Spåra äng och spåra vall

Det finns nån gammal bondvisa som jag haft i huvudet några dagar. Det är som om alla möjliga gamla bondvisor som min mor gick och nynnade på när jag var liten just nu poppar upp i mitt huvud, förmodligen för att jag bor på landet och påtar med mina växter. "Tula äng och tula vall, tula långt i mossen..."
Själv spårar jag hellre än tular (?)på både ängen, vallen och mossen.

Bissen fick gå ett långt spår med mat här och var. Han verkade lite vimsig idag, så jag tänkte att det var bäst att preparera spåret lite. Ändå var han på väg att lalla bort sej några gånger. Han var iaf trött och nöjd efter ett långt spår sen.

Pietro fick ett spår som definitivt var längre än ett appellspår... fyrahundra meter kanske. Det längsta han nånsin gått. Och det är inte KLOKT vad det har gått framåt med Pietros spårande sen förra året, då han tyckte typ femtio meter var jättelångt och tillräckligt för att man skulle bli trött i skallen. Han knatade på, hel-fokuserad, gled av spårkärnan några gånger men lyckades jobba sej tillbaks helt själv... han spårade lös och jag bara gick bakom honom och kollade och impades av vad duktig han blivit.
När spåret var nästan slut så blev han trött till slut... gick av spåret, kissade lite, andades, tog en mikro-paus helt enkelt - och sen på spåret igen och spårade klart. OJ vilken duktig kille jag har!

Logan fick göra några små mini-mini-upplet... men i den här värmen är det lika bra att han får ta det ganska lungt. Vallarna där jag la spår ligger ändå ett par kilometer hemifrån, och i den här hettan känns sammanlagt fyra kilometers promenad ganska långt faktiskt.