Såhär såg det ut häromdagen på hundpromenaden:

Jag var ute med bara dom vuxna hundarna. En kort sträcka var det så mycket snö att det gick upp till midjan på mej. Jag fick ta småkillarna på armarna och pulsa på, medan Logan "simmade". Logan blir ju vråltrött förstås, men jag får faktiskt också en hel del mjölksyra i biceps av att gå med småkillarna sådär. Bisse väger iaf sex kilo och Pietro fyra och ett halvt, vilket inte är nåt speciellt att lyfta, men rätt jobbigt att gå och hålla... och hålla... och hålla... med böjda armar.

Mary Marvel, numera oftast kallad Dunder-Bebisen här hemma, fick följa med husse och matte en sväng till stan sen för att hälsa på Alexanders mamma och hennes man som var i stan över dagen. Eller Marys farmor, som vi säger i den här släkten. Dom blev verkligen helt förtrollade av hennes gullighet. Mary var väldigt nyfiken på alla lukter och alla människor och andra hundar runt Sergels torg-riksdagshuset-Västerlånggatan, men inte överdrivet uppvarvad, och absolut inte nervös över nånting. Hon knatade runt med rätt hög svans, och gullade som sjutton med "farmor" som blev helt kär i henne. När Farmor skulle pussa henne rätt på nosen ville dock Mary bita henne i nästippen. Så jag och Alexander fick order om att öva nos-pussar med henne, så Farmor kan pussa loss som hon vill nästa gång hon träffar Mary... *S*

Oh yeah! Det var väl det jag visste!

smarta vegetarianer

Snömonstren

Det är verkligen toppen att ha två snömonster i familjen, istället för bara ett. Tidigare var Logan den enda hunden som ville vara ute länge en vinterkväll och leka i snön... nu har vi två som kan leka tillsammans. :-)

Om man seriöst ville få slut på alla aborter

Vi såg den här filmen häromdagen. Handlar om en kvinna som genomgår en hemsk illegal abort i åttiotalets Rumänien, samt hennes kompis som hjälper henne.
Jag läste lite på diskussionsforumet imdb.com om filmen sen. Det är mest amerikaner som diskuterar där. Det konstiga var att alla kände sej bekräftade i sina tidigare åsikter. Folk som var pro choice tyckte att filmen visade vad j-igt det blir om man förbjuder aborter, medan folk som var pro life tyckte att filmen visade att abort är hemskt - man får nämligen se fostret i en ganska lång scen.
Såhär tänker jag. Man kan argumentera för att abort är omoraliskt, precis som man kan argumentera för motsatsen. Å ena sidan så är ju fostret ganska tidigt ganska utvecklat, att bara säga "cellklump!" är missvisande. När abortmotståndare säger att det faktiskt är en människa därinne så har dom ju, åtminstone om vi pratar vecka elva-tolv typ och inte två dagar efter befruktningen, mer på fötterna än många vill låtsas om. Å andra sidan så är man inte tvingad enligt lag att donera kroppsdelar, kroppsvätskor osv till människor som behöver det för att överleva, så hur sjutton kan man motivera en lag som tvingar kvinnor att donera en massa av kroppens resurser till en annan person (om vi för diskussionens skull går med på att kalla fostret en person)? Argument nummer två tycker jag är ett j-igt bra argument för att tillåta abort, även om man går med på att det inte bara är en cellklump.

