hundar. Carros unga malle-skalle Sid fick kamp-belöning. Carro har kört med godis tidigare, rädd att dra upp honom för mycket, men då har han inte riktigt blivit taggad på söket. Nu var det bara full rulle rakt ut och kampa som en blådåre, skitkul tyckte Sid! Inte lika kul för mej som blev biten i handen när knas-Sid råkade ta fel på hand och kampleksak. Trots att han inte klämde till ordentligt utan släppte greppet så fort han märkte att han hade en hand i munnen så gör det ont! Jag sa till Carro att nu måste hon ringa till Ottar (nick på Aktivhund.se) och be henom skjuta hunden (Ottar sitter och tjatar om nolltolerans mot hundar som biter på ett löjligt dogmatiskt sätt...).
Chilli är som vanligt den stora figge-älskaren som måste knöla in hela grisatrynet i ens gömsle när man ligger dold och slabba ner en staff-puss rätt över ögat på en innan hon kan ta rullen i munnen. Hon tyckte i slutändan det var lite jobbigt med vädret också, men kämpade på ändå.

Logan och jag tränade likadant som förra gången. JAG fick beröm också från Carro och Luss för att jag sent omsider blivit självgående i söket och kan tänka själv när det gäller vad jag och Logan behöver träna på, är inte längre beroende av att ha nån erfaren sök-människa som "instruktör". Vid ett tillfälle så var Logan på väg att dra åt helt fel håll in i skogen. Som vanligt var jag lite seg och tänkte först att han kanske bara tog en annan väg till figgen, men sen ropade jag iaf. När han inte lyssnade så älgade jag efter honom över stock och sten och hojtade till rejält STOPP!. Logan stannade och vi gjorde om. Det där är iaf nåt jag lärt mej - om Logan inte lyssnar på inkallning så ska man rusa efter honom. Han har lärt sej att låta sej fångas när jag jagar honom, snarare än att springa undan, och om inte inkallning funkar så funkar ändå detta. Man har liksom ytterligare en grej att ta till då. (Obs, detta är inte menat som ett allmänt tips. Jag menar inte att ge rådet "jaga efter hunden om den inte kommer när du ropar" till hundägare sådär i allmänhet. Jag bara beskriver hur det är med mej och Logan.)Sista skicket, efter att jag fått springa efter och hämta honom, så var han först väldigt inställd på att åter dra iväg på egna turer. Jag fick hålla honom ganska länge och vänta, innan jag till slut såg att han kollade vart jag pekade, och var uppmärksam på vart jag tyckte att han skulle springa. Och då släppte jag honom. Detta är verkligen nåt nyttigt som jag lärt mej - att se på hunden om han tar in mina riktnings-anvisningar eller inte, och kunna vänta med att släppa honom tills han gör det.

Ja ännu är jag knappast nån super-hundförare, men det går ändå framåt hela tiden. Det finns hopp även för Dvärghundspossen. ;-)

Bo på landet rular

Igår jobbade jag helt sjukt mycket. Blev typ nio-tio timmars effektiv arbetstid... jag skojar inte... så idag blir det till att ta det betydligt lugnare. En skön pryl med att bo ute i bushen är dock att man inte behöver kuska iväg till nåt lantställe för att softa. Man är ju redan på landet! Frukost i det gröna:



Strax innan den här bilden togs så låg Bissen på trappsteget och var jätteavslappnad... men givetvis lyckades jag inte fota detta, han reste sej upp innan jag hann knäppa. Typiskt.

Undanstoppade tysta gossar

Tillbaks efter lite tidsbrist-framkallad bloggtorka. I lördags åkte jag, maken, syrran, svågern och hela djurparken till mammas sextioårs-fest. Det var meningen att vovvarna skulle ha stannat hemma tillsammans med två kompisar till oss, som skulle fly den hysteriska rojalistiska yran ut till vår lilla skogsglänta. Vissa extremt oförutsedda händelser gjorde att denna plan sprack i sista minuten. Så gossarna fick hänga med till Närke.
Men faktum är att dom var hur snälla som helst. Dom blev undanstoppade på gästrummet, och fick sen sitta där hela dagen och kvällen, med avbrott för några promenader, samt för besök av festens barn (och det gick jättebra så länge det var max tre barn - när fler barn än så ville tränga sej in och hälsa sa Bisse ifrån och så var det med det).
Tidigare har gossarna fört väsen om man förväntat sej att dom bara ska sitta på gästrummet, men nu var dom tysta som små änglar... Mamma var helt förbluffad och berömde dom c:a tusen gånger under kvällens lopp.
Kanske är det för att vi tidigare ändå låtit hundarna vara med av och till, och då kanske det blir mer stressande för dom att sen inte få vara med under större delen av kvällen. Nu blev dom liksom instoppade på gästrummet direkt och fick konsekvent sitta där.
Bissen lyckades dock, vid tre tillfällen, göra en rusning för bottenvåningen och kattmaten. Som max fick han i sej tre tuggor innan vi hystade iväg honom igen.

