Mary kan vara både galen och en liten ängel...

Igårkväll fick Mary ett ryck av total galenskap. Hon bara rusade runt, runt i huset, galopperade i full fart, och bet i allt hon kom åt. Tidigare när hon fått dår-ryck har det gått att lugna henne genom att säga typ "du är söööömning... söööööömnig..." med klassisk scen-hypnotisörs-röst, samtidigt som man rör sej med långsamma hypnosrörelser. Men igårkväll var det kört, hon var bindgalen helt enkelt, det gick inte att nå fram till henne.
Jahapp, tänkte vi. När Pietro eller Nietzsche (vår lilla dvärgpinscher som vi hade innan den nuvarande flocken) fick såna dår-ryck så brukade Alexander sätta sej med hunden i knät i ett stadigt grepp och tvinga den att ligga still, och då insåg dom snabbt att dom egentligen var trötta och somnade. Så han försökte sej på samma manöver med Mary.
Och det funkade ju bra! Förutom att det tog femton minuter för Mary att inse att hon var trött och slappna av, istället för typ en halv minut. Femton minuter under vilka hon stretade med all styrka hon hade och tjöt i högan sky över den fruktansvärda orättvisa som drabbat henne. Jag fick sitta och lugna övriga hundar, som verkade tro att Mary blev misshandlad av husse eller nåt, fast han bara höll i ett stadigt grepp... Men till slut så slappnade hon alltså av, och Alexander släppte ner henne. Hon lommade surt bort till datorrummet och la sej på hund-divanen där (ni vet en sån där liten "tron" för hundar som man kan köpa på IKEA - Mary tycker den är super-bekväm, fast snart kommer hon ju att växa ur den).
Sen gick vi och la oss för att sova. Framåt natten kom Mary upp i sängen och la sej med resten av familjen. Sen var det inga hard feelings. Alexander hade lite dåligt samvete och kände sej elak, men vad gör man liksom i det läget? På nåt vis måste man ju få valpen under kontroll när hon är på väg att riva huset för en... Förhoppningsvis har hon lärt sej till nästa gång att det inte är nån idé att streta, bara att lägga ner galenskapen direkt i det läget så får man gå sen.

Nu till ängla-biten. Idag klippte jag klorna på Mary för första gången. Jag hade lite sönderbrutna frolics, och så satt vi på hundsängen, med Mary till vänster om mej. Först fick hon en liten godis för att bara sitta still på vänster sida och inte försöka ta godisarna själv. Sen klippte jag några klor, hon satt jättesnällt, och hon fick beröm och ytterligare några godisar. Sen trasslade hon lite och ville dra åt sej tassen ett tag... jag släppte och lät henne trassla runt, för snart kom hon på själv att det var dumt att strula, jag hade ju godisar att ge. Så hon satte sej snällt igen. Resten av framklorna, inga problem. Sen vill jag att hon ska ligga ner för bak-klorna, så jag gjorde en sorts mjuk "alfa-rullning", men sen beröm och godis när hon låg kvar utan att försöka resa sej upp. Och så bak-klorna, med en mini-bit frolic för varje klo. Klart!
Sen var det Pietros tur att få klorna klippta (och ni skulle bara veta vad fort klorna växer på en hund som går med skor utomhus! man får klippa hela tiden). Men Mary ville springa in i sovrummet och få sina klor klippta igen, så Alexander fick hålla undan henne när jag tog Pietro.

Täck att det kan finnas så mycket galenskap och så mycket snällhet samlat i en och samma valp. :-)