MEN anta att vi faktiskt, för diskussionens skull, går med på att abort är MORD (obs, jag tycker inte detta egentligen). Anta att vi går med på att det pågår rena massmordet över hela världen, och att prio ett måste vara att få stopp på detta. Vad ska man då göra?
Ja uppenbarligen så hjälper det ju inte ett skit att bara förbjuda abort, för folk kommer att göra abort ändå, det visar all erfarenhet. Enda skillnaden är att aborterna blir farligare. Däremot kunde man göra såhär: Obligatorisk sterilisering av alla pojkar som nått puberteten - men innan operationen får dom runka i en burk och så lägger man sperman på frys. Sen när ett par vill ha barn så är det bara att tina upp rätt burk och köra artificiell inseminering. På det sättet så skulle man ju BARA få planerade graviditeter. Visst, inget system är helt fool-proof, enstaka killar kanske skulle lyckas smita undan och sen göra nån oönskat gravid. Men man skulle nog kunna få igenom operationen på nästan alla iaf, om det fanns stränga straff för att utebli och en noggrann kontroll-apparat.
Då säger alla: GU VA SJUKT! Ja det är klart. MEN är verkligen ens såna åtgärder alltför drastiska, om det gäller att stoppa ett ständigt pågående massmord?
Om man tycker att såna åtgärder är alltför drastiska så finns det ju nåt lite mindre drastiskt man skulle kunna göra, som förmodligen iaf skulle få ner aborterna till pyttelåg nivå. Låt p-piller vara receptfritt på Apoteket, låt alla tjejer som vill få sätta in en gratis p-stav hos skolsköterskan eller husläkaren (utan att föräldrarna behöver få reda på det, om det handlar om omyndiga), och sätt upp kondom-automater med gratis kondomer så man bara behöver trycka på en knapp för att få ut dom överallt i alla möjliga offentliga miljöer. Uppmuntra samtidigt (via skolan, informationskampanjer från regeringen osv) alla kvinnor att använda nåt hormon-medel, för riskerna är trots allt mindre med p-piller/p-stav än med en abort. Uppmuntra alla att använda detta utifall att, även om man är singel och har noll planer på sex. Om man på så sätt gjorde preventivmedel så massivt tillgängliga och uppmuntrade så skulle rimligtvis abortfrekvensen sjunka ner i botten. Nu kanske nån protesterar att det vore sjukt att göra nånting som ändå kan ge allvarliga biverkningar icke receptbelagt, men återigen, handlar det om att stoppa massmord så...?

Helt seriöst så borde abortmotståndare som t ex Ja till Livet propagera för nåt i stil med ovanstående, om deras högsta prioritet verkligen var att stoppa "massmordet", snarare än att straffa kvinnor som varit dumma nog att ha sex...

Typiskt Logan

Han och Mary hade brottningsmatch. Det lät ganska våldsamt, men man såg på dom att det bara var lek. Ända tills Mary vann och tryckte ner Logan. Då blev han skitförbannad , och Mary bara "ojojoj FÖRLÅÅÅÅT!".

Precis samma sak hände när Bisse var yngre... Visserligen är inte Bisse större än Logan, men bättre på att brottas. Logan är helt kass på det. Men han blir så förbannad när han förlorar så alla måste liksom låtsas att han är bäst.

Sånt som schäferbebisen lärt sej

1. Att inte försöka sno dom andras mat medan jag serverar, utan att vänta på sin tur.
2. Att inte rusa ut genom dörren så fort den öppnas, utan kolla in oss för att se om det är läge först.

Hur har vi då tränat detta? Nån listigt planerad klickerträning kanske? Nä. Bara hållat undan schäferbebisen med ena handen (funkar ju så länge hon är just bebis) samtidigt som man serverar övriga hundar, och sen gett henne. Hållit inne schäferbebisen med en hand samtidigt som man går ut själv, dom gånger man inte vill ha med henne. Lite bökigt, men det går. (Iofs kan väl detta gå under rubriken "utsläckning"... Utsläckning av beteendena "försöka ta dom andras mat" och "rusa ut så fort dörren öppnas utan att 'fråga' först".) Och efter några veckor trillar polletten ner.

En del människor verkar tänka sej att man måste lära in allting antingen genom att stå och klicka och ge små godisar, eller också med ryt och tag i nackskinnet. Och eftersom det förstnämnda ofta kan vara knepigt i vardagssituationer när man har flera hundar på en gång som ska ses efter och kanske inte kan planera miljön perfekt, så tänker dom att då måste det bli det sistnämnda istället. Men rätt mycket går ju faktiskt in i hundens skalle om man bara envisas med att stoppa den, handgripligen men utan vare sej ilska eller smärta, när den försöker göra fel.

Plockar fram tegelstenen...