Men ett dygn är nog max för ett sånt här arrangemang. Nästa morgon när vi vaknade var hundarna redigt rastlösa och hoppade i sängarna. Då gick jag en hyfsat rejäl promenad med dom, och sen var det ju dags att åka hem igen. Kul iaf att veta att det funkar över en dag och en kväll att ha dom instängda sådär.

Jeppsson-hundarna warpar loss. del 10.

The Jeppsson dogs warp away. part 10.
Pietro: Demons! Listen to your king!
Bissy: Do you really think it's wise to summon demons in space?
Logan: Why?
Bissy: I mean there's so much weirdness in space.

Bissy: Look! On the screen!
Logan: It's AZATOTH! The blind idiot god from the center of the galaxy!

Azatoth: Hehe... what have we got here? Er...
From the spaceship: And his flute players!
How shrill they play!
But how can there be sounds in space?

Upproriska Hollywood?

Det har varit en del diskussioner om hur Hollywood påverkat unga svenskars syn på hur man ska gifta sej - i alla tider har brud och brudgum gått in tillsammans, men nu vill bröllopspar allt oftare anamma den anglosaxiska traditionen där pappan ger bort sin dotter till mannen, hennes nya förmyndare. Inte så kul tycker många (inklusive jag själv). Det är väl en sak om man alltid gjort så i ett visst land, men varför börja med nånting sånt i vår moderna tid när vuxna kvinnor faktiskt är myndiga, och inte ägs av vare sej sin pappa eller make?

I dagens DN menar dock Helena Lindblad att Hollywoods syn på bröllop faktiskt är radikal och omstörtande, och att var och varannan film där bröllop förekommer handlar om att göra uppror mot kvävande traditioner.

Jag fattar inte riktigt tänket här. Följande scenario är väldigt vanligt i filmens värld: Nån liksom "måste" gifta sej med nån som h*n inte älskar (Lindblad har ju rätt i att det iaf inte finns några spikade könsroller här, kan vara både en man eller kvinna som råkar ut för detta). Det här "måstet" ska tolkas som att alla i omgivningen förväntar sej att h*n ska gifta sej med den här personen som h*n egentligen inte älskar. Sen dyker det upp nån person av motsatt kön som h*n faktiskt är kär i. Den personen får gärna vara lite crazy sådär. Nu kan den första personen skita i giftermålet, när det finns en annan och bättre partner att ta istället.

Att bara låta bli att gifta sej med nån man inte riktigt älskar eftersom det i så fall är vettigare att vara singel går inte.

Jag har lite svårt att se att en historia enligt ovanstående mall skulle innebära uppror mot traditionerna... okej, det är väl ett uppror mot det kärlekslösa resonemangs-äktenskapet, men hur radikalt är det? Det är ju inte som att det kärlekslösa resonemangs-äktenskapet brukar hållas upp som ett ideal i vårt samhälle.
Så jag fattar inte hur Lindblad tänker faktiskt.

Drömmen om den märkliga potatisplantan

Igår funderade jag och Alexander över om inte vissa av våra potatisplantor börjar bli färdiga att skördas. Jag grävde lite försiktigt i jorden vid den största plantan, och nog var det fina små knölar därnere. Vi sa att vi ska ta upp den till midsommar.

