Alastair Reynolds

Om man delar upp saker och ting i finkultur och fulkultur så kan jag säga vilka mina favorit-ful-böcker är - det är Alastair Reynolds sci-fi-serie "revelation space". Nu ska jag lista varför dom är så bra:
1. Reynolds är f d forskare på European Space Agency och kan sin sak. Han har försökt skapa en framtid som är "fysiskt trovärdig", dvs man kan inte åka fortare än ljuset, teleportera sej och såna grejer, även om det finns en fantastisk massa teknologi. Det finns inte en massa planeter som liknar jorden, och det finns inte en massa humanoida rymdvarelser överallt. Detta kanske låter trist, men för mej som annars älskar Star Trek är det kul med lite mer realistisk sci fi som omväxling. Sen blir fantastiska händelseförlopp alltid mer fantastiska mot en lite mer jordnära (pun intended) bakgrund.
2. Det är spännande intriger där man verkligen undrar hur det ska gå och vad som ska hända härnäst.
3. Han ger små blinkningar och nickar till pop-kultur som man känner igen sen tidigare, men med sin egen twist på det hela. (Obs, det som följer nu är obegripligt för alla icke Star-Trek-nördar.) Reynolds "conjoiners" liknar ju t ex Star Treks "borger" väldigt mycket, men dom är en sorts borgernas upprättelse. Borgerna är så fantastiska på pappret, men sen i praktiken beter dom sej ofta rätt klantigt, vilket ger Star Fleet en oförtjänt chans att glänsa. The conjoiners är verkligen skitbra och väldigt överlägsna. Dessutom är åtminstone deras äldre medlemmar (dom yngre är en annan femma) lite som nån sorts gamla hippies som tycker att alla ska leva i gemenskap, och framstår öht som rätt sjyssta. Sånt är kul för en gammal nörd som jag.
4. Det märks att han läst lite filosofi, han pekar på en del filosofiska problem ibland. Utan att påstå att han hittat svaret på problemet ifråga, det hade ju bara blivit löjligt - men som sagt, det syns att han läst lite filosofi, och det är ju kul för mej som är filosof.
5. Till sist en punkt som inte borde behöva påpekas. Det borde öht inte vara nånting man lägger märke till och reagerar på, det borde vara helt självklart. Men det är det inte. Reynolds framtid är väldigt jämställd, det är just ingen skillnad på vilka roller män respektive kvinnor kan spela. Exempel: I en av dom många subplotter som genomsyrar romanserien så måste en soldat (kvinna) lyda order från en mystisk mastermind (också kvinna) att mörda en forskare (man) eftersom masterminden ifråga har soldatens make (man) "på is" i en cryopod som en sorts semidöd gisslan. Det är liksom ingen speciell grej vilket kön folk har. Det är ju verkligen tragiskt att man reagerar på detta och upplever det som uppfriskande och fräscht såhär på 2000-talet, men tja, så är det iaf.

*Detta inlägg inspirerat av en diskussion i Lina Neidenstams och Hanna Fridéns bloggar om feministisk fantasy och sci-fi.