..."lydnadsträning i teori och praktik" igen, för att få lite apporterings-tips (har just gjort lite klickerträning på badrummet med samtliga). På nåt vis har jag råkat lära Mary att plocka upp grejer från backen, slänga iväg dom åt sidan och sen komma för beröm och foderplupp. Det är ju inte riktigt så det är tänkt att apportering ska gå till. Som jag skrev innan så kommer hon till mej med leksaker när vi leker, men jag har tänkt klicka in själva apporteringen, inte leka in den, för jag tror det är mycket mindre risk för tugg då.
Under "vanliga fel" i Lydnadsbokens kapitel om apportering så står att man är för sen för att klicka, så i själva verket berömmer man hunden just för att spotta ut grejen. Det är väl så jag har råkat göra. Jaja, bara att träna om. Så får vi se om schäfern är en så otroligt "förlåtande" hundras som alla säger... att man lätt kan reparera träningsmisstag i efterhand...
Tipset i Lydnadsboken är att först träna att hunden ska ta föremålet, sen att hunden också ska sitta och hålla det i käften ett tag, sen att hunden tar föremålet samtidigt som man går omkring med det, och först därefter att hunden ska röra sej mot föraren med föremålet i munnen och lämna av... Vi får väl köra allting från början i den ordningen. Och så ska jag försöka ha en mer vältajmad klickertumme den här gången.

Jag är fortfarande helt fascinerad...

...över Marys spårförmåga. Idag slog jag till med ett spår som var över hundra meter, svängde lite hit och dit och bitvis gick upp över klippkanter så hon fick klättra. Jag har fortfarande inte lagt några grejer att plocka upp i spåret, för jag tänkte att apporterandet (och då menar jag ett "lugnt" lydnadsmässigt apporterande, inte när hon springer till mej med leksaker som en del i vild kamplek) ska sitta som en smäck innan jag försöker kombinera detta med att spåra... tror bara det blir trassel annars, att man försöker lära in flera grejer samtidigt och så blir det varken hackat eller malet. Så hur som helst, fortfarande bara lite mat i spåret. Idag var det först bara spår i dryga hundra meter, sen en liten plastbytta med torrfoder, slut.
Jag funderade på om hon skulle använda ögonen och kolla på mina fotspår, som ju syntes klart och tydligt i snön. Men icke. Hon använde enbart näsan, verkade inte alls lägga märke till att det fanns synliga spår också. Ibland tappade hon spåret, fick gå runt och vädra tills hon hittade det igen, ibland hade hon svårt att hålla reda på vart kärnan var och slog lovar runt den... såg nästan lite komiskt ut med detta kämpande eftersom det faktiskt fanns tydliga fotspår precis där spåret gick. Matbyttan höll hon dock på att bara springa förbi, jag fick hejda henne med rösten. Sen fick hon sitta och äta lite, och sen gick vi vidare åt ett annat håll.

Dom vuxna hundarna fick gå en hyfsad promenad idag, 4,5 km ungefär. På vägen stannade jag till och band dom vid en påle, och sen gjorde jag lite lydnadsövningar med Logan och Bisse (Pietro har inte lust på sånt när det är kallt, så jag struntade i att försöka med honom). Lite fotgående med extern-belöning i form av lite torrfoder på backen, lite framförgående, nos-target, apportering. Skitkul tyckte Logan och Bisse! Det gäller att inte tappa tränandet med dvärghundarna, bara för att jag har en schäfer nu... dom tycker ju det är så roligt att träna med matte, blir synd om dom ifall det glöms bort. (Just spår däremot är det inte riktigt läge för när det är såhär tjock snö.)

2011 - ett hundäventyr.

 2011 - a dog oddyssey. part 11.
Brain: Our plan was to keep you locked up in this room until you get old and gray, and then bring you to a higher stage of evolution.
Logan: What? Until we're old?
Mary: We're bored already!
Bissy and Pietro: Do it now instead!

 Brain: Well, come to think about it, there doesn't seem to be any reason to wait...
Brain 2: I don't remember why they were supposed to age first to start with.
Brain 3: Neither do I... So screw that part.
Logan: What does the next stage of evolution mean? Are we gonna be brains in jars? We don't want that!

 Brain: No, being a brain in a jar is the most advanced stage of all. You're not gonna be quite as highly evolved as that. You're gonna be fetuses that fly through space.

 Pietro: But what are you thinking now? A fetus is less evolved than a full dog!

 Brain: But the ability to fly through space without a space-ship is good, right?

Pietro: Of course! But why can't we be grown-up dogs who fly through space?

Brain 2: Well... you may have a point there. 

Soon the dogs have acquired the ability to form a bubble around their bodies and then fly through space.
Bissy: Let's race back to Earth!
The end.

Röda gänget på vinterpromenad

Svarta gänget leker i snön

2011 - ett hundäventyr.

 2011 - a dog oddyssey. part 10.
Pietro: There really was a room on the other side!
Bissy: The "mirror" was a one way window!