Inatt drömde jag att vi tog upp plantan. Men det var inte potatis som växte under jord, utan köttbitar. Plantan hade muterat på nåt sätt, och blivit en köttplanta. Nu är det så att jag tyckte kött var jättegott på den tiden jag åt det - älgstek, slottsstek, oxrullader m m hörde till mina älsklingsrätter (därmed inte sagt att jag nödvändigtvis skulle tycka så idag - vad man tycker är gott och inte påverkas ju av vilka smaker man är van vid, så jag kanske skulle tycka att det var vråläckligt med t ex slottsstek ifall jag smakade det nu för första gången på femton år. Vem vet?). Men när jag och Alexander tittade närmare på köttklumparna så upptäckte vi att det inte var vilket kött som helst. Det var fläsklägg. Gråa, fuktiga klumpar med fläsklägg. Den enda kötträtt som jag verkligen inte gillade under min tid som allätare, som serverades med rotmos och senap, och jag gillade ju själva rotmoset och senapen, men skar fläskläggen i små små små bitar och virade in dom så mycket jag kunde i det andra så jag skulle slippa smaka dom för mycket.

Äcklade kastade vi bort potatisplantan.

Bloggen är helt uppfuckad

Nu verkar det äntligen som om man kan göra ett inlägg. Jaja, har ändå inte tid att fortsätta serieföljetongen förrän i övermorgon... men då ska ni få se på grejer!

När drifterna krockar

GROSS!

Logan har i ett par dagars tid gått och slickat och joxat i sin ena jumske. Huden där har varit lite röd och svullen, och vi tänkte att det blir väl så när han slickar en massa... vi sa till Logan att vi skaffar tratt om han inte skärper sej.
Sen idag så såg jag att det uppstått som en liten finne mitt i området. Jag klämde lite på skinnet som man klämmer på en finne. Popp! så sprack den och ut kom var samt en stendöd men hel fästing! På nåt j-a vänster hade fästingen hamnat under huden som hade läkt över den... URK!
Nu ska väl iaf jumsken bli normal igen.

Hustru-misshandlad?

Jag tänkte åka in till stan idag, men maken tyckte att jag skulle stanna hemma och gömma sej så ingen tror att han slår mej. Kollade mej i spegeln, och hej hopp, jag var ju alldeles flammig och j-ig i ansiktet.

Alla som har problem-hy brukar ha mer exem på vintern och bli bättre på sommaren. Jag är tvärtom-kvinnan, som får problem på sommaren istället. Nu kliar det nåt fruktansvärt i hela ansiktet. Jag har smörjt in ordentligt med feta krämer och receptfritt kortison som jag vet hjälper, men det tar väl iaf nåt dygn innan det kan börja läka... fram tills dess så går jag här halvt vansinnig för att det KLIIIIIIAR så!

Jeppssonhundarna warpar loss. del 9.

The Jeppsson dogs warp away. part 9.
Pietro: Captain, cheer up! Even if their weapons are superiour to ours, there might be a solution!
Logan: What?
Pietro: We have to attack them with demons from Hell!

Pietro: You remember how I once ended up in Hell after a failed seance. I'm still king of the demons!
EN LITEN TILLBAKABLICK/A SHORT FLASH-BACK

Kerberos: Into the eternal fire!
Pietro: Help!

Pietro: But wait a minute... this is nice and warm!

All the demons of Hell are amazed by Pietro.
Pietro: Wonderful! So warm!
Demon 1: He should be screaming in agony by now!
Demon 2: I don't get it.

Everybody: He is... harder than Hell!

Upp fyra kilo i vikt!

Jag skrev lite förra sommaren om att jag skulle försöka lägga på mej några kilo... men sen blev jag matförgiftad och gick ner istället, och så tappade jag sugen. Sen dess har jag inte skrivit nåt om saken, men jag har lyckats gå upp till slut - sammanlagt fyra kilo, som jag långsamt la på mej under nästan ett års tid. Från 58 till 62.

Det finns nån myt om att vissa människor inte kan gå upp i vikt. Och så kan det väl iofs vara, om man lider av nån sjukdom som gör att kroppen inte kan ta upp näring på normalt sätt. Men anta att man faktiskt är frisk. Den mat man äter innehåller energi. När maten kommer ner i magen så utvinner kroppen den energin. Energin används sen till viss del för att hålla kroppstemperaturen uppe, celldelning, alla såna normala grundläggande kroppsfunktioner. Till viss del används den också till kroppens rörelser. Innehåller maten man äter mer energi än man gör av med på basala kroppsfunktioner och att röra sej, ja då används detta istället för att bygga mer fett och/eller muskler på kroppen - dvs man går upp i vikt.
"Hög ämnesomsättning" betyder ju bara att ens kropp använder lite mer energi än normalt för basala kroppsfunktioner. Om man har extremt hög ämnesomsättning så kan extremt mycket energi gå till detta - men det märks i så fall. Om kroppen t ex pumpar in vrålmycket energi i kroppstemperatur-systemet så blir man jättevarm, osv. Att ha vrålhög ämnesomsättning är tecken på sjukdom som t ex giftstruma, och har man det så märks det. En frisk människa, återigen, har helt enkelt inte hur hög ämnesomsättning som helst.

