Våga vägra malle - schäfer rular!

Ibland skämtar folk som tävlar bruks med rottis, dobbis o dyl om att dom är med i VVS - föreningen "våga vägra schäfer". Men det känns som om det skämtet börjar bli lite gammalt nu. Med tanke på mallens popularitet som tävlingshund borde man prata om VVM istället... räkna in mej i så fall.
Mer än en tävlingsmänniska i bekantskaps-kretsen tyckte ju jag skulle köpa malle istället. Dom har sånt schwung, dom har sånt klipp, blabla. Men t o m dom mest inbitna malle-fansen brukar ju erkänna att schäfern är vassaste spårhunden. (Utom en tjej som hävdade att mallen minsann är lika bra som schäfern, bara det att den behöver mer träning - öh? På vilket sätt är det "lika bra"?)

Idag la jag ett spår åt Mary som var c:a femtio-sextio meter långt. Först gick det över gräs längs med en en meter hög klippkant. Sen svängde det i nittio grader upp för klippkanten, som var aningen lägre på det stället, men ändå så hunden fick hopp-klättra upp för den. Fortsatte en bit över klipphäll med lite mossa på (bitvis naken sten), sen en trubbig vinkel åt höger, ännu en sträcka mossbeväxt klippa, och sen klart. Jag gick på spåret från sidan så Mary fick riktningsbestämma själv. Förra gången hon riktningsbestämde tog det väl tjugo sekunder, nu gick det på typ en sekund. Den räta vinkeln upp för klippan var klurig tyckte hon, det tog säkert en halv minut innan hon hade löst detta. Och väl uppe på klippan så sprang hon på för fort i början och tappade spåret, så hon fick gå tillbaks dit där hon hade spåret sist och göra om (men hon förstod helt av sej själv att det är så man gör när man tappat spåret). Sen var det inga problem.
Jag hade ingen lina på henne och sa ingenting. Bara strosade fram en bit efter henne, helt tyst, och lät henne lösa allting själv.

Visa mej den malle-skalle som åstadkommer nåt liknande vid elva veckors ålder! Schäfer rular, våga vägra malle!