Brain in jar: Hi hi. We're the ones who built the monoliths, and made you go to Jupiter.
Logan: Brains in jars!
Bissy: It's not that strange... brains in jars are the highest stage of evolution. Haven't you seen Star Trek?
Brain: That's right!
(Star Trek the original series, season 2, episode number 217 that is...)

Pietros skor kommer från Obtrack!

En kommentator frågade vart jag köpt hans skor. Dom är beställda från obtrack, den här sidan: hundskor internetshop Nu är det inte säkert att dom passar alla hundar. Jag läste ett inlägg på vovve.net av en tjej som tyckte att dom bara halkade av hennes hund. Dom har väl helt enkelt lite olika tass-form, vovvarna. Men på Pietro passar dom super! Finns i alltifrån pytte-storlekar till jätte-storlekar.
Tyvärr var Obtrack skitslöa när jag beställde skorna förra vintern. Fick ligga på dom och tjata och tjata, fick väl skorna typ en månad efter att jag betalat dom. J-igt surt. Jag tänkte typ att nu j-ar ska jag aldrig mer köpa nåt från Obtrack. MEN det är verkligen bra skor, så nu funderar jag ändå på att köpa ytterligare en uppsättning att ha att byta med... Har dom fleece-fodrade, kanske ska köpa "all weather" också att ha när det är mer plaskigt än kallt.
Förhoppningsvis var det en engångs-företeelse att det funkade så dåligt på Obtrack förra vintern. Förhoppningsvis har dom skärpt sej.

Varför schäfervalpar är så mycket mer krävande än dvärghundsvalpar:

2011 - ett hundäventyr.

 2011 - a dog oddyssey. part 9. The dogs are soon struck by acute boredom.
Pietro: So here we are.
Logan. We really went all the way to Jupiter just to sit on a bed and stare.
Bissy: That's mental.
Mary: I think I'm gonna explode if nothing happens soon!

 Mary: Look over there! Another room! I'm gonna go there, it can't be duller than here.
Bissy: *sigh* It's a big mirror, Mary...

Mary: Out of my way!
The boys: Watch out Mary!

"Jag har nästan bara kill-kompisar, jag kommer bättre överens med killar"

Jag försökte förklara på jobbet för ett tag sen varför jag tycker det är en jobbig sexistisk grej att säga. Visst, det kanske är så att man råkar ha mest killkompisar. Precis som det kan vara så att en svart person mest har vita kompisar. Men hur ofta hör ni en svart tjej/kille säga "Jag har nästan bara vita kompisar, jag kommer mycket bättre överens med vita! Svarta är så vulgära och obildade, vita människor är helt enkelt mer sofistikerade!" Nä just det. Men att säga att tjejer är så skvallriga, missunsamma etc etc medan killar är öppna, ärliga och härliga, och att man därför helst umgås med killar, för själv är man minsann bättre än resten av sitt kön, lika bra som en man faktiskt! - det är ju nåt man får höra hela tiden.
Den här artikeln förklarar det så bra.

...och dom andra vovvarnas måndag:

Alla vovvar fick gå en egen liten promenad idag, och leka lite och göra lite lydnadstricks på vägen. Alla vovvarna tyckte det var jätteroligt (t o m Pietro, men så var han ordentligt påbyltad också) - egen tid med matte, plus att dom inte behövde vara ute så länge i det rätt äckliga vädret.
Matte däremot fick ju vara ute rätt länge. Urk.

Våga vägra malle - schäfer rular!

Ibland skämtar folk som tävlar bruks med rottis, dobbis o dyl om att dom är med i VVS - föreningen "våga vägra schäfer". Men det känns som om det skämtet börjar bli lite gammalt nu. Med tanke på mallens popularitet som tävlingshund borde man prata om VVM istället... räkna in mej i så fall.
Mer än en tävlingsmänniska i bekantskaps-kretsen tyckte ju jag skulle köpa malle istället. Dom har sånt schwung, dom har sånt klipp, blabla. Men t o m dom mest inbitna malle-fansen brukar ju erkänna att schäfern är vassaste spårhunden. (Utom en tjej som hävdade att mallen minsann är lika bra som schäfern, bara det att den behöver mer träning - öh? På vilket sätt är det "lika bra"?)

