Min märkliga tand-hypokondri

Hanna Fridén har skrivit mycket om hur hon haft nojor kring sina egna tänder, att det är nåt fel på dom, att dom ska ramla ut osv. Själv är jag helnojig när det gäller hundarnas tänder. Det är väl en kombination av att a) min mamma är tandsköterska och har hjärntvättat oss barn med vikten av god munhygien sen vi var bebisar, och b) jag är alltid mer hypokondrisk om hundarna än mej själv.
Jag har länge gått och tänkt att Bissens tänder är helt täckta av tandsten, men sen har det av olika anledningar inte blivit av att ringa vetten och fixa en tid för att ta bort det... Idag var vi till slut och vaccinerade hela gänget, och då fick också vet kolla Bissen i munnen. Jag väntade mej mer eller mindre en utskällning för att hans tänder hunnit bli i så fruktansvärt dåligt skick innan jag åkte dit.
- Jaha, sa vetten, här fanns det ju lite tandsten och beläggningar... ja det är väl lika bra att ta bort det. Men han har jättefina tänder och jättefint tandkött för att vara en sex år gammal hund som aldrig fixat tänderna förut.
Så skrev hon "lindrig tandsten" i journalen.
Jahaja. Deja vù. Det var exakt samma sak när Logan skulle operera bort en liten tumör i munnen, och jag bad dom rengöra hans i mitt tycke alldeles enormt tandstens-drabbade tänder - väldigt lindrig tandsten enligt vetten.

Sen åkte vi runt (Alexander var med) till olika affärer och handlade massa goda hund-tuggisar av många olika sorter på djuraffären, apoteksgrejer som behövde köpas, öl på systemet och nya rabarber samt mer grönsaksjord på handelsträdgården. Nu ligger vovvarna och sover, och jag och Alexander ska grilla och dricka öl.