Att det skulle finnas friska människor som verkligen kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt går liksom på tvärs mot naturlagarna. Det skulle innebära att i dessa människors kroppar, till skillnad från överallt annat i universum, så kunde energi bara försvinna. Däremot är det ju uppenbarligen så att det finns många människor som helt ärligt tror att dom kan äta precis hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, precis som det finns många människor som tror att det för dom är helt omöjligt att gå ner i vikt. Men det säger väl mer om individernas upplevelse än om hur deras kroppar faktiskt funkar.

Jag är en sån människa som folk brukade säga om att jag kunde äta hur mycket som helst utan att gå upp. Visst, jag har alltid ätit mycket, och jag har ändå varit smal. Det kan väl delvis förklaras med hög ämnesomsättning, delvis med att jag rört mycket på mej, inte bara genom organiserad träning utan också i vardagen. Men nu har jag alltså gått upp fyra kilo i mestadels muskler. Hur har jag då gjort det? Jo, för det första har jag styrketränat, med så tunga vikter som jag öht pallar att göra några reps på. Det är så man måste träna för att faktiskt få musklerna att växa, iaf om man av naturen inte har speciellt lätt för att få stora muskler (det är alltså inte så, vilket många tjejer fått för sej, att man kan gå till gymmet och slöträna lite, och vips så förvandlas man liksom av misstag till en kvinnlig Schwarzenegger). Och så har jag ätit. Och ätit. Och ätit. Många människor säger "jag kan inte gå upp i vikt, för jag äter precis vad jag känner för och ändå händer ingenting". Det är ju lika dumt som att säga "jag kan inte gå NER i vikt, för jag äter precis vad jag känner för och ändå händer ingenting". Om man äter precis vad man känner för så kommer man troligtvis att stanna kvar på den vikt man redan har. Man fick väl den vikten till att börja med just genom att "äta vad man känner för", så hur kan man då tro att "äta vad man känner för" skulle kunna förändra den? Ska man gå upp i vikt så måste man verkligen pressa mat. Äta oftare än man egentligen har lust med, äta mer än vad man egentligen orkar. Dag ut och dag in. Till slut går man upp.

Om man nu inte tycker att det är värt ansträngningen att gå upp i vikt, så fine. Jag tyckte det. Jag var trött på att se ut som nån liten tandpetare. Men andra människor kanske inte tycker att det är värt ansträngningen, och då struntar man förstås i det. Kom bara inte och säg att det är omöjligt att gå upp i vikt. Om det verkligen fanns människor som rent bokstavligt kunde tillföra sina kroppar hur mycket energi som helst utan att det fick nån effekt, så skulle dom ju kullkasta hela den Einsteinska fysiken... det verkar på nåt vis inte särskilt troligt.

Ja växterna blir ju vattnade iaf

utan att vi behöver anstränga oss med kannorna... gäller att se vädret från den ljusa sidan.

Amfibie-regimentet

Såhär tänker jag mej att dom ser ut.