Idag la jag ett spår åt Mary som var c:a femtio-sextio meter långt. Först gick det över gräs längs med en en meter hög klippkant. Sen svängde det i nittio grader upp för klippkanten, som var aningen lägre på det stället, men ändå så hunden fick hopp-klättra upp för den. Fortsatte en bit över klipphäll med lite mossa på (bitvis naken sten), sen en trubbig vinkel åt höger, ännu en sträcka mossbeväxt klippa, och sen klart. Jag gick på spåret från sidan så Mary fick riktningsbestämma själv. Förra gången hon riktningsbestämde tog det väl tjugo sekunder, nu gick det på typ en sekund. Den räta vinkeln upp för klippan var klurig tyckte hon, det tog säkert en halv minut innan hon hade löst detta. Och väl uppe på klippan så sprang hon på för fort i början och tappade spåret, så hon fick gå tillbaks dit där hon hade spåret sist och göra om (men hon förstod helt av sej själv att det är så man gör när man tappat spåret). Sen var det inga problem.
Jag hade ingen lina på henne och sa ingenting. Bara strosade fram en bit efter henne, helt tyst, och lät henne lösa allting själv.

Visa mej den malle-skalle som åstadkommer nåt liknande vid elva veckors ålder! Schäfer rular, våga vägra malle!

Kamphundar!

Logan var inte med, men alla andra fick tokryck på att kampa. Nånting som jag försökte fota upprepade gånger utan att lyckas var Marys dragkamp med Pietro. Dom for helt enkelt runt så mycket att det inte gick. Förmodligen för att Mary väger mer än dubbelt så mycket som Pietro och släpar omkring på både honom och leksaken!

2011 - ett hundäventyr.

 2011 - a dog oddyssey. part 8.
The space-ship is sucked in by a super-huge black rectangle orbiting Jupiter.

 Mary: Wow, I wonder what we're gonna meet here?
Pietro: A larger record collection, hopefully...
Logan: What were you thinking when you only brought records with wiener waltz music?
Bissy: I don't know... I was just down with the wiener waltz... But now I also long for some pop music.

When the dogs step out of the space-ship they see, to their astonishment...
Dogs: A completely ordinary room!
Logan: This must the be the anti-climax of the century.

Lång utflykt för Mary

Idag var vi och hälsade på min kusin Jenny och hennes man i Köping. Kusin Pär med fru liksom mina systrar och en svåger var där också, en riktig släktträff. Dom vuxna hundarna fick en promenad på 1,5 h innan vi åkte, sen fick dom sitta själva åtta timmar... inte idealiskt, men jag tycker inte det gör så mycket (och hundarna verkar inte lida) om det händer nån enstaka gång. Mary fick följa med. Grejen är att kusin Jenny har en gammal boxer-hanne, Pollux, inte sådär överförtjust i andra vuxna hannar, och den känslan delas ju dessutom av våra egna gossar. Men valpar går bra.

Syster Elin, svåger Johan, jag, Alexander och Mary åkte allesammans dit i vår bil. (Sen stannade Elin och Johan kvar när vi åkte hem igen på kvällen till våra gossar, för att ta tåget hem nästa dag.) På ditvägen turades Elin och Johan om att köra medan jag och Alexander satt bak. Mary verkade helt lugn, ända tills hon plötsligt och utan förvarning spydde i mitt knä. Två spyor till hann det bli på vägen... uppenbarligen åksjuka, men det konstiga var att hon verkade så normal emellan. Som tur var hade vi av en slump både en rulle plastpåsar och en packe näsdukar till hands, så det blev ingen större katastrof (jag kan också konstatera att valp-spyor knappt luktar nånting jämfört med den mänskliga varianten...).

Väl framme fick Pollux och Mary först mötas utomhus, på neutral mark. Pollux sträckte upp sej lite och blängde på Mary som fick ödmjuka sej, men sen lekte dom lite och det var lugnt. Dock märktes det på hela besöket att Mary var aningens intimidated av den stooooora Pollux. Hon var så lugn och belevad, och Jenny tyckte det var en fantastiskt snäll valp jämfört med hur Pollux och tidigare boxrar röjt runt som valpar... hon skulle bara se Mary hemma! Alla blev verkligen helt förtrollade av Marys enorma gullighet. Det blev inte en enda kissolycka inomhus heller... fast enda sättet att få henne att kissa utomhus var att sätta på henne koppel och hålla i henne så hon inte kunde springa omkring så mycket. Annars brukar ju hundar tycka det känns lättare att kissa när dom är lösa, men Mary ville bara springa runt runt och kolla på allting och lukta på allting när hon var lös, och glömde helt bort att gå på toa.

