Upproriska Hollywood?

Det har varit en del diskussioner om hur Hollywood påverkat unga svenskars syn på hur man ska gifta sej - i alla tider har brud och brudgum gått in tillsammans, men nu vill bröllopspar allt oftare anamma den anglosaxiska traditionen där pappan ger bort sin dotter till mannen, hennes nya förmyndare. Inte så kul tycker många (inklusive jag själv). Det är väl en sak om man alltid gjort så i ett visst land, men varför börja med nånting sånt i vår moderna tid när vuxna kvinnor faktiskt är myndiga, och inte ägs av vare sej sin pappa eller make?

I dagens DN menar dock Helena Lindblad att Hollywoods syn på bröllop faktiskt är radikal och omstörtande, och att var och varannan film där bröllop förekommer handlar om att göra uppror mot kvävande traditioner.

Jag fattar inte riktigt tänket här. Följande scenario är väldigt vanligt i filmens värld: Nån liksom "måste" gifta sej med nån som h*n inte älskar (Lindblad har ju rätt i att det iaf inte finns några spikade könsroller här, kan vara både en man eller kvinna som råkar ut för detta). Det här "måstet" ska tolkas som att alla i omgivningen förväntar sej att h*n ska gifta sej med den här personen som h*n egentligen inte älskar. Sen dyker det upp nån person av motsatt kön som h*n faktiskt är kär i. Den personen får gärna vara lite crazy sådär. Nu kan den första personen skita i giftermålet, när det finns en annan och bättre partner att ta istället.

Att bara låta bli att gifta sej med nån man inte riktigt älskar eftersom det i så fall är vettigare att vara singel går inte.

Jag har lite svårt att se att en historia enligt ovanstående mall skulle innebära uppror mot traditionerna... okej, det är väl ett uppror mot det kärlekslösa resonemangs-äktenskapet, men hur radikalt är det? Det är ju inte som att det kärlekslösa resonemangs-äktenskapet brukar hållas upp som ett ideal i vårt samhälle.
Så jag fattar inte hur Lindblad tänker faktiskt.