Pietro överskattar sej själv

Idag var det också explosioner. Amfibie-regimentet har tydligen nåt stort hallaballo borta vid Berga. (Jag tänker bara på en armé av grodor och salamandrar när jag hör det namnet.) Jag, maken, Logan och Pietro var ute i trädgården och påtade. Bisse gömde sej under täcket i sängen, men vågade sej så småningom ut i soffan i vardagsrummet, och till sist kom han faktiskt ut i trädgården. Men jag tänkte att ska det bli nån träning så får vi åka iväg en bit. Så jag satte alla gossarna i bilen och körde bort till Stav för att spåra.
Bissen spårade super-koncentrerat idag, inga sork-distraktioner här inte... (Men sorkarna i Stav kanske är tråkigare än dom i Gansta.) Dock sprang han över alla pinnar. Jaja, han är som han är, fram och tillbaka med allting. Vi lekte med pinnarna efteråt och då tyckte han dom var jättekul.
På bilden är det Pietro som spårar hårt spår. Jag hade gjort ett spår på kanske 150 m till honom över hårdpackad jord. Pietro har blivit så duktig på sistone så han blev helt övermodig - han började att ta spåret springandes! Och faktum är att han höll sej... typ i spårkärnan till en början, men efter 20 m eller så tappade han bort sej. Så småningom fattade han iaf att han var tvungen att gå lugnt, för annars funkar det inte.
Sen körde jag lite lydnadsmoment med alla. Logan som har varit så ointresserad av lydnad på sistone var riktigt peppad. Kanske för att jag har grävt fram "skäll-nallen" igen... en nalle som får sitta en bit bort, och som han får kuta till och skälla på när han varit duktig. Skäll-nallen is the shit helt enkelt. Och Bissen var duktig som vanligt.
Så all in all var det en väldigt trevlig dag för vovvarna med rolig träning. När vi kom hem igen var grod-arméns övningar slut för dagen.

Det här med arv och miljö...

(Fortsättning på "Bisse och explosionerna"). Det blir så lätt hårddraget, att antingen är det det ena eller det andra. Med Bisse är det nog snarast såhär: Han föddes med en känslighet som gör att han tar åt sej av otäcka upplevelser involverandes smällar, och väldigt lätt bygger på sej av sånt. Under årens lopp har han ju i olika sammanhang råkat ut för otäcka skott och explosioner, och för varje gång har han kanske blivit en liten aning räddare än innan. Hade han bott i en väldigt lugn miljö från början och aldrig utsatts för nånting, så kanske han aldrig hade utvecklat nån skotträdsla.
Logan däremot är född med pansar-skalle och kan råka ut för vad som helst utan att ta åt sej.

Husse och Bisse gosar

Han må vara lite neurotisk och knasig denna vovve, men oj så go han är ändå. :-)

Lilla Bisse och explosionerna

Innan jag åkte till jobbet idag var jag ute med hundarna. Militären, som har ett övningsfält några kilometer härifrån (jag avundas verkligen INTE dom som bor närmare än vi - så har det varit en massa protester också, även om det inte lett nånstans), var igång rejält med sina kulsprutor. Kulsprutor bryr sej inte Bisse om, men sen var det också nån form av bomb-explosioner, och dom tycker han är otäcka.
Jag fick för mej att vi ändå skulle vara i skogen och träna lite olika lydnadsmoment, rätt kort, och sen gå hem igen. Det gick ju. Han har låg svans och ser lite ängslig ut, men inte mer... På hemvägen stressade han dock upp sej väldigt mycket, skyndade sej som sjutton hem.
Vet inte om det var rätt eller fel att låtsas som om det regnade. Kanske spelar det ingen roll. Bissens rädsla för vissa typer av skott och explosioner har gått från väldigt mild till större och större genom åren. Jag har periodvis försökt att skotträna, utan att gå speciellt fort fram. Vet inte om jag ändå förvärrat nånting... Sist han blev rädd för nåt sånt här ute på promenad, stora explosioner från vad jag tror var ett vägbygge en bra bit bort, så höll han nästan på att krypa ur skinnet av rädsla. Det var ju liknande explosioner idag (iaf för mitt mänskliga öra), och han klarade dom ju mycket bättre, därför jag tänkte att vi kanske inte skulle gå hem direkt... men... svårt att veta hur man ska göra. Kanske spelar det ingen roll vad man gör.
Logan och Pietro förstår öht inte vad Bissen pysslar med när han börjar se sej omkring oroligt för att det skjuts eller smälls nånstans. Dom blir helt förbryllade av hans beteende. Ungefär som om man själv skulle vara ute och promenera tillsammans med en människa som hade nån AS-MÄRKLIG fobi - t ex fobi för en viss nyans av blått. Och varje gång man passerade nånting som hade just den blåa färgen så blev människan helt låg och orolig. Fram tills att människan förklarade exakt vad som var felet så skulle man väl fatta nada - man skulle knappast lyckas räkna ut själv att personen var rädd för en nyans av blått, eftersom det är så himla konstigt. Ungefär så oförstående är Logan och Pietro inför Bissens skotträdsla. Det finns inte på kartan för deras del att man skulle kunna bli rädd för nånting som smäller, så dom fattar nada.