När besöket närmade sej sitt slut så hade Mary kommit över sin enorma respekt för Pollux litegrann, och började hoppa omkring honom på bakbenen och dutta honom med tassarna för att få igång honom på bus. Men då var det dags att åka hem. Alexander satt i baksätet med Mary med en hel toarulle som vi fått med oss, beredd på nya kräkattacker... men hon sov som en stock, helt däckad.

Tänk att en morotsbit kan dra igång jaktinstinkten så

Här har Mary äntligen lyckats fånga en bit morot, som visade sej väldigt svår att få tag på... Hon smög på den, attackerade den, slogs med den, flera gånger om innan den till slut gav upp. Påminner mej om Logan när han var liten - han höll på likadant med broccoli-buketter.
Kul liksom att grönsaker tydligen kan dra igång jaktinstinkten så mycket...

Och här är en bild på söta Logan och söta Mary i skogen, som väntar på att jag ska gömma lite grejer åt dom.

Matt i skallen och hes i halsen är jag...

...efter att ha föreläst i ett antal timmar (med pauser inlagda, men ändå). På engelska också... man blir nog trots allt snäppet tröttare i huvudet av att ha ett annat språk än sitt modersmål.
Bara att hoppas att det var uppskattat av studenterna. Man får väl se när dom gör sin utvärdering.

2011 - ett hundäventyr.

 2011 - a dog oddyssey. part 7.
The ship glides through space without control.

 It soon reaches an area in space filled with wet water-colours.

 Logan: Wow! What groovy colours!
Pietro: Psychedelic!
Mary: But where does it come from?

In the general vicinity of Saturn Azathoth, the blind idiot god, hangs out with his former flute players.
Azathoth: Hoho, it doesn't matter that your flutes broke, painting is just as fun as listening to music! Now where did I put the canvas?

Mary miljötränas!

Det blev mycket för Mary idag. Men det är med beräkning... Jag måste gå upp klockan 5 i morgon, så då behöver jag lägga mej tidigt. Mary brukar normalt sett ha totalt bus-ryck vid typ tio-elva på kvällen... Men nu ska hon väl vara tvärtrött resten av dygnet, efter spår på förmiddagen och miljöträning på eftermiddagen.

Det gick till så att jag, Mary och Logan åkte buss till Västerhaninge. Väl där så köpte vi bajspåsar i djuraffären eftersom jag kom på att jag hade glömt det hemma. Sen pendeltåg till Handen. Där gick vi runt lite kring stationen, Logan och Mary fick också lite mellanmålsmat. Sen pendeltåg tillbaks till Västerhaninge, byte till buss och så hem igen. Däremellan stötte vi på gott om människor som blev helt förtrollade av Marys gullighet, varav några också frågade om dom fick hälsa. Logan stod som vanligt helt ointresserat bredvid, men Mary hoppade upp på folk och var jätteglad. Det enda hon egentligen tyckte var lite knepigt var att åka buss, och det är klart, det är ju en slingrig väg den åker på så det kränger lite. Pendeltåget var nemas problemas. Men bussen funkade också, särskilt på tillbakavägen.

Det hände en incident som kunnat bli dramatisk, men nu inte blev det... Ett äldre par med en gigantisk rottis-hanne (när jag tänker efter kanske det snarare var en rottis-liknande blandis, typ korsning rottis/engelsk mastiff el dyl) kom gående och tyckte också att Mary var söt. Men vad gör dom? Jo, släpper direkt fram sin gigantiska hund för att hälsa. Och nu är det så att Logan inte är så speciellt förtjust i främmande hanhundar. Men jag lyckades få Logan att bara sitta och inte säga nånting (ja okej lite mutter blev det ju ändå) medan Mary hälsade på mega-rottan. Jag ville inte börja hojta och gå på och göra världens affär av det hela... dels för Marys skull, dels för Logans skull, för om jag inte fokuserat på att hålla Logan lugn och stilla kanske rottan (som annars verkade slö och snäll) blivit provocerad och sen hade allt gått helt och helvete, för ägarna såg ju knappast ut som om dom skulle kunna hålla hunden i ett krisläge.
Satan vilka idioter det finns alltså. När jag fått Logan att sitta lugnt så hörde jag hur dom sa nånting om "ojoj, är hon lite rädd för stora hundar?" syftandes på Logan och det faktum att han småmorrade nere i halsen. Jag bara "nä det är en hanne, han är inte så himla förtjust i främmande hannar". Då gick dom iaf.


