onsdag 9 juni 2010

Lilla Bisse och explosionerna

Innan jag åkte till jobbet idag var jag ute med hundarna. Militären, som har ett övningsfält några kilometer härifrån (jag avundas verkligen INTE dom som bor närmare än vi - så har det varit en massa protester också, även om det inte lett nånstans), var igång rejält med sina kulsprutor. Kulsprutor bryr sej inte Bisse om, men sen var det också nån form av bomb-explosioner, och dom tycker han är otäcka.
Jag fick för mej att vi ändå skulle vara i skogen och träna lite olika lydnadsmoment, rätt kort, och sen gå hem igen. Det gick ju. Han har låg svans och ser lite ängslig ut, men inte mer... På hemvägen stressade han dock upp sej väldigt mycket, skyndade sej som sjutton hem.
Vet inte om det var rätt eller fel att låtsas som om det regnade. Kanske spelar det ingen roll. Bissens rädsla för vissa typer av skott och explosioner har gått från väldigt mild till större och större genom åren. Jag har periodvis försökt att skotträna, utan att gå speciellt fort fram. Vet inte om jag ändå förvärrat nånting... Sist han blev rädd för nåt sånt här ute på promenad, stora explosioner från vad jag tror var ett vägbygge en bra bit bort, så höll han nästan på att krypa ur skinnet av rädsla. Det var ju liknande explosioner idag (iaf för mitt mänskliga öra), och han klarade dom ju mycket bättre, därför jag tänkte att vi kanske inte skulle gå hem direkt... men... svårt att veta hur man ska göra. Kanske spelar det ingen roll vad man gör.
Logan och Pietro förstår öht inte vad Bissen pysslar med när han börjar se sej omkring oroligt för att det skjuts eller smälls nånstans. Dom blir helt förbryllade av hans beteende. Ungefär som om man själv skulle vara ute och promenera tillsammans med en människa som hade nån AS-MÄRKLIG fobi - t ex fobi för en viss nyans av blått. Och varje gång man passerade nånting som hade just den blåa färgen så blev människan helt låg och orolig. Fram tills att människan förklarade exakt vad som var felet så skulle man väl fatta nada - man skulle knappast lyckas räkna ut själv att personen var rädd för en nyans av blått, eftersom det är så himla konstigt. Ungefär så oförstående är Logan och Pietro inför Bissens skotträdsla. Det finns inte på kartan för deras del att man skulle kunna bli rädd för nånting som smäller, så dom fattar nada.

Kanske är det bästa ändå att öht inte försöka träna på nåt sätt, mer än med CD-skiva, som han definitivt inte blir rädd för. Sen är frågan om det öht gör nån nytta att träna med inspelade ljud... men det gör ju ingen skada iaf, och kanske uppnår man nån generaliserings-effekt till slut. Kanske blir det så att om han klarar inspelade ljud på VRÅLHÖG volym så kommer han att klara samma ljud i äkta form på ganska låg volym iaf. Kanske är det faktum att han inte blev riktigt tokrädd vid explosionerna idag, som han tidigare blivit av liknande explosioner, ett tecken på att CD-skivan har gjort nån sorts nytta. Men som sagt, jag misstänker att jag ändå förvärrat saken lite när jag försökt skotträna på klubben samt med hemlånad startpistol, även fast jag då stått på väldigt långt avstånd osv... Så kanske är det bäst att inte försöka träna nånting med riktiga ljud.

Och kanske bäst att öht inte tävla bruks igen. Även om dom inte har skott i appellen så brukar det ju oftast vara andra klasser på samma tävlingsdag... ska man fly ut i skogen då när man gjort lydnaden och dom kanske ska skjuta för lydnadshundarna som kör lägre och uppåt? Vete f-n... Kanske får spårtävlandet vänta tills vår kommande schäfer blivit gammal nog, eller tills Pietro eventuellt tränat upp så stor uthållighet på ängsspår att han kan debutera i BSP.

Sådär går tankarna. Hur som helst: Alla som menar att ägaren har SÅ stor betydelse för den här typen av rädslor kan ju slänga sej i väggen. Kan hända att jag gjort diverse små-misstag med Bissen, MEN kolla på Pietro och Logan. Dom har ju för sjutton bott i samma hushåll som han (Logan har dessutom råkat ut för t ex hemmagjord bomb avbränd alldeles i närheten av honom - utan att lyfta speciellt mycket på ögonbrynen). Och för dom är det helt obegripligt att man skulle kunna vara rädd för skott.

1 kommentar:

Ida Eklöf sa...

Åh vad jobbigt med Bissens rädsla :( Jag tror att benägenhet till skotträdsla är genetiskt, samtidigt som det säkert kan ske att "stabila" hundar kan bli rädda de med om något händer. Svårt att veta hur man ska hantera det också, och som du gjort; försökt träna det. Svårt det där som sagt. :/