Amfibierna bombar loss och Mary gör spår-debut

Såhär föreställer jag mej att det ser ut borta vid Berga just nu. Amfibie-regementet övar, och spränger jordens bomber. Jag la spår åt hundarna förut när det började dundra, det var såna j-a smällar så det var nästan så man själv blev rädd. Bissens spårande får alltså skjutas upp... som tur är så finns det info att få på internet, och idag ska dom sluta bomba senast 16:00. Vi får alltså gå ut i skymningen och ta Bisses spår. Fram tills dess ligger han i sängen och gömmer sej under täcket. Först satt han bara och såg olycklig ut, darrade lite t o m... så jag uppmuntrade honom att komma och lägga sej under täcket i sängen, för då blir han alltid lugn. Som ett litet barn som ska gömma sej för garderobsmonster...
Logan, Pietro och Mary har iaf fått gå sina spår redan. Mary fick ett som var c:a femton meter långt, med en spårpinne efter halva vägen ungefär och en vante i slutet. Vi gick ut till spåret, och jag låtsades vädra lite själv mot marken där... Mary blev nyfiken och började spåra. Då och då stannade hon till och kollade på mej lite förbryllat. Vet inte varför, men det kanske var lite konstigt att följa mitt spår samtidigt som jag var bakom henne? Sen hittade hon pinnen, vi busade lite med den, och sen fick hon en godis och jag stoppade den i fickan. Efter detta satt hon och funderade ett litet tag, för att sen spåra dom sista metrarna till vanten. Så kampade vi om vanten, jätteskojigt tyckte Mary... sen hojtade jag LOSS samtidigt som jag mulade in en frolic i munnen på henne via mungipan liksom, och då släppte hon. Jag ska nog göra så då och då, bra loss-övning tror jag. Förhoppningsvis blir det en Pavlov-effekt så småningom, så hon alltid släpper när man säger LOSS.
Jag ska göra såna här minispår då och då fr o m nu.