I övrigt gick allting alltså lugnt till. :-) Mary ville springa fram till varenda människa och hoppa upp på dom, men jag bara höll emot i kopplet utan att göra nån affär av det... och precis som med bilar (när vi första gången gick på grusvägen och en massa bilar åkte förbi ville hon jaga dom) så känns det ändå som om hon får mindre och mindre reaktioner ju fler gånger det händer att det spännande (människan, bilen, hästen...) bara passerar utan att det händer nåt mer.
En del menar typ att koppel på en valp är helt förkastligt, man ska alltid alltid bara "jobba" för att få med sej valpen, locka eller hota (beroende på vilken "skola" koppel-hataren tillhör) eller båda delarna, men absolut inte hindra eller dra med valpen rent fysiskt med ett koppel. Alltså... det är klart det är bra att låta valpen gå lös ofta och lära den att följa med utan koppel, lära den inkallning osv. Men när det gäller såna saker som att vänja den vid bilar, eller vänja den vid att bara gå förbi folk så länge man inte signalerar att det är okej att hälsa, då tror jag ofta det är bättre med koppel. Det blir så lätt att man fastnar i att tjata annars... att man hela tiden får trappa upp det man gör när man "jobbar" för att få hunden med sej, varva upp och varva upp, och det blir att man gör världens affär av allting. Istället för att bara gå förbi.
Ja och sen har man ju själva säkerhets-aspekten med kopplet. Folk kan inbilla sej att dom har ett "mentalt koppel" på hunden när dom knatar förbi trafikerade vägar, så ett fysiskt koppel inte behövs... Men tjena liksom. Det är levande varelser vi pratar om, inte nån radiostyrd bil som funkar lika bra trådlöst som med en sladd till dosan.

Sen är det klart att inte ett fysiskt koppel heller är helt ofelbart, det krävs ju t ex att man håller i det ordentligt... Jag hade koppel på Mary när vi gick hem från busshållplatsen genom skogen eftersom det hade blivit mörkt då, och jag vill inte ha en lös kolsvart hund som jag inte ser vart hon är nånstans. Men sen höll jag väl inte i ordentligt, och rätt som det är råkade jag tappa kopplet precis som hon drog iväg rakt in i svarta skogen. Men jag hojtade hennes namn, och hon tvärvände och kom tillbaks. Där blev det riktigt firande med massvis av godis och klappar och beröm. Duktiga tjejen. :-)

Mary spårar!

Idag hade jag gjort ett spår som var typ trettio-fyrtio meter långt med en trubbig vinkel på mitten. Några små högar med torrfoder med sådär fem-sex meters mellanrum och en på slutet. Vi kom in mot spåret från sidan. Mary klurade i c:a 10 sekunder på åt vilket håll hon skulle gå, framåt eller bakåt, och tog sen framspår. Då hittade hon ju ganska direkt en liten hög med foderpluppar och blev därmed belönad för att gå framåt. Sen knatade hon på. Vinkeln var lite klurig tyckte hon, tog säkert en halv minut innan hon fått reda på den, men strax efter vinkeln hade jag gjort en till liten mathög. Oj vad duktig hon är! :-D

Nu ska jag öva jättemycket på att lämna grejer till mej, inomhus och sen utomhus, tills det sitter som berget... sen börjar jag lägga apport-grejer i spåret också. :-D

Bisse och Pietro fick gå ett spår tillsammans som slutade med en påse mat som jag delade ut. Och Logan fick köra lite kurragömma med skall med matte. Även dvärghundarna ska ju ha sitt. :-)

Mary och fjärrkontrollen

För ett par dagar sen när vi skulle kolla på DVD hitta vi inte fjärren, förrän vi till slut letade bakom soffan. Igårkväll låg den under datorbordet (i ett annat rum). Vi får börja lägga fjärren i fönstret där hon inte når den... än så länge.

Skäll på allt - en sång med Logan.

(Klicka på bilderna för större format.)

Mary Marvel och Bismarck...