Kanske är det bästa ändå att öht inte försöka träna på nåt sätt, mer än med CD-skiva, som han definitivt inte blir rädd för. Sen är frågan om det öht gör nån nytta att träna med inspelade ljud... men det gör ju ingen skada iaf, och kanske uppnår man nån generaliserings-effekt till slut. Kanske blir det så att om han klarar inspelade ljud på VRÅLHÖG volym så kommer han att klara samma ljud i äkta form på ganska låg volym iaf. Kanske är det faktum att han inte blev riktigt tokrädd vid explosionerna idag, som han tidigare blivit av liknande explosioner, ett tecken på att CD-skivan har gjort nån sorts nytta. Men som sagt, jag misstänker att jag ändå förvärrat saken lite när jag försökt skotträna på klubben samt med hemlånad startpistol, även fast jag då stått på väldigt långt avstånd osv... Så kanske är det bäst att inte försöka träna nånting med riktiga ljud.

Och kanske bäst att öht inte tävla bruks igen. Även om dom inte har skott i appellen så brukar det ju oftast vara andra klasser på samma tävlingsdag... ska man fly ut i skogen då när man gjort lydnaden och dom kanske ska skjuta för lydnadshundarna som kör lägre och uppåt? Vete f-n... Kanske får spårtävlandet vänta tills vår kommande schäfer blivit gammal nog, eller tills Pietro eventuellt tränat upp så stor uthållighet på ängsspår att han kan debutera i BSP.

Sådär går tankarna. Hur som helst: Alla som menar att ägaren har SÅ stor betydelse för den här typen av rädslor kan ju slänga sej i väggen. Kan hända att jag gjort diverse små-misstag med Bissen, MEN kolla på Pietro och Logan. Dom har ju för sjutton bott i samma hushåll som han (Logan har dessutom råkat ut för t ex hemmagjord bomb avbränd alldeles i närheten av honom - utan att lyfta speciellt mycket på ögonbrynen). Och för dom är det helt obegripligt att man skulle kunna vara rädd för skott.

Jeppssonhundarna warpar loss. del 8.

The Jeppsson dogs warp away. part 8.
Bissy: Oh no captain!Tenor fires some kind of weapon that goes straight through our shields!
Logan: What? What is it?

A concentrated pee beam! He's marking our ship as his territory!

Drömmen om kidnappningen

Idag ska jag lägga fram en text på ett seminarium som är en del av min avhandling. Min avhandling förespråkar en form av "kompatibilism", och för att förstå det här inlägget så räcker det att ni vet att "kompatibilism" och "inkompatibilism" är två motsatta filosofiska teorier.

Inatt drömde jag att min avhandling var färdig och tryckt, och att den gjort världens impact på filosofi-samhället. Jag var skitnöjd förstås. Men en vacker vinterdag när jag och Alexander var ute och promenerade med hundarna på landsbygden häromkring, så blev vi plötsligt överfallna av två maskerade och knivbeväpnade män som drog in oss i en lada. Väl därinne så tog dom av sej maskerna. Det visade sej vara dom amerikanska filosoferna Daniel Dennett och Robert Kane, som lite oväntat blivit ligister på gamla dar (dom är båda runt sjuttio bast). Jag frågade vad i h-e dom höll på med.
- Jo, sa Kane, vi kan inte tillåta att en text som hyllar den felaktiga teorin kompatibilism blir så framgångsrik. Du måste ta avstånd från kompatibilismen och börja förespråka inkompatibilismen istället, annars blir du knivskuren.
- Va? sa jag. Det är ju helt vansinnigt! Har ni åkt till Sverige för att hota mej med kniv? Varför publicerar ni inte bara en artikel eller bok där ni säger emot mej, som normala akademiker? Och varför samarbetar ni två förresten, ni har ju alltid varit meningsmotståndare? Dennett, du har ju varit kompatibilist i alla år!
- Japp, sa Dennett, det har jag varit, men nu har jag till slut blivit övertygad om att det var Kane som hade rätt hela tiden i våra debatter. Så nu samarbetar vi. Och du måste sluta förespråka kompatibilismen, annars så blir du knivskuren.

