Maken fick gråa hår

Igår satt jag och slet med en seminarie-text. Maken sa "jag önskar att jag kunde hjälpa dej, men jag är ju inte filosof...". En snilleblixt flashade till och jag sa "nä, men du är bra på engelska!". En grej jag ständigt får kritik för från mina handledare är nämligen mitt dåliga engelska språkbruk. Nu är jag iofs super på engelska jämfört med genomsnitts-svensken, jag pratar fullt flytande och kan diskutera typ vilka ämnen som helst på det språket... MEN jag har hela tiden lite lustig meningsbyggnad, lite lustiga ordval osv. Ingenting som försvårar förståelsen, och jag tror inte folk tänker så mycket på det när man pratar eller chattar på internet. Men det ser inte snyggt ut i akademiska avhandlingar.
Maken däremot är super på engelska inte bara jämfört med genomsnitts-svensken, utan jämfört med i princip vem som helst. Infödda britter som pratar med honom tror på allvar att han är en högutbildad engelsman.
Så maken satte sej jämte mej och började gå igenom texten. Och suckade. Och stönade. Och slet sitt hår. Och påpekade alla femtioelva fel som jag gjorde i varenda mening.
När c:a en fjärdedel av texten fortfarande återstod och flera timmar gått höll hans hjärnas språkcentrum på att implodera av ansträngningen. Jag såg det och gav honom ledigt för dagen. Men det fantastiska var att jag under processen själv börjat få en feeling för vilka fel jag gör, och varför dom är fel. Resten av texten fixade jag själv. Det kanske inte blev lika bra som med makens hjälp, men jag såg iaf en massa fel som jag hade gjort, som jag varit helt blind för innan.
Hoppas nu bara att folk är tillbörligt imponerade på tisdag när texten ska diskuteras... i så fall vet jag vem jag ska tacka. :-)