...börjar komma bättre och bättre överens, vilket är väldigt skönt. Dom fick ju lite dålig start ihop när Mary försökte stjäla Bisses mat, och sen blev han skitsur på henne och skulle bara morra och nafsa... Men nu har dom varit på promenad ihop, och jag har hållit ett getöga på Bissen mest hela dagen och sagt till honom på skarpen när han tänker dumma sej. Och sen inatt så sov dom faktiskt bredvid varandra. :-) Det tar sej!

Allmän galenskap

...blev det nyss i huset. Den enda som inte helt ballade ur var faktiskt Bisse. Till slut lyckades jag lugna hela gänget genom att använda "hypnos-rösten": "Ni känner er trööööööttaaaa.... så trööööööttaaaa....". Jisses.

2011 - ett hundäventyr.

 2011 - a dog oddyssey. part 6.
Sign: Harry's brain.
Bissy: The hard-drive with Harry's personality lies in this room.
Mary: Okay! As soon as I feel the mischief berserk mode coming over me, I'll rush in!

 Mary: Here it comes...

Harry: Calm down, little Mary Marvel, calm down... I'll sing you a song: Lalalalala...
But Harry cannot calm Mary down. When she's gone into mischief berserk mode she's unstoppable. Soon she's ripped out all the plastic rectangles that, for some weird reason, Harry's brain is made of.

Kriterie-funderingar

Det här med kriterier. Det tog mej lång tid att förstå vad tricket är när man ska klickerträna Logan. Det handlar inte så mycket om vilken belöning man har, för oavsett vad man använder så tröttnar han snabbt och börjar pyssla med annat ifall han inte lyckas göra rätt ganska snabbt. Folk som har mer arbetsvilliga och föriga hundar råkar väl sällan ut för det, men dom kan istället få hundar som stressar upp sej och blir himla frustrerade för att dom inte kommer på vad dom ska göra. Då säger en del "ja men hunden ska jobba sej igenom frustrationen och blablabla". Men alltså. Hur kul är det för hunden att vara vrål-frustrerad? Och är inte själva poängen med hundträning att det ska vara just kul för hunden?
För mej lossnade alltihop när jag kom på att man inte måste bestämma sej innan träningen för exakt vad man ska träna. Man kan ju ha nån idé om vad man tänkte göra, men sen anpassa sej om hunden är inställd på att göra nåt annat. Nyss tänkte jag köra lite agility-övningar med hundarna. Mary skulle få öva på en slalom-port. Men så fort vi kom ut i trädgården började hon göra bugningar, som vi övat lite på inomhus tidigare. Så det blev bugningar, sen bet Mary lite i ett träd och då klickade jag det ett tag (så hon inte fastnar i att buga och tänker att det bara är bugningar som gäller), sen tog hon en liten paus, sen la hon sej spontant ner med hakan i backen och då klickade jag lite för det, sen lyfte hon en pinne i munnen och då klickade jag för det. Sen körde vi lite med pinnen, och sen tänkte jag att jag skulle försöka styra det hela lite, så då klickade jag lite "stå". Sen gick vi in igen. Kanske låter som värsta träningspasset, men det var nog inte så många minuter egentligen... Mary är så lugn och koncentrerad när man klickar. Det är klart att jag lite längre fram måste kunna styra träningen mera själv, man kan ju inte bara hålla på och fånga spontana beteenden om man vill komma nån vart... Men vad jag absolut inte vill sabba är just hur lugn och koncentrerad hon är under träningen, att hon verkligen ser ut att stanna upp och tänka "Okej, nu blev det ett klick, men för vadå? Var det att jag gjorde såhär med huvudet? Testar igen!". :-)

Mary upptäcker världen

Världens roligaste turk-hit

Doktoren Bättre än "VM i pistol och valross" t o m! Det är den ambitiösa videon som gör det...

...och fler bilder på hundar som vilar...

...dom är ju så mycket lättare att fota då!

2011 - ett hundäventyr.

 2011 - a dog oddyssey. part 5.
The dogs have a crisis meeting.
Bissy: Harry has gone mad! He tries to KILL us!
Mary: He tries to BORE me to death!
Logan: Same thing for me! I wasn't allowed to go outside in a space-suit to bark at asteroids - "too dangerous"!
Bissy: He's trying to STARVE me to death!
Pietro: There's nothing else to do then... We gotta shut Harry down.

 Harry: I'm sorry, but I cannot let you do that, dear crew.
Bissy: WHAT? How can you hear us?

Harry: I can still hear, despite the ear-muffs you taped to my control panel. You should know that, who built me.
All dogs: NOOO!