Mary miljötränas!

Det blev mycket för Mary idag. Men det är med beräkning... Jag måste gå upp klockan 5 i morgon, så då behöver jag lägga mej tidigt. Mary brukar normalt sett ha totalt bus-ryck vid typ tio-elva på kvällen... Men nu ska hon väl vara tvärtrött resten av dygnet, efter spår på förmiddagen och miljöträning på eftermiddagen.

Det gick till så att jag, Mary och Logan åkte buss till Västerhaninge. Väl där så köpte vi bajspåsar i djuraffären eftersom jag kom på att jag hade glömt det hemma. Sen pendeltåg till Handen. Där gick vi runt lite kring stationen, Logan och Mary fick också lite mellanmålsmat. Sen pendeltåg tillbaks till Västerhaninge, byte till buss och så hem igen. Däremellan stötte vi på gott om människor som blev helt förtrollade av Marys gullighet, varav några också frågade om dom fick hälsa. Logan stod som vanligt helt ointresserat bredvid, men Mary hoppade upp på folk och var jätteglad. Det enda hon egentligen tyckte var lite knepigt var att åka buss, och det är klart, det är ju en slingrig väg den åker på så det kränger lite. Pendeltåget var nemas problemas. Men bussen funkade också, särskilt på tillbakavägen.

Det hände en incident som kunnat bli dramatisk, men nu inte blev det... Ett äldre par med en gigantisk rottis-hanne (när jag tänker efter kanske det snarare var en rottis-liknande blandis, typ korsning rottis/engelsk mastiff el dyl) kom gående och tyckte också att Mary var söt. Men vad gör dom? Jo, släpper direkt fram sin gigantiska hund för att hälsa. Och nu är det så att Logan inte är så speciellt förtjust i främmande hanhundar. Men jag lyckades få Logan att bara sitta och inte säga nånting (ja okej lite mutter blev det ju ändå) medan Mary hälsade på mega-rottan. Jag ville inte börja hojta och gå på och göra världens affär av det hela... dels för Marys skull, dels för Logans skull, för om jag inte fokuserat på att hålla Logan lugn och stilla kanske rottan (som annars verkade slö och snäll) blivit provocerad och sen hade allt gått helt och helvete, för ägarna såg ju knappast ut som om dom skulle kunna hålla hunden i ett krisläge.
Satan vilka idioter det finns alltså. När jag fått Logan att sitta lugnt så hörde jag hur dom sa nånting om "ojoj, är hon lite rädd för stora hundar?" syftandes på Logan och det faktum att han småmorrade nere i halsen. Jag bara "nä det är en hanne, han är inte så himla förtjust i främmande hannar". Då gick dom iaf.


I övrigt gick allting alltså lugnt till. :-) Mary ville springa fram till varenda människa och hoppa upp på dom, men jag bara höll emot i kopplet utan att göra nån affär av det... och precis som med bilar (när vi första gången gick på grusvägen och en massa bilar åkte förbi ville hon jaga dom) så känns det ändå som om hon får mindre och mindre reaktioner ju fler gånger det händer att det spännande (människan, bilen, hästen...) bara passerar utan att det händer nåt mer.
En del menar typ att koppel på en valp är helt förkastligt, man ska alltid alltid bara "jobba" för att få med sej valpen, locka eller hota (beroende på vilken "skola" koppel-hataren tillhör) eller båda delarna, men absolut inte hindra eller dra med valpen rent fysiskt med ett koppel. Alltså... det är klart det är bra att låta valpen gå lös ofta och lära den att följa med utan koppel, lära den inkallning osv. Men när det gäller såna saker som att vänja den vid bilar, eller vänja den vid att bara gå förbi folk så länge man inte signalerar att det är okej att hälsa, då tror jag ofta det är bättre med koppel. Det blir så lätt att man fastnar i att tjata annars... att man hela tiden får trappa upp det man gör när man "jobbar" för att få hunden med sej, varva upp och varva upp, och det blir att man gör världens affär av allting. Istället för att bara gå förbi.
Ja och sen har man ju själva säkerhets-aspekten med kopplet. Folk kan inbilla sej att dom har ett "mentalt koppel" på hunden när dom knatar förbi trafikerade vägar, så ett fysiskt koppel inte behövs... Men tjena liksom. Det är levande varelser vi pratar om, inte nån radiostyrd bil som funkar lika bra trådlöst som med en sladd till dosan.

Sen är det klart att inte ett fysiskt koppel heller är helt ofelbart, det krävs ju t ex att man håller i det ordentligt... Jag hade koppel på Mary när vi gick hem från busshållplatsen genom skogen eftersom det hade blivit mörkt då, och jag vill inte ha en lös kolsvart hund som jag inte ser vart hon är nånstans. Men sen höll jag väl inte i ordentligt, och rätt som det är råkade jag tappa kopplet precis som hon drog iväg rakt in i svarta skogen. Men jag hojtade hennes namn, och hon tvärvände och kom tillbaks. Där blev det riktigt firande med massvis av godis och klappar och beröm. Duktiga tjejen. :-)