Helt bisarrt. Men eftersom jag och maken båda två hade kniven mot strupen så hade vi inget annat val än att gå med på deras villkor. Vi skulle gå till ett stall alldeles i närheten, sela på en häst där och åka ut med släde (det var ju som sagt vinter i drömmen, och is och snö överallt), och sen knacka på varenda dörr och likt Jehovas vittnen predika för folk vare sej dom ville det eller inte - men det vi skulle predika om var den filosofiska teorin inkompatibilism, och jag skulle säga till alla att jag hade haft fel i min avhandling.
Man kan tycka att när dom galna professorerna väl hade släppt oss så kunde vi göra vad vi ville, men om vi inte gjorde som dom sa så hotade dom att leta upp oss igen och döda oss.

När vi kom till stallet så hittade vi hundarna, som annars blivit rädda och sprungit iväg när husse och matte blev överfallna. Dom fick också åka med i släden. Innan vi hade hunnit till det första huset så vaknade jag dock.

Helt bisarr dröm! Jag har till råga på allt mejlat lite med Robert Kane om några avsnitt i en av hans böcker som jag var osäker på om jag hade förstått, och han var hur trevlig och tillmötesgående som helst. Han verkar öht vara en vänlig man, som trots att han är professor på ett universitet i Texas förespråkar slut på dödsstraff, att fängelserna ska ha trevliga miljöer etc. Och så uppträdde han som en senile delinquent i min dröm. Weird.

Sparka mej själv i röven

...ska jag försöka göra ikväll, och ta ut hundarna och träna lite nos-arbete, förslagsvis på en plats utan alltför mycket party-sorkar.
Jag är så satans trött pga sömnbrist just nu, men på nåt vis går det ändå att hålla igång ganska bra... tror ändå att det svinstarka solljuset liksom tar udden av den värsta tröttheten. Påverkar väl diverse signalsubstanser i hjärnan eller nåt.
Ja hur som helst, dagens planer är att först jobba (bloggar från kontoret), inklusive eftermiddags-undervisning på en sommarkurs, sen hem och SLÄPA mej ut och spåra... Sen sova sova sova som en stock. Just det.

Kaniner är också familjemedlemmar

Ytterligare en liten rapport från gårdagens klubbkväll: Jag blev presenterad för en man M som Alexander känner sen tidigare, men som jag inte har träffat förut. Alexander sa "det här är min fru", och M vände sej till mej och sa "beklagar sorgen". Jag trodde först att det skulle vara ett skämt, att det var tragiskt att vara gift med Alexander... men det framgick snabbt att han syftade på vår lilla kanin Cissis bortgång, som Alexander visst berättat om för honom. M hade också kanin.

Det är kul när man träffar på personer som faktiskt ser kaniner som familjemedlemmar. Det är rätt vanligt att folk ser sina hundar eller katter på det sättet, men tyvärr alltför vanligt att kaniner, marsvin osv mest betraktas som nån sorts leksaker åt barnen, eller förbrukningsvaror... Man får väl hoppas att det förändras med tiden, och att fler och fler börjar se dom som dom individer dom är.

Impa med sitt civilstånd

En lustig grej från gårdagens klubb-kväll: Folk blir fortfarande impade när dom får höra att jag och Alexander är gifta, inte bara ihop eller sambos. Man kan tycka att det inte borde väcka nån uppmärksamhet att vi är gifta när vi nu faktiskt med god marginal passerat trettio båda två. Man kan tycka att folk iaf borde vänta med att förvånas tills dom får höra hur länge vi varit gifta. Men nä. Folk verkar tycka att det är vrålfascinerande och liksom lite häftigt.

Jättekonstigt, för medelåldern för första giftermålet i Stockholm är nånstans runt våran ålder. Alltså måste det ju vimla av folk som är lika gamla som oss och gifta. Ändå blir folk förvånade. Weird. Undras om folk nånsin kommer att sluta impas av detta? När vi blir tillräckligt gamla kanske bara "oj, är ni gifta?" byts ut mot "oj, är ni fortfarande gifta?".

Jeppssonhundarna warpar loss. del 7.

The Jeppsson dogs warp away. part 7.
A violent battle ensues.

Big fat blackbird works hard in engineering.
BFB: Captain! The circuits are fried! I cannot give you any more power! It's impossible!

Logan: Do it anyway! Tenor mustn't take over the galaxy!